Ett förutbestämt öde, slumpen eller Guds hand?

Just nu lyssnar jag på Lo Kauppis "Två vita dvärgar." Har väl hört ungefär 40% av boken och den väcker en massa tankar. Ställer upp dörren för känslor och funderingar vidöppet. Precis så som bra litteratur ska.
Kort... mkt kort för det kommer recension senare... handlar det om hur Lo Kauppi (som föddes Lena) efter år av amfetaminmissbruk och ätstörningar håller på att dö av att läckande kondompaket fyllda med amfetamin i magen får en andra chans.
Ett nytt liv. Berättelsen blir till två parallella. Lo som tar chansen/ Lena mäktar inte med det utan fortsätter sitt destruktiva liv.
Vad är det som gör skillnad? Vad är det som gör att en människa klarar sej och en annan inte?

Kring detta har jag ju funderat mer än ett halvt liv. Ja nästan ett helt...
När jag var liten... redan som sju-åtta åring... var jag övertygad om att jag skulle bli narkoman. Min mamma förstärkte det genom att alltid påtala att jag var "Straffet för hennes synder" och att hon önskade att jag var hälften så snäll/ duktig/ begåvad/ tacksam/ smart som min bror. Han... han var enastående och skulle bli läkare.
På alla utvecklingssamtal i skolan var jag drömmaren/ slarvern/ den obstinata medan min bror fick idel lovord.
Ändå blev det tvärt om.
Jag som fick ett fungerande liv.
Han som blev narkoman och dog.
Varför blev det så?

Jag har inget svar (trots att jag funderat mycket.) Lo Kauppi verkar inte sitta på några svar heller.
Logiken säger att det borde blivit tvärt om.
Min bror och jag. Från samma familj. Samma missbrukargener. Samma arbetarklass. Ekonomi. Skola.
Han med en mer harmonisk barndom ändå, utåt sätt bättre förutsättningar.
Ritningar i en livskarta som började på ett sätt och plötsligt bytte vi spår han å jag.
Jag känner en stor (och oförklarlig) skuld i det.
Men det är intressant... bortom min familj... vad det är som gör att en människa klarar av att leva i den här världen å vad som gör att hon inte gör det.
Slumpen?
Ett förutbestämt öde?
Inre egenskaper?
Enskilda händelser och möten med andra?
En medfödd drivkraft?
Guds hand?
Jag vet inte. Vad tror du?

Puss/ Asta

Ett maskrosbarn

Ni är (åter) kassa på att kommentera här inne men jag har fått många värmande kommentarer på inlägget om hur institutioner för unga ser ut nu och då på andra håll. Tack.
Rätt ofta får jag kommentarer att jag är stark som klarat mej genom livet, att jag skulle vara ett maskrosbarn.

Och visst, jag har sett en del som kanske inte alla barn gör. Jag har kanske (förhoppningsvis?) råkat ut för fler övergrepp än vad genomsnittet gör men det är oxå så att jag kanske skriver om det som fastnat (varit jobbigt) och oftast i sammanhang när jag vill belysa något annat. När jag använder mej själv som exempel i diskussioner.
Jag har många ljusa barndomsminnen oxå och för mej är ett maskrosbarn någon som verkligen klarat sej i livet trots noll förutsättningar eller stöd.
Jag tror att mycket av det som varit svårt i mitt liv är något jag delar med många andra. Komplicerade nära relationer, frånvarande fäder, missbruk i periferin, utanförskap och så vidare.
Alla människor bär på sina historier och alla människor har sina kors att bära.
Det som varit svårt för mej är kanske en bagatell för dej och tvärtom.

Vad har räddat mej?
Svårt att säga. Många faktorer tror jag. Starkt driv och vilja är nog det minsta.
Tur till stor del. Min feghet som jag så ofta förbannat höll mej från att göra saker... testa saker... som jag kanske annars gjort.
Min man absolut. Vi träffades unga, bara femton, och kom båda från varsin rätt dysfunktionell familj, vi var båda på gränsen till att balla ur. Att vi fann varann och för varandra ersatte mycket av det som alltid fattats betydde en hel del.
Att vi blev föräldrar tidigt likaså. Vi var sjutton år, men vi har båda alltid satt barnen först fast på olika vis.

Sen fanns det vuxna människor i min omgivning som såg mej, platser som var trygga, familjer som visade hur det kunde vara.
Min morfar var en sådan person. Nästan alla mina lyckligaste barndomsminnen är tillsammans med honom. Han lärde mej simma, han lärde mej cykla, jag var med utomlands varje sommar, han visade mej... varje dag när jag var liten... att jag var hans prinsessa. Den finaste som fanns i hans värld.
Vi fick en mer komplicerad relation när jag blev tonåring men jag var alltid morfars flicka ända till demensen tog honom och han inte längre kände igen mej.
Jag miste honom, precis som med min bror, flera år innan han döden dog på riktigt.
Min mormor var på alla sätt min riktiga mamma. Hon och jag hade en än mer komplicerad relation och det finns stunder å minnen som är svåra att uthärda och där hon bär "skuld" till att jag blev den jag blev. När hon blev arg straffade hon med skuld och med att överge. Hon kunde hota med att ta livet av sej pga mej, hon kastade ut mej på gatan upprepade gånger. Hon gjorde mycket som är oförlåtligt mot ett barn.
Men hon var oxå den varma, den kärleksfulla, den jag ringde när livet blev svårt.
Hon var den som strök mej över kinden, som i hela mitt liv pussade mej på munnen och som alltid ryckte ut (knorrande ibland) när det behövdes.
Den som bannade och förmanade men som älskade mej. Kanske älskade mej mest.
Jag saknar henne så oerhört.
De allra varmaste relationerna är inte per automatik de enklaste.

