Jag blir allt klokare. Jodå, det blir jag.

Blir man klokare med åren?
Det är säkert väldigt individuellt det där, men om jag bara ser till mej själv så har jag blivit det.
På vilket vis undrar kanske ni ( eller inte)? Vilka livslärdomar har jag dragit som fyrtisjuåring som jag inte visste för tjugo år sedan?


Vimmelmamman skrev så fint om det. Hur äter man en elefant? Jo en bit i taget.
Det är en lärdom som livet gett mej och som gör det enklare.
Nästan vad som helst som skaver, oroar och gör ont blir bättre om man ger det tid. Allt utom ond bråd död går över och gör det fortfarande ont så är det det inte över.
Tillförsikt. Tilltro.
Så lite jag hade av det som yngre. Nu tror jag att jag överlever det mesta om inget händer mina barn och barnbarn. Har ju försökt göra en deal med Gud där, Gud som jag i perioder inte ens tror på, att bring it on... precis vad som helst ska jag bära, bara inte det.
Jag har en start tilltro till att jag, kanske under visst tvivel å viss ångest, klarar det mesta. Att jag är en känslig själ med inre styrka som av granit.

Jag har lärt mej ödmjukhet. Att inte veta så bergsfast. Att inte vara så säker.
Jag tycker fortfarande att jag, med hänsyn till kassa förebilder, varit en naturbegåvning på att ta hand om barn och jag tror... oxå fortfarande... mycket på att lita på sin magkänsla och sin instinkt.
Jag säger inte "sunda förnuft", för sunda förnuft är ingenting annat än de läxor livet lärt en och livet kan ha lärt en så in i helvete fel. Fördomar och inskränkthet kan rymmas inom "det sunda förnuftet."
Björn Söder och jag har säkert vitt skilda åsikt om vad ett sunt förnuft innebär.
Naturbegåvning var det ja. Men samtidigt har jag lärt mej och lär mej hela tiden av mina två döttrar som är mammor själva och inser hur många fel jag gjort.
Och då är ändå mina döttrar rätt olika som mammor. De är så mycket bättre än vad jag var. Och jag kan säga det helt utan bitterhet eller avund, tvärt om känner jag att då har jag gjort ett bra jobb. Deras ungar blir förmodligen enastående mammor å pappor.
Men ofta, nästan dagligen, funderar jag numera på saker som jag skulle gjort och resonerat annorlunda kring vad det gäller barnuppfostran idag. Saker som jag vill göra annorlunda med mina barnbarn än vad jag gjorde som mamma.
Det handlar inte så mycket om temperament, tålamod och stubin även om jag är lugnare idag utan mer om genus, jämställdhet, feminism, vilka värderingar man signalerar utan ord.

Vad vet du nu som du inte visste för tjugo år sen?

Puss/ Asta

Märta lärde mej läxan om ödmjukhet

 

Jag minns hur jag kommer gående längst en grusväg. Lite längre fram ser jag en kvinna med en hund. Jag ropar in min Bouvierhane till att "gå fint." När vi passerar gör den andra hunden flera utfall och jag ser hur kvinnan kämpar med att både stå kvar på benen och att försöka nå fram till sin hund.
Å jag minns hur jag tänker: "Klarar man fan inte av en stor hund så ska man ingen ha!" 

Jag är kanske 23-24 år. Jag har en vuxen hund som tagit sej förbi unghundstiden och minnena efter det börjar blekna. Jag tränar vid den här perioden dagligen med min hund. Det är mitt intresse och det har gett resultat.
En Bouvier des Flandres är en brukshund med anor som vallhund.
Den betecknas ofta som kompetent och läraktig, duglig inom alla bruksgrenar men lite envis och tjurig. Min kille heter Baron. Han väger kring 40 kg men ser större ut med all päls.
Hans envishet är inga problem för mej. Jag är kunnig och lär mej ständigt nytt.
Jag har no mercy med människor som inte kan uppfostra varesej sina hundar eller ungar.

