Så trött på den som är jag

De sista dagarna har jag haft en oro och en stress i kroppen.
Jag har försökt placera den och "hitta källan" men jag vet inte vad det är som stör min sinnesfrid. Det är nästan den värsta sortens oro, den som inte går att påverka eller åtgärda. Jag vet inte om andra känner så här och kan förstå hur jag menar?
Ångesten är påtaglig och konstant men inte rivig eller akut.
Det är inga gråtfester eller behov av att andas i fyrkant jag pratar om.
Det är mer som ett konstant obehag, ett jobbigt sug i magen och en känsla av att någonting... hemskt... kommer att hända. En diffus jobbig jävla klump i magen, nervösbajsande och en värk i vänster lillfinger. Jag får alltid ont i den leden när jag har ångest, märkligt eller hur?

Jag har försökt att vara snäll mot mej själv.
Sova mycket, tagga ner på krav, äta bra, vistas utomhus med min hund, shoppa nåt onödigt. Det är sånt som kan fungera. Denna gången gör det inte det.
Jag kommer på mej själv med att spänna axlarna och andas högt upp i bröstet och jag slutar bara med det medan jag aktivt tänker på det.
Om kvällarna när jag ska sova biter jag ihop tänderna hårt och samma sak där, medan jag aktivt tänker på att slappna av i käkarna fungerar det utmärkt men släpper jag fokus så...

Jag har ju mått så här många, många gånger i mitt liv och vet hur jag blir då.
Bland annat får jag svårt att göra de allra enklaste saker... ringa ett samtal, posta ett brev, omboka en tid, skicka ett mail och därför samlas det på hög och skapar ännu mer stress.
Eller jag grämer mej över saker som förvisso är förargliga men som inte är katastrofer. Tex så skickade jag efter ett par sandaler jag så gärna ville ha (hade ett par sådana förra året och älskade dem) från en tvivelaktig sida, de var rätt dyra, kostade väl 7-800 och sen fick jag betala ytterligare 100 kronor i tull.
De fick vara värda det.
Idag kom paketet. Från Kina?! Och i stället för mina älskade sandaler var det ett par mycket fula gympaskor i extremt låg kvalitet och jag har ältat detta hela dan.
Som grädde på moset åkte plånboken med en plåt bullar in i ugnen (fråga inte!) och tydligen mådde varken mitt mastercard eller icakortet så väl av 225 gradig värme. Inte plånboken heller.

Alltså jag vill inte va sån här! I synnerhet när jag inte vet vad som är fel.
Det känns som om jag är ensam i världen om det och "alla andra" är så jävla stadiga å jämna å dugliga. Jag har varit det i hela mitt liv till å från och jag är trött!!! på det.
Trött på mej!