Nu är det (inte) snart jul igen.

Förra året startade vi en ny jultradition i enighet med att barnen faktiskt är vuxna nu.
Secret santa i egen variant.
Alla vuxna köper en julklapp var för mellan 2-300 kronor och alla vuxna får därmed en julklapp.
Sen köper vi förstås till barnen.
I år... idag... hjälpte sonen mej att dra lotterna och se till så att jag inte fuskade.
Vilket jag nog LÄTT hade kunnat tänka mej att göra annars då jag tycker det är så himla mycket tråkigare och framför allt svårare att köpa till män än till kvinnor.
Å nog sjutton fick jag en man på min lott även i år.
Förra året fick jag köpa till en svärson, detta året fick jag köpa till en annan svärson.
Nåja, jag har tid att grunna fram någonting bra.
Oceaner av tid.

För hör ni, det ÄR länge kvar till jul.
Idag såg jag Hemtex nya reklam, full av snöflingor och Merry Christmas.
I facebookflöden dyker det upp julklappsinköp och lussebullar å pepparkakor.
Gha! Jag är verkligen inte redo för nån jul än.
Här i södra Sverige har det just blivit höst. Kan vi inte njuta lite av det först?
Jag har inte ens hunnit bli sugen på glögg och det brukar vara första tecknet här.

Hur gör ni med julklappar? Har ni börjat handla dem ännu?
Ni med vuxna barn, handlar ni till dem?
Mycket? Mera? Eller mest?
I år blir det alltså framför allt till barnbarnen.
Å även där tänker jag faktiskt hålla igen.
Jag älskar dem OBSCENT mycket men jag tycker samtidigt att det är galet att handla en massa saker bara för saken skull. Saker de varken behöver eller efterfrågar för den där kvarten av hämningslöst paketöppnande.
Jag känner inte heller att jag har någonting jag måste bevisa i kärleksväg genom att handla hundratre julklappar var. Jag älskar dem till månen men det har ingenting med onödig överkonsumtion att göra.
Nej, få väl valda julklappar ska det bli. Det är så många som älskar dem så de lär få sin beskärda del ändå.

En lyx denna julen är att jag är ledig och inte inplanerad att jobba varken 23:e, 24:e, 25:e eller 26:e.
DET är ovanligt inom vården.
I gengäld är det min tur att arbeta nästa jul och då är det lika bra att riva av alla passen.
Ska verkligen försöka njuta av barnbarnsjul i år.
Mer känsla, mindre prylar.
Mer kärlek, mindre stress.

Man kan ju få önska i alla fall.

Puss/ Asta

I fördärvets öga

 

Idag på självaste overshootday (Dagen då vi överstiger årets kvot av naturresurser. Från och med nu lever vi över våra tillgångar. Dagen inträffar tidigare och tidigare för varje år som går och om vi fortsätter i samma takt behöver vi tre jordklot redan 2030- Info stulen på blockets sida på fb.)
Idag hade jag smaklösheten att åka till den billiga å onödiga konsumtionens mecka-Gekås i Ullared.
Utöver schampo och dylikt köte jag en tunn kofta och en tjock fleeskofta, ingen av dem hade jag förmodligen bemödat med en blick i någon annan affär.
Jag köpte strumpbyxor, trosor, ett baisclinne och ett par höstskor.
Inget av det var absolut nödvändigt.

Men sedan kände jag... nu! Nu får det banne mej vara bra på ett tag.
För min ekonomis skull men framförallt just för detta med överkonsumtionen.
Hushållen måste konsumera, pengar måste rulla, marknadens stora glupska gap måste ha sitt.
Å inom en generation har vi tagit död på mänskligheten eller åtminstone försvårat ofantligt för oss och flyktingströmmarna vi sett hittills är noll å nada i jämförelse.
Det känns inte bra. Det har inte känts bra på länge.
Jag får inte samma kick av att handla längre.
För let's face it... jag shoppar inte av behov. Jag shoppar av tristess, för att uppmuntra mej själv, som belöning, som tröst.
Min garderob skulle kanske inte klara att hålla mej modemässig i 10 år framöver men den skulle lätt klara att hålla mej klädd, anständig och varm.
Jag har ju skickat efter en ljuvlig hjärtbeströdd klänning från Me&I som jag såklart ska betala å använda men sedan får det vara bra med kläder och skor till mej själv för detta år.
2014 is done!

