Asta recenserar "Sju dagar kvar att leva" av Carina Bergfeldt.

"Det jag har lärt mej av trehundra avrättningar är att de här männen och kvinnorna levde ena minuten och var döda nästa. Jag kommer också att dö. Och jag tar med mig samma ord som jag har sagt till dem, och som jag gärna vill att du för vidare till de som läser det här.
Det är att livet är en gåva. Slösa inte bort det. Gottgör det du kan gottgöra. Förlåt det som kan förlåtas. Och när du gjort det, gå vidare. Vare sig det är i det här livet eller nästa."
Jim Brazzil, pastor på Walls unit Huntsville i sitt samtal med Carina Bergfeldt.

Jag har läst Carina Bergfeldts "Sju dagar kvar att leva" som tar sin början och sitt slut med Vaughn Ross, en man dömd till döden.
I nästan elva år har han väntat på sitt straff, utdömt av staten Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar.
Bergfeldt får ett sista samtal och beger sig därefter ut på en veckolång resa för att samtala med människor som har olika perspektiv och närhet till dödsstraffet.
Hon möter offrens anhöriga, polisen, fängelsedirektören, en pastor som arbetat med de dödsdömda under många år, anhöriga till de dömda och det är en känslosam resa även för oss läsare.

Bergfeldt som arbetar på Aftonbladet till vardags har länge varit en av mina favoritjournalister och jag har läst mycket som hon gjort och fått genomslag för. Bland annat artikelserien i nämnda tidning "En vecka med döden" som är samma historia som boken fast i mer kortfattat format.
Jag tycker att hon är lysande i sitt sätt att skriva och i sina perspektiv.

"Sju dagar kvar att leva" är inget undantag, tvärtom.
Blandat med samtalen och de olika perspektiven vi får ta del av presenteras en hel del fakta och statistik kring amerikansk kriminalvård och dödsstraffet. Kriminalvården i The land of freedom är en hel industri. Därtill en rasistisk industri. Och särskilt i Texas. En delstat där dödsstraffet är lika självklart som att säga tack för maten.
Från 1965 till 2000 har fängelsebefolkningen i USA ökat med 600%. I Texas är ökningen under samma period 1200%
Sannolikheten att en vit man i USA någongång ska hamna i fängelse är en på etthundrasex. För en latinamerikan en på trettiosex och för en svart man en på femton. Hälften av alla fångar är funktionella analfabeter. Dvs läser och skriver som en mellanstadie elev.
Detta och mycket mer får du ta del av i boken.

Jag har alltid varit bergsäkert emot dödsstraff och den här boken gör mej inte mindre övertygad.
Anledningarna till mitt motstånd är många men framförallt dessa: 
Att staten mördar är inte mer rätt än att individen gör det.
Dödsstraffet är oåterkalleligt. Det kan aldrig tas tillbaka när en felaktig dom uppstått.
Rättvisan är inte blind. Inte i USA men inte heller här. Den med pengar, status, kontakter och rätt etnicitet döms på ett annat sätt än den utan.
Den dödsdömdas familj är oskyldiga. Hur kan staten ha rätt att ta ifrån någon dess make/ far/ barn/ älskade?
Dödsstraffet har ingen avskräckande effekt. Det är Texas bevis nog för. En av USA's mest våldsamma stater och den stat där flest avrättas.
Sverige har inte samma kultur av dödsstraff som USA. Där kan inte en presidentkandidat nämna att hen är skeptisk mot dödsstraff utan att förlora valet.
Men även här i Sverige anser ca 24% att dödsstraff är kan vara lämpligt för de grövsta brotten.
Störst samling anhängare till detta har... ta daaa... Sverigedemokraterna.

Jag rekommenderar varmt "Sju dagar kvar att leva" av Carina Bergfeldt.

Puss/ Asta

Ett svårt inlägg

 

Jag har ett svårt ämne i mitt huvud att skriva om.
Svårt för att jag inte vet hur jag ska formulera mej, svårt för att jag tar in "egenförbjudna" tankar i mitt huvud, svårt för att det är ett tragiskt inlägg.

Vi människor är i grunden alla lika. Det rinner samma röda blod i våra vener, våra organ ser lika dana ut, vårt behov av kärlek, mat och trygghet är den samma.
Varje människa föds med ljus och mörker inom sej å beroende på vilken kraft som matas växer den ena eller andra sidan.
Ingenting av detta påverkas av hudfärg eller ögonfärg.

