Herre gud, är det där jag?

Jag reagerar med förvåning nästan varje dag som jag ser mej i spegeln eller på en närgången selfie. När blev jag så himla gammal? Jag pratar inte om rynkorna utan om hänget, all lös hud kring ögonen. Det är en äldre kvinna som blickar tillbaka mot mej och jag känner knappt igen henne.
Okej okej att jag inte är tjugofem längre (tack å lov) men jag är ju faktiskt inte sextio år heller.
Men det är mer med förvåning än med obehag jag noterar dessa förändringar av mitt yttre. Att det kan gå så himla fort!
Är det gener? Bekymmer? Gamla synder av hårt solande och lika hårt rökande?
Eller är det mina fem (snart sex) barnbarn? Livet fixar lixom... mormor/ farmor måste se gammal ut!

Även till det inre är jag förändrad fast den förändringen har varit mer smygande, mer lite fram å tillbaka.
Jag är lugnare numera, på alla sätt... mindre rädd, mindre arg, har mindre ångest, suktar mindre efter det jag saknar.
Jag är tjockare men friskare och jag känner mej hyfsat stark.

Jag fyller 48 år i maj.
Kvinnor i Sverige har sin sista menstruation i genomsnitt när de är 51,5 år.
Då har klimakteriet redan pågått ett tag, kanske många år, men minskande ägglossningar och allt lägre fertilitet.
Det är oxå främst före menopaus som de flesta symtomen kommer.
Oregelbundna blödningar, vallningar, svettningar, torra slemhinnor, en ökad psykisk skörhet, förändrad lust osv.
Jag har hormonspiral så blödningarna slipper jag. Jag har ingen aning om ifall jag är i klimakteriet, men rimligen borde jag vara där å nosa även om jag inte har så mycket symtom.
Jag har kanske en liten ökad benägenhet att bli varm ibland, jag som alltid har varit frusen. Det är inga vallningar och jag svettas inte men allt oftare säger jag att det är supervarmt inne medan övrig familj absolut inte håller med.
Kanske börjar det bli lite vajsing på termostaten.

Jag har alltid varit rädd för klimakteriet. Alltså rädd redan i tjugofemårsåldern.
Jag hade en fruktansvärd pubertet och de där sakerna hänger ofta ihop även om det är tvärt om. Då massor av hormoner. Nu brist på den samma.
Men sedan jag gjorde min D-uppsats om Klimakteriet, intervjuade alla dessa kvinnor och läste ännu fler studier så känner jag mej inte lika rädd.
En stor del av förändringen en ung människa tror ska ske pang bom har i själva verket skett gradvis och redan bearbetats bit för bit.
Massor av saker kan man göra själv för att må bättre genom klimakteriet och hjälper inte det så räds jag inte hormoner. Det är verkligen inte så livsfarligt som allmänheten tror.

Jag får lära mej att leva med den där spegelbilden. Lyft och diverse nervgifter finns inte för mej. Alla måste inte tänka så, var å en blir lycklig på sin tro, men för mej är det ett feministiskt statement att det är okej att åldras och att mitt värde inte sitter i det (även om jag skall erkänna att jag googlat priser.)

Det finns värre saker än att bli äldre, glöm aldrig det.

Puss/ Asta

Du har blivit för tjock älskling

Lady Dahmer skriver om ett inlägg ur en facebookgrupp. En kvinna med två små barn berättar om hur hennes man plötsligt informerat henne om att han inte längre finner henne attraktiv eftersom hon blivit lite överviktig.
Jag läste själv det där inlägget och fick ont i magen.
Efter LD's inlägg som jag länkat åt er ovan så återfinns massor av liknande erfarenheter bland kommentarerna. Kvinnor som berättar om sina mäns bekännelser och krav kring deras kroppar. Män som slutar se, män som tappar erektionen mitt i samlaget, män som gnäller och ställer ultimatum kring sina kvinnors vikt och utseende.
"Du ser inte ut som den jag blev kär i för X antal år sedan och X antal graviditeter och förlossningar sedan snyft snyft."
Nej, tacka fan för det!
Många kommenterar att kvinnor som lever med sådana här skitstövlar skall dumpa, kasta ut, skilja sej. Och det vore ju rimligt förstås men med kärlek, barn och huslån är livet inte så svart eller vitt, och inte så enkelt.

I en relation måste man få vara trygg. Inom hemmets fyra väggar så måste man få lov att släppa på alla de där kraven om att prestera på tusentals olika vis som finns i vårt samhälle.
Med en partner så måste man få känna att man är älskad och accepterad så som man är och att den känslan står över ytliga ting som viktuppgång och åldrande.
Alla som får ynnesten att leva och bli gamla kommer ju att uppleva det där. Att kroppen åldras, hyn förlorar sin spänst, kilon dröjer sej kvar. Det kommer alltid yngre, vackrare, mer bevarade kvinnor och därför kan en sann och hälsosam relation inte bygga på att du är den vackraste kvinna din partner någonsin sett.