Förutom att GeKå´s gör en pank så blir jag numera helt utmattad.
Där är så mycket folk, så många pinaler, så många kundvagnar, så många nervbryt.
Hela stället ångar stress och samtidigt går allt vansinnigt låååååångsaaaamt.
Jag slutar tänka i sådana situationer. Min hjärna tappar förmågan.
Som när jag äntligen står i kassakön och en människa några vagnar framför mej står med omåttligt stor å ful tomten i famnen och jag... i mitten av augusti... säger till Mini med deppig röst:
"Men åhhhh, nu glömde vi ju att gå vägen om tomtarna." 

Tur jag är ledig i morgon!

Puss/ Asta

Saker jag har dåligt samvete över...

 

Det finns många saker man jag gör som jag känner dåligt samvete över.
Misshandlar maken å så där när jag blir arg.
Nej, jag bara skojar.
Det har jag inte dåligt samvete över :)

Nej, men visst är det så, eller är det bara jag?
Att vi gör saker som inte känns helt rätt i magen eller som vi inte fullt ut kan försvara.

En sån där sak är maten jag handlar. Kött då framför allt.
Av klimatmässiga skäl borde vi alla äta mindre mängd kött rent generellt.
Nöja oss med att äta kött var tredje dag eller nåt sånt.
Ju pankare jag är desto mer avkall gör jag dessutom på maten och köttet som jag köper.
Jag kan inte rättfärdiga för mej själv att köpa billig kycklingfilé som inte bär sina egna kostnader. Eller kött från andra länder. Med transporter och med en djurhållning som inte är okej.
Helst skulle jag vilja köpa kött från någon gårdsbutik. Där jag som konsument inte bara vet att köttet är från Halland utan exakt vilken gård det är ifrån. Att jag själv kan kontrollera att djuren har det bra.
Men min ekonomi... eller min prioritet... ligger inte så att det är möjligt.
I stället blir det ofta dansk fläskytterfilé för 59 kr kilot.

Billiga kläder är en annan sak som jag har dåligt samvete över.
Detta slit och släng samhälle.
En billig klädtrasa för en hundring eller två som jag egentligen inte behöver och som gör mej lycklig just i den stund jag bär hem den.
Ett tygstycke som någon fattig människa har sytt under urusla förhållanden för en skitlön.
Jag har ju egentligen kläder som jag skulle kunna leva på i säkert 10 år.
Jag behöver inte någonting.

Flyg och onödig bilkörning.
Det är samma där. Hur kan vi egentligen rättfärdiga det här med att åka på semesterresor i flygplan som bara spyr ut gifter i atmosfären?
Sjuka Moder jord.
Bara för vårt nöjes skull. För att vi vill ha en vecka eller två med sol å bad.
Å hur många gånger kör jag inte bilen in till stan både tre å fyra gånger?
För att jag ska handla. Glömt nåt att handla. Hämta å lämna ungar. Osv.
För att inte tala om att man faktiskt kunde åka kollektivt till jobbet.
Men nä, det är för omständligt med en buss att passa å en liten promenad till och från bussen.

Vi i vårt land har dragit vinstlotten i livets tombola.
Sverige är ett av världens absolut rikaste och tryggaste länder.
Demokrati, fritt från större naturkatastrofer, samhälleliga skyddsnät, inga krig.
Jag har dåligt samvete över hur lite jag bidrar till dem som inte är lika lyckligt lottade.
Jag har ett fadderbarn. Vi betalar en liten slant till Greenpeace och ännu en till Läkare utan gränser. Men det är småpengar. Kanske 250-300 kr i månaden.
Egentligen tycker jag det vore rimligt att jag åtminstone skänkte bort lika mycket pengar som vi "roar" oss för... dvs älkohol, chips, prenumerationer, onödig konsumtion.
Att dela den summan 50/50 mellan nöje-välgörenhet.
Å i vardagen. Hur illa känns det inte i magen att på fredag eftermiddag komma på stan bärandes på Lindexpåsar, god mat, systembolagskassar och gå förbi tiggare?
Tyst och med blicken stadigt fäst framför sej.

Och så vidare. Och så vidare.
Jag lägger rätt mycket tankeverksamhet på detta onda samvete men jag GÖR väldigt lite åt det. Jag bara tänker. Å det är som bekant inte tanken som räknas.
Vad känner du dåligt samvete över?

Puss/ Asta