Asta recenserar "Sju dagar kvar att leva" av Carina Bergfeldt.

"Det jag har lärt mej av trehundra avrättningar är att de här männen och kvinnorna levde ena minuten och var döda nästa. Jag kommer också att dö. Och jag tar med mig samma ord som jag har sagt till dem, och som jag gärna vill att du för vidare till de som läser det här.
Det är att livet är en gåva. Slösa inte bort det. Gottgör det du kan gottgöra. Förlåt det som kan förlåtas. Och när du gjort det, gå vidare. Vare sig det är i det här livet eller nästa."
Jim Brazzil, pastor på Walls unit Huntsville i sitt samtal med Carina Bergfeldt.

Jag har läst Carina Bergfeldts "Sju dagar kvar att leva" som tar sin början och sitt slut med Vaughn Ross, en man dömd till döden.
I nästan elva år har han väntat på sitt straff, utdömt av staten Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar.
Bergfeldt får ett sista samtal och beger sig därefter ut på en veckolång resa för att samtala med människor som har olika perspektiv och närhet till dödsstraffet.
Hon möter offrens anhöriga, polisen, fängelsedirektören, en pastor som arbetat med de dödsdömda under många år, anhöriga till de dömda och det är en känslosam resa även för oss läsare.

Bergfeldt som arbetar på Aftonbladet till vardags har länge varit en av mina favoritjournalister och jag har läst mycket som hon gjort och fått genomslag för. Bland annat artikelserien i nämnda tidning "En vecka med döden" som är samma historia som boken fast i mer kortfattat format.
Jag tycker att hon är lysande i sitt sätt att skriva och i sina perspektiv.

"Sju dagar kvar att leva" är inget undantag, tvärtom.
Blandat med samtalen och de olika perspektiven vi får ta del av presenteras en hel del fakta och statistik kring amerikansk kriminalvård och dödsstraffet. Kriminalvården i The land of freedom är en hel industri. Därtill en rasistisk industri. Och särskilt i Texas. En delstat där dödsstraffet är lika självklart som att säga tack för maten.
Från 1965 till 2000 har fängelsebefolkningen i USA ökat med 600%. I Texas är ökningen under samma period 1200%
Sannolikheten att en vit man i USA någongång ska hamna i fängelse är en på etthundrasex. För en latinamerikan en på trettiosex och för en svart man en på femton. Hälften av alla fångar är funktionella analfabeter. Dvs läser och skriver som en mellanstadie elev.
Detta och mycket mer får du ta del av i boken.

Jag har alltid varit bergsäkert emot dödsstraff och den här boken gör mej inte mindre övertygad.
Anledningarna till mitt motstånd är många men framförallt dessa: 
Att staten mördar är inte mer rätt än att individen gör det.
Dödsstraffet är oåterkalleligt. Det kan aldrig tas tillbaka när en felaktig dom uppstått.
Rättvisan är inte blind. Inte i USA men inte heller här. Den med pengar, status, kontakter och rätt etnicitet döms på ett annat sätt än den utan.
Den dödsdömdas familj är oskyldiga. Hur kan staten ha rätt att ta ifrån någon dess make/ far/ barn/ älskade?
Dödsstraffet har ingen avskräckande effekt. Det är Texas bevis nog för. En av USA's mest våldsamma stater och den stat där flest avrättas.
Sverige har inte samma kultur av dödsstraff som USA. Där kan inte en presidentkandidat nämna att hen är skeptisk mot dödsstraff utan att förlora valet.
Men även här i Sverige anser ca 24% att dödsstraff är kan vara lämpligt för de grövsta brotten.
Störst samling anhängare till detta har... ta daaa... Sverigedemokraterna.

Jag rekommenderar varmt "Sju dagar kvar att leva" av Carina Bergfeldt.

Puss/ Asta

Yttrandefrihet? Håll käften!