Ändå är det stor skillnad. Det är stor skillnad på var du föds, särskilt om du är kvinna.
Det finns länder där det är farligare att vara kvinna än soldat i krig.
Det finns oändligt antal länder där flickor och kvinnor inte är någonting värda... alls.
Rädda barnen och UNICEF rankar Afghanistan som det värsta landet i världen att födas i för en flicka.
Kvinnor behandlas långt sämre än vad vi behandlar våra djur, nästan sämre än vi behandlar skadedjur.
Om en kvinna i Afghanistan inte dör av krig, i barnsäng eller i våld i hemmet blir hon i genomsnitt 49 år gammal står i dag att läsa i en utmärkt men skrämmande artikel i Aftonbladet av den alltid lika lysande Carina Bergfeldt.
Fem år äldre än mej. Om hon har "tur."
En överväldigande majoritet av kvinnorna misshandlas av sina män, nästan 90 %.
Tre hedersmord om dagen sker.
De allra flesta kvinnor är analfabeter, ingenting värda, gifts bort som unga flickor, behandlas som slavar av män.
Deras att äga. Deras att slå. Deras att ta livet av.
Idag... 2013... ser världen ut så för många kvinnor runt om i världen, i synnerhet i Afghanistan.

Det finns en naiv syn på fred.
Amerika har fått utstå hård kritik för kriget i Afghanistan. Ett krig som varat i 13 år.
Det sägs ofta att humanitära insatser alltid är att föredra.
Men hur då undrar jag?
Som Ebba Grön en gång sjung... Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris? Är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är krig?
USA's och FN's uppdrag i Afghanistan var hopplöst från början.
Det är ett land som härjats av olika krigsherrar sen evigheter tillbaka.
När vi kritiserar USA ska vi komma ihåg Talibanerna.
Si och så många civila har dödats.
Sant. Människor dör i krig.
Men människor och i synnerhet kvinnor dör utan inblandning av väst också.
Vi skall komma ihåg människornas livsvillkor med dem... kvinnornas livsvillkor.
Många i landet är trötta på att se internationella soldater men många... och troligen fler... räds vad som skall hända sen.
När soldaterna försvinner. När världens ögon drar sej bort.
"De här människorna männen" respekterar inte humanitära insatser aldrig hur fint det låter. De vill inte ha någon skola för flickor. De vill inte ha nåt bjäffs om demokrati. De vill styra, vinna makt och fruktan och fortsätta hålla sina kvinnor som slavar.
Det gör ont att säga det. Det beror självklart inte på blod, organ och dna kedjor.
Det beror på kultur, traditioner, brist på bildning och integration med omvärlden.
Sjukvård och humanitära hjälporgan är inte längre heliga. Det gäller många länder.
I Somalia togs relativt nyligen ett smärtsamt beslut av Läkare utan gränser att lämna landet. Det var för farligt helt enkelt, personalen utsattes för allt för stora risker.
I länder som Somalia, som Afghanistan, som Syrien med flera tas ingen hänsyn till människoliv. Där måste vård, mat, mediciner, sjukvård och beskydd krängas med hjälp av soldater.

Jag drog vinstlotten i livets tombola. Jag har alla skäl i världen att vara happy, happy, happy.
Men ibland värker privilegiet i själen.

Puss/ Asta 

Jag skulle inte vilja vara Barack Obama

 

Ingen av mina favoritbloggare har skrivit om det.
Inte heller jag.
Jag babblar på om mitt eget triviala mående och mina bikinibekymmer medan världen står närmare ett kärnvapenkrig och kanske ett fullskaligt storkrig om det vill sej illa än vi gjort på åtminstone 50 år.
Det gör mej rädd. På riktigt.

Jag tycker att USA med rätta får och har fått mycket skit genom åren för sin utrikespolitik. Hur de leker "världspoliser" och hur de engagerar sej i konflikter där de har egna kapitalistiska syften.
USA är ett land som kan kritiseras för mycket och som kan vara nog så fanatiskt och främmande som många muslimska länder kan te sej.
Men! Det går inte att komma ifrån att både under Andra världskriget och under kriget på Balkan så hade USA en avgörande roll till att krigen tog slut och till att diktaturer gick under.

Kim Jong-Un är en galen ledare. Galnare å än mer maktfullkomlig än vad hans far var. Han nöjer sej inte med att hålla sitt folk i en galen utopi, nej han hotar hela världen och håller just nu både Sydkorea och USA som gisslan i sina hot om kärnvapenkrig.
Det är därmed indirekt ett hot mot oss alla.
Likväl hörs kritik mot USA som förstärker mot gränsen och skickar spanarflyg för att patrullera gränserna. Det hörs kritik mot att USA inte viker ner sej utan svarar att man är redo för varje provokation.
HUR förväntas egentligen USA agera?
Varför skulle de finna sej i så allvarliga hot mot sitt land och sina medborgares säkerhet? Eller för all del, mot Sydkoreas befolkning?

