Hora vs madonna

Vi har i Bloggdalas bokcirkel läst "Örfilen" av Christos Tsiolkas.
Läs gärna recensionen nedan (eller här) först.

I romanen är det kapitelvis olika karaktärer, manliga och kvinnliga, som kommer till tals. Oavsett vilken berättarrösten är så är ett återkommande tema synen på kvinnan i någon form av hora v/s madonna beskrivning.
Hustrurna och mödrarna beskrivs väsentligen som madonnor.
Smarta, finlemmade, vackra, fulla av integritet och vänlighet.
Älskarinnorna beskrivs som okomplicerade, lustfyllda, sexuella och utnyttjbara. Ofta av lägre klass.
En god kvinna tar hand om man, barn och hem. Henne älskar man med.
En god älskarinna är inte lika noga med ytligt tjafs, hon finns där... redo att erövras och slängas bort. Henne knullar man.
Och kvinnorna. Ja de vill självklart höra till madonnakategorin. Men ibland pockar ju den där lusten på, det fula och det själviska.

Ja! Boken är provokativt skriven. Kanske även skriven och påverkad av andra referensramar än mina egna. Jag läser boken som svenska. Uppvuxen i ett av världens mest jämställda och minst rasistiska länder.
Men ändå... jag tycker mej känna igen det där. Horan-madonnan. Även i Sverige finns den synen, bland män men tyvärr även bland oss kvinnor.

I världens mest jämställda land. Med moderniteter våra mor-och farföräldrar aldrig kunde drömma om. Bland spabadrum och restaurangkök, inbyggda verandor och diverse teknik för att underlätta vår vardag har kvinnor kanske fler roller... mer arbete... att leva upp till än någonsin.
Vi skall vara självständiga. Arbeta heltid. Gärna göra karriär.
Samtidigt visar alla studier att kvinnor fortfarande har det övervägande ansvaret för hemmet och för barnen. Det skall städas, handlas, lagas mat, tvättas, läsas läxor.
Därtill skall vi hålla oss i form, se evigt unga ut, läsa böcker, följa med i debatterna och gärna ha någon spännande hobby.
En del av oss har gamla föräldrar som ska ses till. Vi har kanske barnbarn.
Vi vill så desperat jävla gärna fixa det där pusslet. Så vi kan pusta ut.
Så vi kan vara "goda kvinnor."

Billiga kvinnor. Vad är det?
Ja, oavsett om vi anser oss prata och tänka om kvinnor på det viset så vet vi vad som menas, inte sant?
De är oansvariga. De ser bra ut på ett lite vulgärt sätt. Kanske har de plasttuttar. Fejknaglar. Kanske är de bara liiite för sminkade och liiite för u-ringade.
Ler liiite för mycket eller har gått i säng med liiite för många män.
Det är såna kvinnor som män väljer bort när det kommer till seriösa förhållanden.
Det är så de absolut inte vill att deras fru skall se ut eller uppföra sej. Men i övrigt tittar de gärna, skrockar över i flock och råkar... kanske trilla i säng med.
Även min man säger saker som "Ligga med för en kväll ja. Men sen?!"
Och även om jag kanske... kanske, kanske, kanske... har lite av detta i mej omedvetet så väcks en ljungande vrede inom mej av den synen på kvinnan.
Ändå är det så vanligt förekommande. Även här. I lilla Sverige.
Män som är gifta med prydliga, fina kvinnor som de säkert älskar men som ändå inte kan låta bli att fascineras av det där flirtiga, frispråkiga, sexiga. Kanske till och med tycka om henne. Men bli seriös med henne?! Aldrig i livet.

Jag tror jag utstrålar det där.
I valet av horan eller madonnan är jag horan.
Alla män som visar mej någon form av intresse... ja, som raggar på mej... är gifta.
Jag tror aldrig det har hänt att en lös å ledig man visat mej någon form av intresse.
Ibland gör det att jag tänker att jag får hålla hårt i maken för annars är det vad som återstår på köttmarknaden. Å jag tror jag hade tröttnat rätt snabbt på älskarinnerollen. Jag är kanske leende å u-ringad men att gömma mej i periferin är inte min grej i längden.
Nu är jag ju inte ute efter nån ny karl. Lik väl kan insikten få mej att bli ledsen.
Verkar jag inte smart nog? Pålitlig nog?
I nästa stund kan jag tänka "well, fuck it." Jag är gift. Skulle jag skilja mej skulle jag klara mej utmärkt utan en karl. Jag är faktiskt inte ens säker på att jag skulle vilja ha någon. Jag har en Lillebror. En hund. En son. Å en dildo. Jag hade klarat mej rätt långt på det.

Men visst är det märkligt att den här uppdelningen av kvinnor fortfarande görs i ett av världens mest jämställda länder. Av kvinnor och av män. 2014.
Vi gör inte den sexuella uppdelningen av män. Varken här eller i Australien där "Örfilen" utspelar sej.
Sexuellt aktiva män anses virila. Anses utstråla självförtroende.
En man förväntas visa vad han vill, ta initiativ. Han kan vra hur glad å framåt som han vill.
Ingen kvinna jag känner har talat om "slampa" när det kommer till män som legat med fler än 10 kvinnor i sitt liv.
Till och med inom vårt rättsväsende finns dessa föreställningar om hora v/s madonna där våldtagna kvinnor ställs till svars kring sitt sexliv, sina alkoholvanor, sin klädsel.
Allt för att avgöra vilken kategori de tillhör.