Så nej, jag är inget maskrosbarn. Jag är nog väldigt mycket som du.
Bara lite mer melodramisk och med blogg :)

Puss/ Asta

Lyssna tips och tankar kring good enough

Jag har lyssnat mycket mindre på "Sommar i P1" än vad jag brukar göra, jag vet inte varför för jag gillar det som sjutton och märkligt nog brukar det inte vara de som man känner till så väl som är bäst.

Några har jag hunnit lyssna till i alla fall och bäst har Marianne Lindberg De Geer varit, konstnär, dramatiker och regissör. Lyssnade ni på henne? Om inte så tycker jag att ni skall göra det!
Mariannes sommarprat handlade om sin barndom. Om att försonas med odugliga föräldrar och hur andra vuxna människors värme och tröst i viss och tillräcklig mån kan ersätta föräldrar som inte förmår.
Marianne växte upp "i en bättre familj" där pappan var överläkare på en röntgenavdelning och mamman var utbildad sjuksköterska men avskydde sitt jobb och efter att hon gift sej blev hon hemmafru som var ointresserad av både barn och hushållssysslor. I familjen fanns även hembiträden som kom och gick.

Mer ska jag inte berätta för jag vill att ni ska lyssna själva men hennes berättelse har stannat kvar hos mej.
Inte minst det här hon förmedlade med att det kan räcka med så lite av mänsklig kärlek för att en människa ändå ska klara sej.
Jag tänker på min egen uppväxt, även jag med två föräldrar som på liknande sätt inte höll måttet. Pappa... som i den mån han fanns i mitt liv vilket verkligen inte var många stunder stod för straff och uppläxning, hot om stryk.
Mamma som... ja som bara orkade älska ett av sina barm. Och då inte mej.
Min räddning och mina sådana personer som tillförde kärlek och trygghet var mina morföräldrar i huvudsak och delvis min barndoms bästis mamma.
Min kompis mamma hade mej aldrig i knät och var inte kärleksfull på det viset men hon serverade oss mackor, plättar el bullar när vi kom hem från skolan, där fick jag vara barn, leka högljutt, skita ner mej, vara bland djur.
Det var även... i tonåren... min moster som sedan visade sej vara djävulen själv och som utsatte mej men framför allt sina egna barn för sexuella övergrepp, misshandel och ständiga hot. Men under några år, medan jag inget visste, var hon min bundsförvant och trygghet. Den som allra mest., i långa samtal, präglade mej i tankar kring solidaritet.
Märkligt. Och ett av mina svåraste sår som tog lång tid att läka.

Människan har en vidunderlig förmåga till att läka. Vi har en inneboende kraft att vilja bli hela och att använda oss av det som ändå var bra.
Det är en tröstande tanke till alla föräldrar därute som liksom jag känner att de brustit på olika vis.
Good enough begreppet är faktiskt sant.
Att älska, att göra sitt bästa, att prata och att säga förlåt. Man kommer långt på det.

Puss/ Asta

Odugliga mammor å ännu sämre fäder

När jag läser bloggar så slår det mej hur många som delar min upplevelse av sina föräldrar.
Så många som vuxit upp med dåliga mammor och ännu sämre pappor. Helt frånvarande pappor.
Och ändå är det mamma som vi alltid varit argast på.
Det är märkligt.
Frågan är om mamma, genetiskt eller socialt betingat, är viktigare för ett barn än vad pappa är och därför ställs högre krav på? Eller om det beror på att det ändå kräver ett visst mått av band, relation och känsla av att vara viktig för att kunna bli arg? Våga vara arg?

Min mamma var... ingen bra mamma. Inte för mej.
Hon var ofta arg, hon sa ofta att jag var lik min jävla skitstövel till pappa, att hon hade fått mej för sina synders skull, att hon önskade att jag inte fanns, om jag ändå bara kunde vara lite, lite lik min bror.
Jag minns att jag alltid fick skulden när jag och min bror bråkade, jag minns att de ofta gullade och skojade men att mamma blev arg om jag kom nära. Jag minns att hon slog mej.
Ingen misshandel men luggningar, örfilar, arga hårda tag i armen.
Jag lämnades mycket själv. Hon föredrog att jag var ute eller hos en kompis eller hos mormor.
Jag passade min bror tidigt om kvällarna när hon gick kvällskurser och om nätterna när hon var ute och dansade. Hon drog hem mycket karlar och levde ett ganska promiskuöst liv. Väninnors män, grannens bror, en gift karl som hette "Lasse."
När jag var tolv år skickade hon mej till ett ungdomshem för att hon inte längre redde ut mej.
Jag tror hon ångrade sej när vi kom dit. När hon såg att de andra ungdomarna var äldre, att det var galler för fönsterna och min gälla förtvivlan.
Fyra månader senare flyttade jag hem till mina morföräldrar för att aldrig mer flytta hem till mamma.