Är det verkligen fred vi vill ha? Å till varje tänkbart pris. Är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är krig?
Man kan tycka vad man vill om att USA är världens ledande supermakt och till stor del dikterar villkoren men samtidigt så kan inte en galen diktator tillåtas att diktera världsordningen medan demokratiska ledare bakbinds av sin strävan efter fred.
Världen lät Hitler hållas allt för länge, Kim Jong-Un är lika bindgalen och maktfullkomlig han.

Jag skulle inte vilja vara Barack Obama just nu.

Puss/ Asta

God bless America

 

Det pratas så mycket om "muslimerna" och om "Den muslimska världen", men kan vi inte prata lite om USA nu så här på morgonkvisten?

USA är verkligen ett land som gör mej schizofren... jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och känna inför världens mäktigaste stormakt.
Jag har aldrig varit där. Egentligen aldrig haft nån större lust att åka dit heller.
Jo, New York finns så klart på min "att göra innan jag dör lista" och nog kan jag tycka att det verkar småballt med en klassisk roadtrip oxå men om jag kommer iväg på det senare någongång är en annan fråga.
Min make har varit i Las Vegas vid två tillfällen och uppträder i och med det lite som "USA expert" här hemma när vi diskuterar amerikansk politik, problematik eller mentalitet.
Han VET minsann. Han KÄNNER den amerikanska mentaliteten.
Jo jo.

Själv kan jag inte påstå att jag kan särskilt mycket om USA och kanske är det därför jag blir förvirrad.
Amerikanarna verkar ha en lustig inställning till livet. Många heliga kor som känns främmande för oss här i det kalla norr.
De ter sej som minst lika fanatiska som "den muslimska världen" fast på ett annat sätt.
En blivande amerikansk president kan inte... om han/hon är sugen på jobbet... prata om förbud mot dödsstraff, inskränkning av vapenlagarna, aborter, homosexuellas rättigheter.
Att tala om höjda skatter uppfattas närmast som kommunistiskt.
De verkar ha osunt mycket av patriotiskt tänkande.
Svulstiga filmslut med vajande amerikanska flaggor, bredhakade amerikanska män som räddar världen till pampig musik. God bless America.

Alla som varit i USA vittnar om en vänlighet och en artighet.
En nyfikenhet på oss som kommer utifrån, en vilja att hjälpa till och att förstå vår bristfälliga engelska.
De öppnar dörrar, visar välvilligt vägen, ber så hemskt mycket om ursäkt om de råkar stöta till dej.
Detta i kombination med "we are the greatest" gör mej förvirrad.
De kan på tv visa oerhört mycket och rått våld men är pryda som små damer från -40 talet när det kommer till sex.
En annan sympatisk sak som man ofta hör om USA är deras syn på invandrare.
Bor du i Amerika är du amerikan. Punkt slut.
Har du inte sagt något annat förväntas du älska, ära och tjäna USA oavsett varifrån du kommer och hur du väljer att leva.
Det är fint.
Å andra sidan innehåller USA så stora klasskillnader att även en svensk moderat torde bli mörkrädd.
Svarta människor har fortfarande sämre förutsättningar, döms till längre straff, sitter oftare i väntan på dödsstraff än vita amerikaner.

USA får mycket skit av oss i Europa för att de ska lägga sej i allting, bestämma överallt, styra dagordningen. I krig men oxå i fredstid. Deras rädsla för terrorism har spridit sej till hela västvärlden och på olika sätt inskränkt allas våra liv i form av olika internet lagar.
De slår sej för bröstet över att vara "Världens största demokrati" men gör lite som de själva tycker kring detta. Ändamålen helgar medlen. Det visar inte minst Guatanamo där människor suttit inspärrade i evighet, ibland utan att ens veta vad de är anklagade för, och dessutom utsatts för tortyr och annat.
Samtidigt får vi aldrig glömma att det är tack vare USA som två världskrig tagit slut samt att de vågat ingripa i sprängdunkar Europa aldrig skulle vågat ta i.
Ett komplext land med andra ord.

Mitt Romney som kandiderar till presidentposten har gjort bort sej.
På en film som inte var menat till den stora massan diskuterar han ett problem med att bli vald.
Han menar att 47% av amerikanarna är lata och vill bli försörjda av staten (detta antagligen delvis för att de anser att det skall finnas någon form av sjukvårdsreform) och han resonerar kring att det inte gör dem mottagliga för löften om skattesänkningar eftersom de ändå helst inte jobbar alls.
Mmmm.
Tufft att se så på halva befolkningen som man säger sej vilja vara president för.
Själv anser jag att Barack Obama är det bästa som har hänt USA och att han självklart bör återväljas.

God bless the world om det inte blir så...

Puss/ Asta