Jag tycker det är läskigt.

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel. Asta recenserar: "Örfilen" av Christos Tsiolkas

 

Bloggdalas bokcirkel har denna gång, efter mitt val, läst "Örfilen" av Christos Tsiolkas.

En solig eftermiddag håller paret Hector och Aisha grillfest för släkt och vänner.
Där är en myllrande folksamling av människor i alla åldrar.
Två av barnen hamnar i en konflikt och när den ena lilla pojken vägrar att lyssna på förmaningar ger en av gästerna honom en örfil.
Örfilen delar umgängeskretsen i två läger, de som tyckte den var en bagatell och de som ansåg den vara ett grovt övergrepp.
När pojkens föräldrar bestämmer sej för att göra rättssak av det hela fördjupas konflikten och vänskap och släktband utsätts för lojalitetsprov. 

Ovanstående är i en förkortad version vad som står på bokens baksida.
Jag tyckte den lät spännande.
Jag fann det även spännande att boken fått så splittrade recensioner.
Mestadels hyllande men även tveksamma och en del rent sågande.

Christos Tsiolkas är bosatt i Melbourne.
Han har skrivit fyra romaner varav "Örfilen" är den första som översatts till svenska.
Romanen har även filmats och sänts som tv-serie på Svt.
Boken belönades med Commonwealth Prize 2009 och nominerades till Booker-priset 2010.
Jag gissar att författaren, likt grundfamiljen i romanen, härstammar från Grekland.

Oj.
Då är det dags att tycka till då.
Inte helt enkelt, det här är en tjock roman med många ingredienser och som väcker många känslor.
Den är skriven i kapitelform där olika personer får sitt eget utrymme för att sedan lämnas och bara delvis återupptas och för att förstås i de kommande kapitlen.
Samtliga karaktärer i boken bär på sina kors och sår, sin smärta och sina förbannelser.
Det är en samling trasiga människor.

Själv upprördes jag inte framför allt utav bokens kärna... örfilen... utan mer av den rasism, sexism, kvinnoförakt som både de kvinnliga och manliga karaktärerna delade.
Jag kände motstånd mot allt knarkande de så lättvindigt ägnade sej åt.
En joint här, lite speed där. Amfetamin, nåt lugnande.
Acceptansen för droger som ingen verkade reagera över alls.
Inte ens på familjedagar eller när skötsamma ungdomar skulle ut och ha lite skoj.
JAG förmanar min make och mina vuxna barn mer kring alkohol än vad de gjorde kring tunga droger.
Att vara hög verkade vara ett normaltillstånd.
Jag upprördes och värjde mej också mot det grova sexuella språket där det i parti och minut skrevs om fittor och stenhårda kukar.
Om någon/ några av karaktärerna haft detta språk men det gällde samtliga och det kändes som lite too much.

Männen framställdes framförallt som kåtbockar och mansgrisar.
De delade in kvinnor enligt den klassiska hora-madonna mallen.
De suktade efter unga kroppar. Tog för sej så fort de kom åt. Hade vackra ärbara fruar och sedan älskarinnor där de kunde ta för sej, knulla, utan finess eller hänsyn.
Kvinnorna var framförallt mödrar. Eller icke-mödrar.
Både männen och kvinnorna delade upp kvinnor i "slampor" och "inte slampor."
Men även de "fina fruarna" söp hämningslöst. Kunde ta bilen därefter med barn med sej utan att det på nåt vis utmålades som märkligt eller fel.

Jag funderade mycket på vad författarens mening var med sina karaktärer och deras beteende. Jag funderade även hur "svenskt" jag läste boken.
Om en australiensare skulle reagera lika mycket på knarkandet, kvinnosynen, att supa ihop med barn, den påtagliga rasismen osv.

Själva grundkonflikten... örfilen... tog inte så stor plats som jag trodde att den skulle göra.
Den skapade ffa en konflikt för Aisha, den indiska kvinnan som lever ihop med Hector. Aisha är ungdomsvän till det slagna barnets mamma. Aishas man Hector kusin med örfilsutdelaren Harry. Hector och Harry är greker, familjen är helig.
Så vad väljer man... sin vän eller sin familj? Vems sida ställer man sej på?

Nu till det svåraste. Recensionen.
Var boken bra?
Helt klart, ja!
Jag fastnade hårt även om läsningen och allt jag nämnt här inom mej hela tiden skavde. Även om boken hela tiden framkallade en del olust.
Den hade något stort och viktigt att förmedla som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som fanns där och som gjorde mej nyfiken på att läsa nästa karaktär.
Men om man läser ut 512 sidor enkelt och om tankarna hela tiden återvänder till berättelsen även när man inte läser... då är den absolut bra.
Språket är inget märkvärdigt. Översättningen känns då och då tveksam.
Men författaren lyckas hålla liv i hela boken och göra alla kapitel, alla karaktärer, intressanta (en del avskyvärda, men intressanta.)
Flera av personerna och deras berättelser har tillräckligt med stoft för att kunna bli egna romaner. Nya berättelser.
Boken får en stark 4:a i betyg.

Jag tycker här finns många spännande ämnen att diskutera för oss i Bloggdala.
Hoppas på detta och ser mer än vanligt fram emot era recensioner för det HÄR är verkligen en bok man kan tycka olika om.

Puss/ Asta 

Nästa gång är det Sammelsurium som väljer bok och datum för recension.