Aftonbladet granskar näthatarna på Flashback.
De gör det från två fronter.
Dels avslöjar de offentliga personer som utåt säger en sak men i anonymitetens skydd på nätet en helt annan. Likt Joel Ankar som arbetat för Sd i Europaparlamentet och som på nätet skriver om hur negrer skall misshandlas och hur svenska kvinnor är kåta horor.
Dels kontaktar de nättroll som grovt hotar och förtalar å inskränker andra människor och deras liv.
För detta får Aftonbladet  beröm och cred från vissa håll men framför allt är det de högljudda flashbackanhängarna som ylar om dataintrång och yttrandefrihet och hotet mot demokratin.

Tillåt mej hånle.
Dessa "demokratins väktare" är inte så jävla nogräknade annars.
Inte när det kommer till kampen mot rasism, kvinnohat, religionsfrihet, sexuell tillhörighet osv.
Nej, tvärtom. Då flödar föraktet mot Pk media, landsförrädare och extremvänstern som vi kallas alla vi som inte håller med om deras världsbild.

Sverige har världens mest generösa yttrandefrihet. Vi värnar rätten att få uttrycka sej medialt anonymt. Därför att det är viktigt för demokratin.
Men yttrandefriheten och rätten till anonymitet har aldrig varit till för... och ÄR inte till för... att få hota, hata och diskriminera.
Lagstiftningen har inte hängt med här.
Det sker i princip ingen moderering av trådarna på flashback. En internetsida som används av dryga miljonen. Å inte bara i ont syfte skall väl tilläggas även om här finns en jävla massa skit.
Flashbacks forums servrar ligger i USA för att kunna kringgå svensk lagstiftning.

Jag har mycket svårt att förstå "vanligt folk" kritik mot Aftonbladet.
Det som granskas är inte vad som helst eller vem som helst.
Det är personer som skriver grovt rasistiska, homofoba, kvinnoförnedrande saker i offentlig ställning.
Dessa har i några fall namngivits.
Resten... kreti å pleti... som mordhotar andra människor. Fyller deras arbete, deras relationer, deras liv med rädsla och förtal har konfronterats i några fall.
Är det farligt för yttrandefriheten?!?!

Att människor vill sitta anonymt vid sina datorer och spy ut sitt hat mot oliktänkande har ingenting med demokrati att göra.
För den som värnar demokratins yttersta världen finns betydligt bättre sajter att hänga på.
Eller varför inte joyna en förening? Röda korset eller Amnesty är utmärkta representanter!

Puss/ Asta

Ifall NÅGON har missat...

Här är Robert Aschbergs helt lysande krönika.
PRECIS detta har jag försökt förmedla i diskussioner med vänner, kollegor å annat löst folk fast jag uttrycker mej inte lika strålande som Robban.
Läs. Sprid. Diskutera.

År 1944 fick Moskvatrogna Sveriges Kommunistiska Parti över 10 procent av rösterna i valet. Men det infördes ingen planekonomi, ­eftersom partiet inte fick något inflytande i riksdagen.

Borde inte Högerns riksorganisation och Bondeförbundet ha gett med sig lite? Borde de inte ha tagit hänsyn till dem som röstade på bolsjevikerna och bjudit på en liten expropriation?

Det hade varit fullt rimligt, med den syn på demokrati som Sverige­demokraternas vikarierande ordförande Mattias Karlssons ­visat prov på i riksdagen.

I början av 90-talet hade kommunisterna rensat bort det mesta av den hårdföra ideologin, bytt namn till Vänsterpartiet och gjort Gudrun Schyman till rorsman. ­Efter valet 1998 var Vänsterpartiet riksdagens tredje största parti, med 12 procent av rösterna. Men de stora industrierna förblev i privat ägo. Bankerna socialiserades inte. Och den enskilda företagsamheten fick leva vidare.

Borde de övriga partierna ha räckt ut en hand och inlett förhandlingar om hjärtefrågorna för ett parti som representerade hundratusentals väljare?

Ja, absolut, enligt den logik som Sverigedemokraterna torgför.

1998 var ett rekordår även för Kristdemokraterna. Med Alf Svensson som herde fick KD 10,7 procent av rösterna, vilket gjorde det till riksdagens fjärde största parti. Men inte blev skolans läroplan mer kristen för det. Inte ­heller rördes rätten till abort. KD fick inte mycket gehör för de idéer som motiverade partiets existens.

