Titta noga på bilden.
Det är en ärlig bild. En skoningslös bild.
En bild... på mej... helt utan make up och förskonande ljussättning o annat.
Direkt efter duschen.
Idag.
Ibland när jag ser mej i spegeln hajar jag till.
Jag ser liksom inte ut som jag tror att jag ser ut.
Jag har aldrig varit någon skönhet med symmetriska drag.
Jag har alltid sett äldre ut än vad jag är (... gillat sena nätter, sol, rökt en massa år osv.)
Det var coolt att kunna gå på bolaget när man var 18 utan att någon frågade om leg.
Det är inte riktigt lika coolt idag att se äldre ut.
Jag hajade till idag.
Nåt har hänt bara sista året/ åren.
Ansiktet har blivit så... slappt.
Det är inte rynkorna, det är lixom hela hudkostymen.
Som om den är tre nummer för stor och tyngdlagen tar över.
Å vad är det för dumheter att näsan fortsätter växa hela livet?
Jag har förvisso alltid har bred näsa (arv efter far min) men sen mina tidigare tydligt markerade kindben försvann känns den gigantisk.
Jag vet inte hur jag ska hantera att se... gammal ut.
Inte rynkig, inte tjock utan just gammal.
Med hamsterkinder och oelastisk hud.
Jag är verkligen inte särskilt utseendefixerad el fåfäng.
Jag trånar ICKE tillbaka till ungdomen... men just gammal?!
Å detta i förtid!
43 är väl ingen ålder?!
Det finns ju för fasen de som får barn när de är 43 år.
Ändå känner jag att jag kommit långt. Utvecklats (eller kanske åldrats.)
Mäns uppfattning om mitt utseende var så jävla mycket viktigare för bara några år sedan.
Jag ville inte att NÅN man skulle tänka "fan vad ful hon é" och la knappt ut några fulbilder på mej själv om de inte var helt förvridna i grimaser.
Jag KUNDE lixom inte tappa anseendet så.
Nu skiter jag högaktningsfullt i det faktiskt.
Kanske har jag jobbat fram ett uns av självkänsla? Kanske har jag bara gett upp?
Ha ha.
Händer det er oxå?
Att ni ser er själva i spegeln och hajar till för att ni inte hängt med?
För att ni mentalt inte gått upp i vikt/ gått ner i vikt/ blivit äldre eller vad det nu kan vara.
Puss/ Asta