Så går det rätt många år.
Baron blir gammal. Stel å senil när han äntligen 14 år gammal får somna in.
Några månader senare kommer det mest efterlängtade yrvädret i mitt liv in i mitt liv.
Märta. Mitt livs första Dogue de Bordeaux.
En fransk mastiff. Väldigt olik en brukshund som delvis avlas utefter förmåga att samarbeta med sin ägare.
Hon är världens sötaste. Hon har en gammal själ.
Hon kommer under sina 8 år på jorden ge mej så många gapflabb, så mycket kärlek, en så stor gemenskap men hon kommer oxå ta ner mej på jorden och lära mej en viktig läxa.

Märta är redan från början, redan som 8 veckor gammal valp, en svår hund.
Vid vår första statspromenad möter vi en rottisvalp som är några månader äldre än Märta. De nosar på varandra och plötsligt kastar Märta sej rytande över den.
Rottisvalpen blev alldeles förskräckt. Vi ägare förvånade. Jag lite oroad.
Märta visade sej vara rädd för det mesta och hanterade det med utfall.
Jag försökte avleda, jag försökte säga till henne på skarpen, jag ökade avstånd, körde godis, ruskade henne i nackskinnet men ingenting hjälpte.

När Märta var mellan 18-24 månader var hon som absolut värst.
Hon gjorde utfall mot allt!
Bilar, cyklar, joggare, människor i grupp, tanter, utlänningar med "konstiga" kläder, barn, hundar, valpar...
Hon nafsade en grannflicka i armen och hon skrämde slaget på många.
Flera valpar med samma mamma som Märta hade haft liknande problem, många avlivats.
Jag fick rådet att ta bort henne. Även av Dogue de Bordeauxfolk.
Men jag valde att säkra så mkt det bara gick.
Stängsel runt trädgården. Halti på hunden.
50 kg Ddb är otroligt starka. Jag har känt på styrkan av andra raser i samma viktklass som inte kommer i närheten.
Ddb är så låga, musklerna så koncentrerade kring nacke och bröstkorg.
De kan dra omkull fan själv om de har lust.

Med halti på kunde jag känna mej trygg med att stå kvar på benen.
Med att kunna hantera situationen.
Vi övade med hjälp av avstånd, positiv förstärkelse och stadga.
Jag tränade sällan perfekta sittanden eller läggande under gång men jag tränade vardagslydnad, att få henne av avstå impulsen till utfall.
Jag lärde mej se varje skiftning i blicken, varje muskel som spändes, jag lärde mej läsa henne perfekt... för jag var tvungen.
Å även om vi aldrig kunna ägna oss åt sociala företeelser som hundkurser, utställningar och så vidare så fick jag till slut Märta att fungera utmärkt i en vardag.
Jag är stolt över det. Jag härdade ut. Jag kämpade på. Jag gav inte upp om henne när de flesta andra skulle ha gjort det.

I familjen och med människor Märta kände var hon den snällaste hund jag haft glädjen att träffa. Hon var intelligent så in i norden, hon var kärleksfull och pålitlig.
Hon blev mitt ankare. Min själsfrände. Min bästa vän.
Jag skulle kunnat sålt min själ till djävulen för att få behållit henne, bytt henne mot vem som helst.

För lite mer än ett år sedan somnade hon in.
Och jag överlevde. Jag överlevde pga min valp, min Gottfrid, den Gudasände.
Jag saknar Märta varje dag.
Å hon lärde mej läxan om att varje hund och varje hund-matte är unik.
En smula ödmjukhet är... faktiskt rätt klädsamt.

Puss/ Asta

Skulle du kunna vara gift med en moderat?

 

Retorikern Elaine hör till de bloggar som jag följer slaviskt. Gillar hennes blandning av yta och djup, ungefär så som jag själv vill att min blogg skall vara.
Hon har en skön personlighet tycker jag och får mej ofta att fundera ett par extra varv.