Min pappa drog när jag var sex år efter att ha förälskat sej i en tjej på en fest.
Han skilde sej från mamma men oxå från oss barn.
Även om han de närmsta åren bodde bara några gårdar ifrån oss sågs vi nästan aldrig och det var aldrig tal om att vi kunde "dyka upp" hos honom.
Så småningom flyttade han många mil bort och skaffade dessutom häst så sedan var det omöjligt för mej att komma dit eftersom jag är så väldigt allergisk.
Han dök upp nån gång om året, hann stanna en liten stund, drog igen.
Ju äldre jag blev desto olustigare fann jag de där besöken.
När jag var tolv, strax innan jag hamnade på det där hemmet, bad min pappa mej fara åt helvete och inte höra av mej förrän jag blev skötsam.
... Istället blev det han som några år senare hörde av sej under inte allt för skötsamma omständigheter. 

I vuxen ålder fick jag kontakt med min pappa igen. Och bortsett från några få korta gräl har vi aldrig talat om min uppväxt och hans val. Hans attityd har alltid varit "det blev som det blev", "jag är som jag är", "det är så länge sedan nu."
Och jag har aldrig varit riktigt arg på honom för det utan tvärt om, alltid älskat och sett upp till min pappa. Skrapat på min sårskorpa i ensamhet.
Mamma och jag har tagit en annan väg.
Vi har grälat massor och mamma har även kunnat bekräfta mej i att jag har rätt.
Hon har inte älskat mej som min bror, hon älskar mej inte som honom nu heller, hon vet inte varför men hon står upp för det och hon försöker kompensera mej.
Ändå har jag genom åren varit så arg på henne och blir det ibland fortfarande. Arg för att hon väljer min bror och deras missbruk framför mej och mina barn.

Man kan kalla det älta. Det skulle säkert pappa sagt om han läst. "Det var ett jävla ältande."
På sätt och vis sant. Varje vuxen människa bär ansvar för sitt liv.
Men jag tror ändå att ältandet eller reflekterande som jag skulle välja att se det, har det positiva att jag lyckats vara en bättre förälder än mina var. Inte felfri, absolut inte, mina barn är i varierande skala allt från supernöjd till inte alls så nöjd med mej, men bättre.
Jag har funnits. Jag har stannat kvar. Jag har älskat dem alla. Försökt vara en stark kvinnlig förebild.
(Men glömt fruktstund, haft stökigt hemma, stått i dysfunktionella relationer, blivit förbannad osv.)
Tillbaka till mej och min relation och ickerelation till mina föräldrar... det är klart att det GÖR något med ett barn att inte vara älskad och prioriterad av sina föräldrar. Långt värre saker än curlande som min pappa alltid ondogjort sej över om andra föräldrar.
En mamma som säger "jag önskar att du inte fanns", inte bara nångång utan regelbundet och en pappa som bara skiter i en.
Det är klart att det barnet växer upp med sämre självkänsla och färre verktyg i sin låda att hantera livet.
De som skall älska en mest i världen... Den ena misslyckas och den andra försöker inte ens.
Det är klart att det spelar roll hela livet.

Idag och här och nu har jag som trogna läsare vet brutit med min pappa.
Det är i lika delar en stor sorg och en lika stor lättnad.
Och äntligen behöver jag inte låtsas, äntligen kan jag vara precis så arg och så bitter som jag nog varit alltid längst bak i gömmorna.
Men jag saknar alltid. Och med jämna mellanrum kommer sorgen och besvikelsen över att han inte sträcker sej efter mej, har ångrat sej, ändrat sej.
Mamma håller jag kort. Mest för att hon aldrig är riktigt nykter och aldrig vill prata om något annat än min lillebror och för att hon konstant vägrar lyssna på mina råd utan hela tiden gör allting lite värre.
Men med mamma kan jag i alla fall plocka fram skärvor...
Skärvor av förtroliga samtal. Eller när hon öppnade ett kontokort för att köpa den där dyra balla jackan när jag var 11 och som hon inte hade pengar till. Eller när hon svarar "jag fixar det, skicka räkningen till mej" när jag är i akut behov av pengar.
Hon älskade mej inte som lillebror men hon älskade mej.
Hon var ingen bullmamma men hon fanns kvar.
Därför kan jag unna mej att bli rasande på henne. Hon är en trygghet min pappa aldrig har varit.
Hon ÄR och hon försöker inte förminska eller släta över.
För det älskar jag henne.

