För 10 år sen...

Bild på mej å pappa för kanske 12-15 år sen. 

För 10 år sedan såg livet... vardagen... ganska annorlunda ut jämfört med nu.
Jag hade fyra barn hemma som var 16, 14,13 och 8 år. Jag hade en gammal, gammal hund och jag var relativt nyfärdig sjuksköterska. Hade jobbat knappt ett år.
Men jag bodde i samma hus, hade samma katt, samma man och de äldsta av mina fortfarande nära vänner.
Själv var jag 33 år. Jag minns ingen egentlig 30 års kris.
Tvärtom var jag rätt nöjd med livet här. Med egen lön. Stod inför min första riktiga semester.
Så minns jag det i alla fall.

Var jag en annan Asta då?
Ja, det känns så.
Jag var betydligt mer social. Värdesatte så klart ensamstunderna högre än vad jag gör idag eftersom de var mer sällsynta.
Jag är... utbrändheten till trots... en starkare människa idag.
Jag suktade på ett annat sätt efter bekräftelse och trodde mindre om mej själv.
Den största skillnaden på mina karaktärsdrag är att jag hade betydligt sämre tålamod.
Jag har... till min natur... ett kort tålamod. En kort stubin. Är en dålig förlorare.
Eldig lixom. Men tålamodet har jag tränat upp. Med hjälp av Märta och med åldern har jag idag ett tålamod som jag skulle vilja kalla exceptionellt.
Jag är mycket tålmodig. Med de flesta och det mesta.
Å jag kastar inte längre kortleken om jag förlorar.

Då rökte jag. Nu snusar jag.
Då drack jag alkohol mindre ofta. Nu finner jag inte nåt intresse av att bli berusad.
Min kropp såg ungefär lika dan ut då.
Men jag är starkare nu, promenerar mer å längre och röker som sagt inte.
Jag shoppar mer. Jag har inte eldrött hår längre.
Rynkorna är fler. Håret naturligt än gråare.
Naglarna kortare.
Jag är fortfarande socialdemokrat.

Om 10 år då?
Då är jag 53 år. Mina barn är med råge vuxna.
Resten är väldigt svårt att sia om tycker jag.
Är jag fortfarande sjuksköterska?
Är jag gift?
Umgås jag med samma människor fortfarande? Vilka kan ha tillkommit och vilka har försvunnit?
Hur många barnbarn har jag?
Bor jag kvar här?
Dogue de bordeaux har jag säkert. Troligtvis finns inte Gottfrid längre.
Vad önskar jag för mej för själv och vad tror jag egentligen?
Kanske är det för att jag är förkyld å trött idag och har sämre fantasi men jag kan verkligen inte gissa alls.
Jag smakar på frågorna... Gift? Sjuksköterska? Boende? å jag har inte en aning.

Vem var du och vem kommer du att vara?

Puss/ Asta

När ens mentala bild inte stämmer överens med spegelbilden

 

Titta noga på bilden.
Det är en ärlig bild. En skoningslös bild.
En bild... på mej... helt utan make up och förskonande ljussättning o annat.
Direkt efter duschen.
Idag.

Ibland när jag ser mej i spegeln hajar jag till.
Jag ser liksom inte ut som jag tror att jag ser ut.
Jag har aldrig varit någon skönhet med symmetriska drag.
Jag har alltid sett äldre ut än vad jag är (... gillat sena nätter, sol, rökt en massa år osv.)
Det var coolt att kunna gå på bolaget när man var 18 utan att någon frågade om leg.
Det är inte riktigt lika coolt idag att se äldre ut.

Jag hajade till idag.
Nåt har hänt bara sista året/ åren.
Ansiktet har blivit så... slappt.
Det är inte rynkorna, det är lixom hela hudkostymen.
Som om den är tre nummer för stor och tyngdlagen tar över.
Å vad är det för dumheter att näsan fortsätter växa hela livet?
Jag har förvisso alltid har bred näsa (arv efter far min) men sen mina tidigare tydligt markerade kindben försvann känns den gigantisk.

Jag vet inte hur jag ska hantera att se... gammal ut.
Inte rynkig, inte tjock utan just gammal.
Med hamsterkinder och oelastisk hud.
Jag är verkligen inte särskilt utseendefixerad el fåfäng.
Jag trånar ICKE tillbaka till ungdomen... men just gammal?!
Å detta i förtid!
43 är väl ingen ålder?!
Det finns ju för fasen de som får barn när de är 43 år.

Ändå känner jag att jag kommit långt. Utvecklats (eller kanske åldrats.)
Mäns uppfattning om mitt utseende var så jävla mycket viktigare för bara några år sedan.
Jag ville inte att NÅN man skulle tänka "fan vad ful hon é" och la knappt ut några fulbilder på mej själv om de inte var helt förvridna i grimaser.
Jag KUNDE lixom inte tappa anseendet så.
Nu skiter jag högaktningsfullt i det faktiskt.
Kanske har jag jobbat fram ett uns av självkänsla? Kanske har jag bara gett upp?
Ha ha.

Händer det er oxå?
Att ni ser er själva i spegeln och hajar till för att ni inte hängt med?
För att ni mentalt inte gått upp i vikt/ gått ner i vikt/ blivit äldre eller vad det nu kan vara.

Puss/ Asta