Jag undrar lite över alla dessa män som tappar bången eller känner avsmak över sin frus valkar, hur de själva ser ut. Som grekiska gudar med enorma penisar och om de är sexatleter mellan lakanen? Det får man väl ändå anta när de har mage att komma med sådan kritik?
Hur skulle de själva hantera "upplysningar" om att deras allt mer ihopsjunkna häck/ lilla penis/ stigande hårfäste fick frun att tappa lusten och snippan att skrumpna ihop?
Och då bortser vi från att de flesta kvinnor som beskriver att de råkat ut för denna obedda ärlighet har varit gravida och fött barn. En kroppslig prestation som en man inte kan komma i närheten av.
Jag tror ta me fan att många män är empatistörda. Och en empatistörd person vänder sina egna mindervärdeskomplex utåt. Det skulle vara intressant att få veta hur många lesbiska kvinnor som känner igen sej i dessa berättelser?
Jag misstänker att det är betydligt mer ovanligt.

Själv rannsakade jag mitt eget äktenskap och konstaterade lättat att min man... som förvisso ofta "skämtsamt" kallar mej tjockis... aldrig gnällt över min vikt eller min kropp. När jag har smalare perioder så får jag komplimanger för det, när jag är fylligare hyllar han min mjuka rumpa och mina stora bröst.
Min man har aldrig gett mej någon anledning att känna skam för min kropp.
Däremot så "önskar" han ofta att jag ska byta hårfärg. Han "önskar" ofta att jag inte hade så många tatueringar, att jag inte bar snippor runt halsen, inte var så "förbannat Pk eller militant feministisk" och bara det kan få mej att fundera... "Okej? Men du är säker på att det är mej du är kär i och vill vara med?" men jag känner mej inte sårad på samma sätt som jag skulle blivit om jag var en av alla de kvinnor som blir kastade på någon slags soptipp som inte längre dugliga eftersom deras stackars karl tappar ståndet.

Vad tänker du?
Är det viktigt att hålla sej attraktiv för sin partner?
Hur är det i din relation?

Puss/ Asta

När ens mentala bild inte stämmer överens med spegelbilden

 

Titta noga på bilden.
Det är en ärlig bild. En skoningslös bild.
En bild... på mej... helt utan make up och förskonande ljussättning o annat.
Direkt efter duschen.
Idag.

Ibland när jag ser mej i spegeln hajar jag till.
Jag ser liksom inte ut som jag tror att jag ser ut.
Jag har aldrig varit någon skönhet med symmetriska drag.
Jag har alltid sett äldre ut än vad jag är (... gillat sena nätter, sol, rökt en massa år osv.)
Det var coolt att kunna gå på bolaget när man var 18 utan att någon frågade om leg.
Det är inte riktigt lika coolt idag att se äldre ut.

Jag hajade till idag.
Nåt har hänt bara sista året/ åren.
Ansiktet har blivit så... slappt.
Det är inte rynkorna, det är lixom hela hudkostymen.
Som om den är tre nummer för stor och tyngdlagen tar över.
Å vad är det för dumheter att näsan fortsätter växa hela livet?
Jag har förvisso alltid har bred näsa (arv efter far min) men sen mina tidigare tydligt markerade kindben försvann känns den gigantisk.

Jag vet inte hur jag ska hantera att se... gammal ut.
Inte rynkig, inte tjock utan just gammal.
Med hamsterkinder och oelastisk hud.
Jag är verkligen inte särskilt utseendefixerad el fåfäng.
Jag trånar ICKE tillbaka till ungdomen... men just gammal?!
Å detta i förtid!
43 är väl ingen ålder?!
Det finns ju för fasen de som får barn när de är 43 år.

Ändå känner jag att jag kommit långt. Utvecklats (eller kanske åldrats.)
Mäns uppfattning om mitt utseende var så jävla mycket viktigare för bara några år sedan.
Jag ville inte att NÅN man skulle tänka "fan vad ful hon é" och la knappt ut några fulbilder på mej själv om de inte var helt förvridna i grimaser.
Jag KUNDE lixom inte tappa anseendet så.
Nu skiter jag högaktningsfullt i det faktiskt.
Kanske har jag jobbat fram ett uns av självkänsla? Kanske har jag bara gett upp?
Ha ha.

Händer det er oxå?
Att ni ser er själva i spegeln och hajar till för att ni inte hängt med?
För att ni mentalt inte gått upp i vikt/ gått ner i vikt/ blivit äldre eller vad det nu kan vara.

Puss/ Asta