Puss/ Asta

Det handlar om mej

 

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit till mej med sina tankar och berättelser angående inlägget nedan om mej och min far. Ni har skrivit här på bloggen, på facebook och jag har fått mail.
Tack. Det är tragiskt att så många känner igen sej och samtidigt, som alltid, mindre ensamt.
Min man sa bara att jag var dum, överreagerade, att jag ju vet hur han är, att det kommer gå över och varför spar jag på min mamma som har mer problem och "gör mej av med den vettigaste jag har."
Ja.
Så jag är glad för er. Tack.

Självklart har jag tänkt mycket idag.
Är han ledsen?
Arg?
Likgiltig?
Egentligen spelar det ingen roll. Det här handlar om mej. Om mej, mina behov och mina gränser.
Jag är ganska övertygad om att han inte försöker se sin del i det eller funderar över varför jag blev så arg och så ledsen att jag tog det här beslutet.
Han är inte den typen. Är det någon man som är det?
Kanske, men jag har inte träffat särskilt många.

Själv är jag raka motsatsen.
Det spelar ingen roll hur välgrundat och genomtänkt en konflikt är. Hur arg eller ledsen jag än varit.
När adrenalinet slutat pumpas runt i horribla mängder i mitt blodomlopp så börjar jag alltid att fundera över min egen del.
Var det verkligen så farligt?
Kan jag ha missförstått?
Kunde jag gjort något för att undvika det här?
Det här å det där var inte precis snällt sagt av mej heller.
Osv.
Jag kan analysera sönder en ostsmörgås om det vill sej.
Jag gör det nu med.
Jag tänker på pappas barndom. På pappas svårigheter med tillgivenhet.
Jag tänker på hur det ska bli när han blir gammal. Tänk om hans fru får nog, då blir han ensam.
Jag är rädd att han inte ska förstå. Och tänk om han... eller jag... dör.

Jag har varit ledsen hela denna dagen med men försökt att styra undan tankarna.
Tänka på det jag har i stället för det jag inte har.
Tänka på att egentligen har ingenting förändrats. Jag har inte min pappa.
Men å andra sidan, har jag någonsin haft det?
Det har gått bra ändå i över fyrtio år.
Det är klart att jag varit en annan om jag varit mina föräldrars prinsessa med en ovillkorad kärlek under uppväxten, precis som en vän skrev till mej så föder det en speciell sorts ensamhet när man inte blir vald och sedd av sina föräldrar, men nu blev det inte så och det har fungerat ändå.
Ingenting har egentligen förändrats.

Puss/ Asta

Min första lektion i feminism

Min mamma var fjorton år när hon träffade min pappa som var sexton.
Hon var arton år när jag föddes och tre år senare blev hon tvåbarnsmamma.
Det som borde ha stannat som en ungdomsförälskelse dem emellan blev ett äktenskap.
Mamma var hemma med barnen.
Tog hand om oss, svabbade golv, höll sej snygg och såg till att ha maten klar när pappa kom hem från jobbet.
När mamma var tjugofyra gick pappa på fest och kom hem två dagar senare och berättade att han träffat en annan. Tack å hej.

Ja, det var 70-tal.
Mamma, som bara avslutat grundskolan, var plötsligt tvungen att ha ett jobb och en inkomst.
Det som skiljer 70-talet mot idag var att det var förhållandevis enkelt ändå att få ett okvalificerat arbete.
Så vi hamnade på dagis. Mamma började arbeta på dagarna och plugga på kvällarna.
Jag har ett å annat att säga om min barndom men i detta måste jag säga att jag beundrade henne.
Hon tvingades in i en situation, från en dag till en annan, och hon löste den.
Men särskilt lätt kan det inte ha varit.

Det var 70-tal och förorten.
Min mamma var inte ensam om att vara frånskild förälder, jag var inte ensam om att vara nyckelbarn.
Alla mina vänner (utom en) levde så och i samtliga fall hade ungarna ingen kontakt med farsorna som dragit.
Säkert underlättade det. Både för mamma och mej. Vi var inte unika. Alla hade det så.
Barn på den tiden, åtminstone barn där jag växte upp, tog mer ansvar än idag.
Jag gick bara på dagis. När jag började skolan så ville jag inte gå på fritids och då fick jag nyckel hem. Ibland gick jag med någon kompis hem, ibland gick jag till min mormor men ofta gick jag hem och gjorde eget mellanmål.
På kvällarna passade jag lillebror när mamma var på kvällskurser. Jag passade honom när hon gick över till nån väninna på kvällen eller ut och dansade ibland på helgen.
På gott och ont... mest gott... ges inte barn det ansvaret numera. Åtminstone inte en sju-åttaåring.

Mycket har min mamma och jag dividerat om under min uppväxt och sedan jag blivit vuxen men detta lärde hon mej tidigt. Att aldrig stå i beroende till en man. Att alltid se till att kunna klara sej själv. Hon sa det i ord men jag minns att jag redan som barn noterade hennes slit.
Hur trött hon alltid var. Hur ensam hon var. Hur hon stred, inte bara för att överleva utan oxå för att få det bättre och för sin rätt att vara någonting mer. Få en utbildning, lyfta sin ekonomi, träffa en ny man, få skratta och vara med vänner.
Det gör mej ont hur hennes liv blev... motsatsen till allt det där.
På grund av en man. Inte en älskare men en son.

