Skulle du kunna vara gift med en moderat?

 

Retorikern Elaine hör till de bloggar som jag följer slaviskt. Gillar hennes blandning av yta och djup, ungefär så som jag själv vill att min blogg skall vara.
Hon har en skön personlighet tycker jag och får mej ofta att fundera ett par extra varv.

Ett sånt inlägg är tex "Jag skulle aldrig umgås med en moderat."
Där skriver hon om att tappa sin ödmjukhet. Om människor som fördömer en kategori som de själva inte tillhör. Om kristna som inte tycker att en annan kristen är troende på rätt sätt eller som föraktar andra trossamfund.
Om svarta som inte tycker att en svart kvinna ska ha ihop det med en vit man och om hur själv möts av förvåning över att hon kan luncha med Blondinbella på förmiddagen och uppskatta en fika med Lars Ohly på eftermiddagen.

Mmmm.
Det inlägget träffade mej måste jag säga.
Jag brukar skämtsamt säga att jag skulle inte lyfta på ögonbrynet om något av mina barn kom hem och sa att hen var homosexuell men det skulle bli hårda diskussioner om hen valde att rösta på moderaterna.
Å så himla mycket skämt är det faktiskt inte, det skulle bli så.

Jag vet att jag behöver arbeta med min syn på människor med avvikande sätt att vara jämfört med mitt eget. Det är en brist hos mej.
Jag kan slå mej för bröstet över att vara så jäkla opened minded vad det gäller invandring, sexualitet, människor som fart illa i livet osv.
Men jag är inte fullt lika nyfiken, tolerant och "storsint" när det kommer till tex borglighet, överklassen eller det som föraktfullt kallas för white trash.
Jag kan se ner på människor som inte kan föra sej, som är oallmänbildade eller skräniga. Precis som jag kan se ner på folk som kör med sina klassmarkörer och minsann är lite finare än vi andra.
Jo, jag erkänner det.

Men jag håller med Elaine om att genom att öppet och nyfiket umgås med andra människor med från mej kraftigt avvikande uppfattning om saker och ting, utan att försöka skriva någon annan på näsan, så kan jag lära mej något... och kanske lära dem något med.
Nu umgås jag inte BARA med kvinnliga, socialdemokratiska, gifta, sjuksköterskor som har vuxna barn och stora hundar och med förkärlek sippar vin å läser romaner... faktiskt inte. Men jag skulle nog ha svårt för att ha en kärlek eller en bästa vän som är övertygad moderat av idealistiska skäl.
Det handlar inte bara om vad man stoppar för lapp i valurnan en dag i september vart 4:e år... det speglar sej i sättet att tänka om samhälle, jobb, välfärd och sina medmänniskor.
Jag är nog väldigt mycket som "jag" är, väldigt klar med vad jag tycker och låter mej sällan övertygas till annan åsikt i allvarligare ting.
Men visst... respektera och lyssna det kan jag. Å kan bli bättre på.

Fast sedan inkluderar Elaine sverigedemokrater och där är jag inte riktigt med henne längre. Rätt eller fel men så är det.
Sverigedemokraterna är ett fascistiskt och rasistiskt parti. De är ett parti som gör skillnad på människor och tillskriver dem epitet som riktiga medborgare och inte riktiga medborgare.
De är ett kvinnofientligt parti och ett homofobt parti.
Med en bror som är homosexuell, en svärson som är kurd från Iran, ett barnbarn som är "andra generationens invandrare", genom att ha vänner och älskade kollegor som kommer från olika länder, genom att vara kvinna och för jämställdhet  så ÄR det personligt för mej. En personlig krigsförklaring, ett personligt ifrågasättande av människor som jag älskar.
Det kan jag inte respektera eller ens stå hövlig emot. Trots att jag är medveten om att min retorik inte omvänder en enda sverigedemokrat.

Över lag skulle jag vilja säga att de flesta av oss inte är särskilt bra på att vara nyfiken och öppen inför andras ståndpunkter. Att respektera andras åsikter.
Se bara vilket jäkla liv det blir var gång som vargfrågan skall diskuteras i vilket sammanhang det än månde vara.

Skulle DU kunna vara gift med en moderat?

Puss/ Asta

Blandar mej i det här med genus å att lyda.

 

Jag har läst två intressanta inlägg idag om barnuppfostran.
Båda skrivna av kvinnor. Både yngre än mej. Den ena med erfarenhet av att leva mitt i småbarnslivet och den andra som står inför detta stora äventyr det innebär att vara förälder.
Min dotter skriver kring tankar att fostra en dotter och vilken typ av mamma hon vill bli.
Lady Dahmer är ifrågasättande till att/ om barn "ska lyda."

Det är intressant att läsa och jag känner som så många gånger tidigare när jag läser inlägg kring barnuppfostran att jag tillhör en annan generation med delvis andra åsikter och att jag har perspektivet på ett långt föräldraskap.
Hur roligt det är. Hur oroligt det är. Hur svårt det är att vara den där mamman man önskar att man var.
Det är svårt att vara den människa man önskar att man var. Att vara mamma är ännu svårare för det är på något vis ens viktigaste roll.

