Jag blir allt klokare. Jodå, det blir jag.

Blir man klokare med åren?
Det är säkert väldigt individuellt det där, men om jag bara ser till mej själv så har jag blivit det.
På vilket vis undrar kanske ni ( eller inte)? Vilka livslärdomar har jag dragit som fyrtisjuåring som jag inte visste för tjugo år sedan?


Vimmelmamman skrev så fint om det. Hur äter man en elefant? Jo en bit i taget.
Det är en lärdom som livet gett mej och som gör det enklare.
Nästan vad som helst som skaver, oroar och gör ont blir bättre om man ger det tid. Allt utom ond bråd död går över och gör det fortfarande ont så är det det inte över.
Tillförsikt. Tilltro.
Så lite jag hade av det som yngre. Nu tror jag att jag överlever det mesta om inget händer mina barn och barnbarn. Har ju försökt göra en deal med Gud där, Gud som jag i perioder inte ens tror på, att bring it on... precis vad som helst ska jag bära, bara inte det.
Jag har en start tilltro till att jag, kanske under visst tvivel å viss ångest, klarar det mesta. Att jag är en känslig själ med inre styrka som av granit.

Jag har lärt mej ödmjukhet. Att inte veta så bergsfast. Att inte vara så säker.
Jag tycker fortfarande att jag, med hänsyn till kassa förebilder, varit en naturbegåvning på att ta hand om barn och jag tror... oxå fortfarande... mycket på att lita på sin magkänsla och sin instinkt.
Jag säger inte "sunda förnuft", för sunda förnuft är ingenting annat än de läxor livet lärt en och livet kan ha lärt en så in i helvete fel. Fördomar och inskränkthet kan rymmas inom "det sunda förnuftet."
Björn Söder och jag har säkert vitt skilda åsikt om vad ett sunt förnuft innebär.
Naturbegåvning var det ja. Men samtidigt har jag lärt mej och lär mej hela tiden av mina två döttrar som är mammor själva och inser hur många fel jag gjort.
Och då är ändå mina döttrar rätt olika som mammor. De är så mycket bättre än vad jag var. Och jag kan säga det helt utan bitterhet eller avund, tvärt om känner jag att då har jag gjort ett bra jobb. Deras ungar blir förmodligen enastående mammor å pappor.
Men ofta, nästan dagligen, funderar jag numera på saker som jag skulle gjort och resonerat annorlunda kring vad det gäller barnuppfostran idag. Saker som jag vill göra annorlunda med mina barnbarn än vad jag gjorde som mamma.
Det handlar inte så mycket om temperament, tålamod och stubin även om jag är lugnare idag utan mer om genus, jämställdhet, feminism, vilka värderingar man signalerar utan ord.

Vad vet du nu som du inte visste för tjugo år sen?

Puss/ Asta