Min mamma blev förtvivlad när jag som sjuttonåring stoltserade med att vara gravid.
Ja jävlar i min låda så besviken hon var på mej och hur jag fick veta det.
Jag var besviken på hennes brist på stöd och på hennes reaktion och jag skulle aldrig i livet ha bemött mina barn på samma sätt men jag kan som vuxen förstå.
Hon såg hur jag gick i samma smärtsamma fotspår som henne själv.
Snärjd i en ungdomsromans. Barn före utbildning. Pank och utan jobb.
Men hennes liv hade ändå satt spår i mej. Jag tog bara en omväg.
En omväg som jag aldrig kan ångra och som jag skulle gjort om ifall jag fick leva om mitt liv.

Puss/ Asta

Jag vill inte ha nån annan.

Så fina saker ni skrev på facebook när jag frågade er vad som är det bästa med med just er pappa.
Jag blev på riktigt rörd.

Något har alltid gjort lite ont i mej när jag läst på fars dags kort i affärerna.
Ni vet sådana där Pappa hyllas för alla tårar han torkat, alla träningar han skjutsas till, alla gånger han ryckt ut i nöden.
Min pappa är inte sån där och jag å min pappa har aldrig haft en sådan fader-dotter relation.
Det finns många som genom åren ifrågasatt varför jag väljer att ha kontakt med min pappa när han så tydligt valde bort mej som liten å ung.

Min barndom var varken den bästa eller värsta i världshistorien.
Jag kände så igen mej i Kajsa Grytt idag i "Så mycket bättre" när hon talade om ärr från barndomen som än idag påverkar henne, som har påverkat hennes förmåga till tillit och att bygga varaktiga relationer hela hennes liv.
Lite så är det för mej med.
Jag har försonats med min barndom. Jag har försonats med saknaden jag hela min barndom och fortfarande kan känna till min pappa så gott det går.
Så gott det går, kanske till nittio procent, har jag bearbetat, förlåtit, kommit över.
Den sista biten kommer för alltid finnas kvar.
Det finns stunder när jag minns den där lilla sexåringen eller den trumpna fjortonåringen som aldrig blev prioriterad och det fortfarande gör ont som fan.
Självklart gör det outplånlig skillnad i en flickas liv om hennes pappa väljer henne eller väljer bort henne, att säga något annat är så klart bullshit.

Varför har jag kvar min pappa i mitt liv?
Jag kom till en insikt för ett gäng år sedan att det är take it or leave it.
Det här är den pappan du fått, det här är vad han förmår och vad han faktiskt är kapabel att ge dej, acceptera det eller be honom dra.
Det är inte svårare (eller lättare) än så.
Och även om min pappa aldrig varit och aldrig kommer bli den där ständigt stödjande, starka, försvarande pappan som står beredd att hjälpa till och att älska av hela sitt hjärta så är han en person som jag tycker om.
Jag har faktiskt i hela mitt liv varit förälskad i min pappa.
Alltid sett honom i ett slags skimmer å alltid sett upp till honom.
Han är händig, han är rolig, han är en kvinnokarl, en underhållare. Han har principer, vi har exakt samma sarkastiska humor och han har en sårbarhet som ibland... bara helt kort... kan blottas, en konstnärssjäl.
På gott och på ont är jag pappas flicka. Lik honom i mycket i min personlighet.
Framför allt så vet jag att pappa gör så gott han kan. På senare år har jag oxå fått någon slags tro om att han faktiskt älskar mej å är stolt över mej på sitt sätt. Inte på "grattis-på-fars-dags-kort-sättet" men på sitt sätt.
Han har sin ryggsäck, sin förebild (eller brist på) av sin pappa och sin barndom.

Lika orättvist som det är att i åratal älta en otrohet eller ett annat svek som man valt att förlåta, lika  orättvist är det att upprepade gånger ställa sina föräldrar till svars för samma "brott" gång på gång.
Jag är vuxen nu. Jag har ställt mina föräldrar till svars för det som gjort mej illa. Jag har valt att förlåta, då får jag banne mej göra det oxå.
Den där lilla taggen av minnen som aldrig riktigt vill sluta göra ont får jag helt enkelt hantera.

Jag skulle faktiskt inte vilja ha någon annan pappa.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand " Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen

Tredje boken på semestern att läsa ut blev "Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen.

"En bil krockar av oförklarlig anledning med ett Intercitytåg. Elva människor dör.
Men vad leder egentligen fram till olyckan?
Finns det ett exakt startögonblick? Vem mer än bilföraren bär skulden?
Alla händelser förgrenar sej bakåt. Tillfälligheter vävs samman i ett oändligt nät som bildar ett nu." 