Tiderna förändras. De förändras av forskning. Av att man numera bättre vet vad och hur ett foster och ett barn påverkas av allsköns ting. Tiden förändras som ett svar eller en revolt mot tidigare generationer och nästan allting går i cykler.
Det enda man kan vara säker på när det handlar om vetenskap är att den förändras. Allt förändras med tid.
Å väldigt mycket till det bättre så klart.
När jag var liten åkte man bil utan säkerhetsbälte och satt i mitten å hängde.
Föräldrar rökte både i bilen och i hemmet och ingen brydde sej väl om att fråga ungar vad de tyckte om sånt.
Jag var flicka och fick flicksaker. Min bror var pojke och fick pojksaker.
Inte en enda människa funderade vidare över det.
Vi var ute och lekte hela dagarna. Jo men vi var det!
Ibland hemma hos nån kompis men ofta just utomhus.
Vi hade inga mobiltelefoner och det gick många timmar när våra föräldrar inte visste var vi var. Vi blev varnade för bilar och "fula gubbar" och det var inte mer med det.
Våra föräldrar hade fester där det dracks rätt mycket alkohol.
Föräldrarna blev stimmiga, ljudnivån hög. Det dansades, satts i varandras knän och rökte.
Vi barn satt tysta med eller lekte ute i köket eller någon annanstans där föräldrarna inte var och jag for inte dåligt av det.
Det hände att man fick sej en örfil eller två om man var uppkäftig.
Barn förväntades finnas men inte höras för mycket när vuxna människor träffades.

Nej, jag kan inte påstå att jag tog skada av just dessa saker.
Men självklart är det ändå så att allt det där vore otänkbart idag, mycket av det var även otänkbart när jag fick barn, för man VET bättre helt enkelt.
Eller vet annorlunda.

Gemensamt för de inlägg jag läst om barnuppfostran idag är att det är mycket fokus på genus och barns medbestämmande.
Jag tycker det är fint. Klokt. Om än svårt.
När jag uppfostrade mina tre döttrar... och även sonen på sitt sätt... så försökte jag ingjuta i dem att kvinnor är starka och kan precis lika mycket som män.
De fick leka med alla möjliga leksaker och sonen fick nagellack på sina små naglar när vi andra målade våra.
Men någon genomtänkt genuspedagogik kan jag inte säga att jag skänkte en tanke. Mycket i rent oförstånd så klart, men även en del för att jag helt enkelt tror på att män och kvinnor ÄR olika på många sätt.
Jag läste någon forskningsrapport... har tyvärr glömt vilken och ogillar egentligen att slänga mej med oredovisad fakta... att kvinnor världen över förstår varann och tänker mer lika (och det samma med män) än en man och en kvinna från samma kvarter.
Jag berömde ofta barnen för deras utseende. "Åhhh vad söt du är", "Åhh vad fin klänning du har", "Nämen vilken fin slips du har" osv.
Det TYCKER jag inte är nåt fel, men visst ligger det mycket i att ffa flickor behöver fokusera på saker de kan, uppmuntras till att inte behaga. Det får inte bli för stort fokus.
Nåt jag vet att jag gjorde fel och som jag fortfarande kan göra fel inför min hemmavarande dotter som ännu är under en viss påverkan är att "prata negativt om min vikt och utseende." Det tror jag... med facit och mer innanför pannbenet... är rätt skadligt för unga flickor.

Vad det gäller fostran om rätt och fel. Regler. Eller "att lyda" om man så vill känner jag mej ännu längre ifrån de båda yngre kvinnorna.
"Att lyda" har en dålig klang som för tankarna till auktoritet och rädsla och så ser jag självklart inte på barnuppfostran. Men jag tycker det är viktigt att barn lär sej lyssna och respektera andra människor, lär sej oskrivna koder om uppförande osv.
Jag kan bli tokig på småbarnsföräldrar på caféer, vid poolområden, på stranden, kalas eller vad det nu må vara som sitter och ler medan barnen skriker och beter sej som små huliganer.
Självklart kan man inte ställa allt för stora krav på riktigt små barn men ett barn i 5-6 års åldern är fullt kapabel att kunna visa hänsyn om man lär dem så.
Vi ser de första curlade och ofostrade ungarna växa upp nu.
En psykolog berättade i radion att de är överrepresenterade just för att de inte som barn fått lära sej att möta besvikelser, lära sej läxan, förstå att deras beteende påverkar andra osv. "Vi" eller ja... inte JAG... har fostrat ett gäng ungar som är så mycket individualister att de blir sköra egoister. 
Mina barn har fått lära sej att genom att följa enkla regler får man så mycket gratis. Dörrar öppnas.
Den som tar i hand, visar äldre människor respekt, har ett gott bordsskick osv blir SEDD på med andra ögon än den som inte passar in i sociala spelregler.

Barn BEHÖVER sina föräldrar. Inte bara mat å hårtvätt å pengar.
De behöver vår kärlek, vårt beskydd, de behöver lära sej regler, hur man ska vara mot andra människor. De behöver VUXNA förebilder runt omkring sej.
I takt med mitt föräldraskap och min erfarenhet av att fostra barn blev jag allt mindre konsekvent. Alltså att vara konsekvent för saken skull. Jag lärde mej tänka till en extra gång om VARFÖR jag eg sa nej? Jag lärde mej... och barnen... att kan du bara komma med goda argument så kanske jag ändrar mej.
Det är att visa barnet respekt och då får jag oxå respekt tillbaka.
Men har jag SAGT nej, då gäller nej.

Jag tror att man kommer rätt långt med sunt förnuft och magkänsla.
Men felfri det blir man aldrig.

Puss/ Asta