Borde inte de övriga partierna lyssnat andäktigt och tagit hänsyn till hundratusentals väljare med religiösa värderingar? Borde inte aborträtten ha begränsats? Borde inte förhandlingar omedelbart ha inletts om att sätta ett litet frågetecken för evolutionsläran till förmån för skapelseberättelsen i de svenska klassrummen?

Jo, självklart, enligt Sverige­demokraternas aktuella sätt att argumentera.

Har man gått till val med främlingsfientlighet och hat mot muslimer och rönt framgångar med det budskapet så ska de andra lyssna och förhandla. Har man fått 13 procent av rösterna och blivit riksdagens tredje största parti så spelar det ingen roll om man sviker­ vallöften om pensionärsskatt, a-kassa och försvaret. Det är inte mer än rätt att de övriga partierna, som bara fått 87 procent, makar­ och rättar sig, eftersom ­invandrarna och flyktingarna ­orsakar allt elände överallt i hela landet varje dag och hela tiden.

I själva verket kanske det är ­löjligt att majoriteten ska ­bestämma någonting alls.

Eller, vänta nu, är det någon som tänkt fel?

Robert Aschberg Aftonbladet. 

Läs gärna Bergfeldts utmärkta serie...

 

Aftonbladet har just nu en utmärkt serie om dödsstraffet och Carina Bergfeldt är på plats i Texas, den delstat i USA som avrättar flest. I genomsnitt en person var tredje vecka. 500 människor har mördats av staten Texas under 3 decennier.
Hon talar med dödsstrafförespråkare, med motståndare, med bödlar, präster, anhöriga och fångarna själva.
Det är mycket intressant och spännande läsning. Även om man vet var man står i frågan.

I Sverige är 24,1% positiva till dödsstraff.
Dödsstafförespråkaren är i 20 års åldern. Uppvuxen i ett mindre samhälle och kommer att rösta på Sverigedemokraterna i nästa val.
Han, för det är fler män, lär inte fundera på att läsa på Chalmers direkt.
Kalla mej gärna fördomsfull men det känns inte direkt som någon stor överraskning.
Jag tycker... precis som jag tycker om Sd's mätningar i stort... att en fjärdedel av de tillfrågade är en vidrigt hög siffra. Å andra sidan är motståndet massivt.

Det finns en mängd starka argument som talar mot dödsstraff om man bara funderar en liten stund.
* Det är oåterkalleligt.
* Staten har inte rätt att ta liv.
* "Ett öga för ett öga" hör medeltiden till. Det är barbari och hör inte hemma i en demokrati.
* Det är orättvist, fattiga människor drabbas alltid hårdast av rättsväsendet.
* Den dömda har oxå nära och kära som berövas sin anhörig via ett sanktionerat mord.
* Det har uppenbart ingen avskräckande effekt. Tvärt om, det ger grövre brottslighet, mer desperata kriminella. 

I USA friades nyligen (den vita) Zimmerman i en rättegång.
Han befanns "Icke skyldig" till mord trots att han skjutit (den färgade) Trayvon i ryggen. Han har rätt att få tillbaka sitt vapen och allt är frid å fröjd.
Samtidigt... (en färgad) kvinna i Florida döms till 20 års fängelse för att ha skjutit varningsskott i luften för att få stopp på sin våldsamma make.
USA är ett grovt rasistiskt land på många vis.
Majoriteten av de som sitter i fängelse och de som väntar på att avrättas är svarta.
Fattiga människor har inte råd till samma försvar.
Bevisningen är si så där.
Bergfeldt berättar om en man, Anthony Graves som satt 18 år i fängelse i väntan på att dö för ett mord han inte begått innan han friades på alla punkter.
Hon visar på ett flertal fall där man i efterhand med säkerhet kunnat visa att fel man har avrättats.
Svarta människor döms lättare än vita. Hårdare än vita.
Jag har läst rapporter som säger att samma sak sker i svenska rättssystem även om jag vill tro att vi har ett säkrare system. Men vi har åtminstone inte dödsstraff.

Puss/ Asta

Gå gärna in och läs Bergfeldts utmärkta serie här.