Så står det på baksidan av boken. En roman som handlar omväxlande om två kvinnor och en man samt människorna i deras närhet.
Bodil, en medelålderskvinna som levt hela sitt liv i skuggan av en man vars humör och dagsform styr och speglar alla i hans närhet. Hon har alltid funnits, alltid för andra, aldrig tagit plats.
Nu tar hon livet i sina egna ovana händer.

Viktoria, en singelkvinna kring de trettio som fastnat i mönster och vanor hon inte känner sej tillfreds med. Hon börjar gå i terapi och får upptäcka nya saker kring sej själv.

Andreas, en man mitt i livet med en fru han älskar, två barn, en framgångsrik karriär.
Han har allt men en händelse slår sönder tryggheten och utlöser en existentiell kris hos honom som han inte kan tala med någon om och som bara blir värre och värre.

Dessa tre människor hör ihop. Två av dem mer påtagligt än den tredje men alla hör ihop och händelserna påverkar i vad som brukar kallas för en fjärilseffekt. Sakta vävs de samman.
En marginell påverkan någonstans som kan få förödande effekter någon annanstans.

Jag har läst flera böcker av Karin Alvtegen och alltid tyckt om hennes sätt att skriva och beskriva människor och historier.
Som en parentes kan jag berätta att berätta att hon är brorsdotterdotter till självaste Astrid Lindgren.
Denna roman är nog den jag ttyckt allra mest om av böckerna jag läst av henne, men det kan bero på att de andra lästes för många år sedan och har hunnit blekna i minnet.
Jag kan starkt känna med alla tre personerna, framför allt Bodil och Andreas som funderar i tankar som jag själv burit på och bär många gånger.
Andreas existentiella kris är till en början väldigt lik min.
Frågor kring ekorrehjulet, kring konsumtion, kring att moder jord pustar och stånkar medan vi ser på lättsam tv-underhållning där människor röstas ut i olika sammanhang.
Hur vi bor dyrt, köper massor, renoverar och reser vilket tvingar oss att arbeta massor samtidigt som vi ständigt pratar om "till semestern."

Jag ger boken en stark 4:a

Puss/ Asta

Barn av vår tid.

 

"Vi är barn av vår tid, vi är barn av vår tid. Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma."

Dageby som sjunger om betongens ungar. De som ränner ute och är kungar när mörkret lagt sej. De som slår pensionärer på käften. Sniffar thinner. Längtar efter kärlek.
Det är min barndom. Min barndom på fler än ett sätt.

Jag är uppvuxen i Högsbohöjd i Göteborg. På -70 talet.
Kanske den förort i världen där sniffning bland vuxna var som mest utbredd.
Givetvis testade ungarna med, men det är kanske inte lika ovanligt.
Men alla dessa vuxna. I gäng. Med sina småbarn och sina rottweiler som satt överallt på lekplatser och torg.
Sniffade, spelade musik. Blev inneslutna i sej själva eller högljutt stökiga.
Vi barn av vår tid lekte sida vid sida bredvid dem.
Något avvaktande men ändå rätt vana.
Förorten á la -70 tal.

Förorten idag.
Kanske har våldet blivit grövre. Kanske är det bara jag som i min medelklassidyll lever på avstånd.
Problematiken är den samma.
Ungar som tar över om natten. Vuxna som inte orkar eller vågar se.
Nu pratar vi, och Sd, om integrationsproblem. Då talade man om olika socialgrupper.
Same same but different.
Fattiga människor som marginaliserats.
Det handlar inte om etnicitet, det handlar om utanförskap.

Dagens "Så mycket bättre" var fantastiskt.
Jag har vuxit upp med Ulf Dageby. Jag är fostrad under deras politiska och fackliga budskap. Jag kan varenda text, varenda melodislinga. Det är mitt liv... min uppväxt... som finns i låtarna.
Tanken slog mej när jag satt å lyssnade på dagens program att jag är tacksam över min uppväxt, jag är glad över att ha vuxit upp med i förorten och med ett starkt arbetarklasspatos.
Det är min identitet som jag är stolt över att bära.
Den har gett mej insikter som lätt går förlorade om livet är för mycket räkmacka och putsade fasader.

Vackrast tolkade Titiyo. Fast kanske är jag inte rättvis?
"Bara om min älskade väntar" är min absoluta favoritlåt av National Teatern och har alltid varit. Å faktiskt har jag precis som Titiyo tänk tanken att "wow att ha en man som kan tänka/ känna så här... jag blir avundsjuk."
Tack tv 4 för storslagen underhållning.

Puss/ Asta

Goda människor på vägen.