Ett sånt inlägg är tex "Jag skulle aldrig umgås med en moderat."
Där skriver hon om att tappa sin ödmjukhet. Om människor som fördömer en kategori som de själva inte tillhör. Om kristna som inte tycker att en annan kristen är troende på rätt sätt eller som föraktar andra trossamfund.
Om svarta som inte tycker att en svart kvinna ska ha ihop det med en vit man och om hur själv möts av förvåning över att hon kan luncha med Blondinbella på förmiddagen och uppskatta en fika med Lars Ohly på eftermiddagen.

Mmmm.
Det inlägget träffade mej måste jag säga.
Jag brukar skämtsamt säga att jag skulle inte lyfta på ögonbrynet om något av mina barn kom hem och sa att hen var homosexuell men det skulle bli hårda diskussioner om hen valde att rösta på moderaterna.
Å så himla mycket skämt är det faktiskt inte, det skulle bli så.

Jag vet att jag behöver arbeta med min syn på människor med avvikande sätt att vara jämfört med mitt eget. Det är en brist hos mej.
Jag kan slå mej för bröstet över att vara så jäkla opened minded vad det gäller invandring, sexualitet, människor som fart illa i livet osv.
Men jag är inte fullt lika nyfiken, tolerant och "storsint" när det kommer till tex borglighet, överklassen eller det som föraktfullt kallas för white trash.
Jag kan se ner på människor som inte kan föra sej, som är oallmänbildade eller skräniga. Precis som jag kan se ner på folk som kör med sina klassmarkörer och minsann är lite finare än vi andra.
Jo, jag erkänner det.

Men jag håller med Elaine om att genom att öppet och nyfiket umgås med andra människor med från mej kraftigt avvikande uppfattning om saker och ting, utan att försöka skriva någon annan på näsan, så kan jag lära mej något... och kanske lära dem något med.
Nu umgås jag inte BARA med kvinnliga, socialdemokratiska, gifta, sjuksköterskor som har vuxna barn och stora hundar och med förkärlek sippar vin å läser romaner... faktiskt inte. Men jag skulle nog ha svårt för att ha en kärlek eller en bästa vän som är övertygad moderat av idealistiska skäl.
Det handlar inte bara om vad man stoppar för lapp i valurnan en dag i september vart 4:e år... det speglar sej i sättet att tänka om samhälle, jobb, välfärd och sina medmänniskor.
Jag är nog väldigt mycket som "jag" är, väldigt klar med vad jag tycker och låter mej sällan övertygas till annan åsikt i allvarligare ting.
Men visst... respektera och lyssna det kan jag. Å kan bli bättre på.

Fast sedan inkluderar Elaine sverigedemokrater och där är jag inte riktigt med henne längre. Rätt eller fel men så är det.
Sverigedemokraterna är ett fascistiskt och rasistiskt parti. De är ett parti som gör skillnad på människor och tillskriver dem epitet som riktiga medborgare och inte riktiga medborgare.
De är ett kvinnofientligt parti och ett homofobt parti.
Med en bror som är homosexuell, en svärson som är kurd från Iran, ett barnbarn som är "andra generationens invandrare", genom att ha vänner och älskade kollegor som kommer från olika länder, genom att vara kvinna och för jämställdhet  så ÄR det personligt för mej. En personlig krigsförklaring, ett personligt ifrågasättande av människor som jag älskar.
Det kan jag inte respektera eller ens stå hövlig emot. Trots att jag är medveten om att min retorik inte omvänder en enda sverigedemokrat.

Över lag skulle jag vilja säga att de flesta av oss inte är särskilt bra på att vara nyfiken och öppen inför andras ståndpunkter. Att respektera andras åsikter.
Se bara vilket jäkla liv det blir var gång som vargfrågan skall diskuteras i vilket sammanhang det än månde vara.

Skulle DU kunna vara gift med en moderat?

Puss/ Asta