 

Jag har under årens lopp som bloggare låtit er ta del av pusselbitar från min barndom. En barndom som inte var allt för lätt alla gånger.
När jag var barn... alltså BARN... å tjuvkikade på en serie mamma såg på. "Lära för livet" om missbrukande tonåringar så tänkte jag att "Jag kommer bli missbrukare när jag blir stor."
Bara så. Ett konstaterande att livet redan var utstakat å kört för en sån som mej.
När jag sammanfattar eländet med en mamma som hade svårt att älska, en pappa som försvann, övergrepp, utanförskap, ungdomshem, destruktivitet med sprit å sex så ter det sej ju inte så där ljust?!
Nu går jag sällan runt och tänker på den där ryggsäcken. Faktiskt är det som om den tillhör någon annan. Som om jag har erfarenheterna men inte smärtan.
Jag antar att det blir så med tiden.
Eller kan bli så med tiden om man går tillräckligt i terapi, är reflekterande men inte offerkoftigt lagd.
Ändå har jag ofta förvånats över hur "normal" jag blivit. Känt både tacksamhet och skuld över att det var jag som klarade mej och inte min bror trots att allt pekade åt andra hållet när vi växte upp.

Idag i bilen på väg hem slogs jag i alla fall av en insikt.
En insikt utöver att jag är stark, för det har jag vetat länge.
Med tanke på hur jag varit hemma för utbrändhet, inte vågar köra utanför stadsgränsen och hur ofta jag gråter och sjappar ur och har mej kan man LURAS att tro att jag är en vek jävel.
Inget är mer fel. Faktiskt är jag en av de tuffare jag känner. En av de starkaste.
Jag reser mej alltid på nio.
Men... det som slog mej i bilen på väg hem var att okej att jag saknat båda mina föräldrar på olika sätt som barn, okej att jag blev utsatt för sexuella övergrepp av både främlingar och känningar, okej att jag hade alla förutsättningar för att det skulle barka åt helvete... ändå gjorde det inte det.
Varför?
Jo för trots allt och alla jag saknat, trots allt som fattats mej så fanns det... å finns... hela tiden människor som var goda, som ville mej väl och som jag liksom hakade fast mej i.
Människor som gav en smula godhet, ett uns trygghet, lite kärlek, var förebilder.
Via dem blev jag en stark människa.

Det har funnits många jävliga människor i mitt liv.
Men det har oxå funnits goda. Det har funnits fler goda. Här är ett axplock av dem...

Morfar står, som jag berättat förut, för mycket av ljuset och de lyckliga minnena i min barndom. I hans ögon var jag den finaste, den snällaste, den smartaste, den duktigaste unge som jorden skådat.

Min första bästis mamma blev en trygg punkt i mitt liv som barn.
Vi var ofta hemma hos Pia och hennes mamma rökte å svor och gick i t-shorts och underbyxor hela dagen. Hon hade flygande papegojor i lägenheten, sköldpaddor i badkaret, hundar å fiskar. Hon stekte plättar, hon kokade kola och hon lät mej tillhöra gemenskapen.

På ungdomshemmen där jag bodde när jag fyllde tretton fanns det personal som såg mej.
På första stället en äldre man som tog hem mej ibland till sej. Till sin fru och sina hundar.
På det andra en yngre kvinna som engagerade sej mycket i mej. Bland annat var hon och jag och provbodde på ett fosterhem "långt bort i stan", fostermamman var dum å hånfull mot mej och utan att tveka tog denna kvinna mitt parti och sa högt och tydligt: "Kom Asta, nu åker vi härifrån." 

Min tredje kille.
Det var inget fel på de två första heller men jag var ung å oskuldsfull.
Med den första gick jag i 5:an och vi pussades mest. Med den andra rök min oskuld, jag blev full för första gången å en jäkla massa andra "första gången prylar."
Vi grälade och pussades med samma passion.
Men min riktiga första kärlek. Som jag var tillsammans med länge.
Han var så fin mot mej. Alltid snäll, alltid omtänksam.
Jag vet... för minns gör jag inte... att han hittade mej i en spårvagn full som själva fan en kväll. Killen som satt mej på spårvagnen hade först fyllt mej med öl å sen satt på mej bäst han kunde... han var många år äldre å ändå dumpade han en tonårstös halvt redlös på en spårvagn.
Då kom den här fina killen, minns inte om vi var ihop el hade gjort slut, men han tog hand om mej, släpade mej hem till mamma.
Han lärde mej under åren att jag var värd respekt. Värd att älskas.

Min man. Jag undrar om jag klarat mej i livet utan honom. Om han klarat sej utan mej. Vi blev varandras boj. Varandras stadga. Båda från trasiga familjer.
När jag några år in på förhållandet blev gravid så var det aldrig tal om att han skulle sjappa, aldrig tal om abort. Han stod enad med mej mot omvärlden som var förfärad.

Dessa är några exempel... viktiga exempel.
Den som inte har förebilder eller trygghet söker det någon annanstans.
Har man bara en smula jävlar anamma och kan ta till sej dessa goda människor så inte bara klarar man sej. Man blir förmögen att göra om, göra rätt och att älska.

Jag är idag, utmattningen till trots, en stark människa.
En lycklig kvinna.
En som gör som hon vill, accepterar den hon är.
Som inte styrs av sin bakgrund.
Jag älskar mina föräldrar. Har goda relationer till dem.
Jag älskar mina barn. Jag har mitt äktenskap.
Jag har min hund.
Jag har min valda bror och få men underbara vänner.
Jag är frisk. Stark. Kompetent. Snyggare än någonsin.
Å jag har mina "goda människor på vägen" att tacka för allt.
Så... tack!

Puss/ Asta

Gooooooooooo morron.

 

Jag vaknade strax före fem i morse och kunde inte somna om.
Mörkret utanför hade precis börjat skingras och hela huset sov.
Både människor å djur.
Vad gör man så tidigt en måndagsmorgon?
Tja, kring det har jag en mycket begränsad erfarenhet.
För att inte säga obefintlig.
Jag pillade i alla fall på min telefon en stund. Sen satte jag igång en maskin tvätt.
Vägde och mätte mej. -1 kg denna veckan... helt ofattbart.
60 kg väger jag nu vilket faktiskt var mitt första och egentliga mål.
Mitt ansikte sprack upp i ett stort leende när jag tittade på vågen.
Tänk... det är inte mycket som skiljer mellan vad som får Asta att känna sej duktig och fullkomligt värdelös.
Ytligt så det förslår och VERKLIGEN nåt jag borde jobba med hårdare än vikten, men just nu gläds jag i alla fall och ser det som ett omen för en bra vecka!


Har ni tänkt på hur märkligt minnen av fullkomligt oväsentliga saker kan komma till en?
En doft som går genom rummet, en melodislinga på radion... och man kastas åratal, kanske decennium bakåt i tiden.
Jag tänkte på det alldeles nyss när jag stod och kokade gröt.
Glömde för övrigt saltet i idag vilket får fullkorshavregrynsgröten att smaka än mer olidligt än vanligt. De små kornen man har i av salt... att det kan göra sådan skillnad.
Jo, jag kokade gröt och tittade ner i kastrullen hur den mjuka släta ytan spricker upp i mjuka bubblor som lava.
Nåt minne från när jag var liten... hur jag stod på en pall vid spisen när mormor kokade gröt och var så fascinerad av det där.
Hur vi kokade ägg samtidigt och köket dränktes av morgonsolen.
Det luktade kaffe och English breakfast tee och jag stod barfota med mitt linblonda hår utsläppt och ett mjukt nattlinne som nådde mej halvvägs till vaden.
Inget mer än så. Men ändå ett så starkt och levande ögonblicksminne av min barndom.


Nu ska jag ila iväg. Borsta tänderna, snabbt ut med lilleman å sedan iväg till doktorn.
Ha en fin måndag nu så hörs vi lite senare.


Puss/ Asta

Recension på egen hand av "Att vara med henne..."

 
Jag har, på egen hand, utanför Bloggdalas bokcirkel läst "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" av Alex Schulman.

Boken berättar å beskriver hur Alex en sommardag 2008 separerar från kvinnan han levt med i många år- Katrin Zytomierska- och hur han efter en kort tid av fylla, förnedring och förtvivlan träffar sin nya kvinna Amanda Widell och blir galet förälskad.
Sex veckor efter deras första dejt får de besked att de väntar barn.
Här går det undan i svängarna förstår ni...

Visst är det en vacker kärlekshistoria, det är alltid vackert när två människor som är menade för varann finner varandra, men den berör mej aldrig särskilt.
Kanske är det Alex Schulmans direkta språk som inte inbjuder till någon sentimentalitet, kanske är det att jag inte känner något alls för författaren som person.
Då å då log jag när jag läste boken, någon gång fnissade jag till.
Vissa snuttar av boken är verkligen rara, andra tänkvärda men så mycket mer blir det inte.

Med tanke på att jag skrivit flera inlägg sista tiden om föräldraskap och barndom så tänkte jag ändå delge er något av det där som väckte lite extra hos mej. Där jag kan känna på pricken igen mej.

"Är det på grund av min barndom som jag idag kan känna när en annan människa blir irriterad eller ledsen eller arg på 30 meters håll? Jag har ett absolut gehör för skiftningar i folks temperament. Jag märker omedelbart när ett trevligt samtal försiktigt lossnar från tryggheten och långsamt förvandlas till något helt annat. En oförsiktig formulering vid en middagsbjudning och jag upptäcker genast att saker och ting sätts i rörelse. Och jag känner ett magnifikt obehag.
Beror det på min barndom? Jag antar det. (...) " Jag inser allt mer att alla föräldrar skadar sina barn genom sitt eget bagage. Vår uppgift är inte att vara perfekta föräldrar. Vår uppgift är att minimera skadan." 

Samtidigt som jag på pricken kan identifiera känslan eftersom den oxå är min egen kan jag tycka att han är en gnällspik den där Alex. Enligt sin egen berättelse växte han upp i en trygg och helt funktionell familj. Men han var lite känslig. Tyckte inte om när det blev gräl hemma mellan föräldrarna. Upplevde sej kryssa mellan minor som en räddhågsen fredsmäklare.
Alltså, kom igen! Min känsla är bland annat sprungen av att min mamma el min mormor (den jag för tillfället bodde hos) sa "Jag orkar inte med dej, du förstör mitt liv. Du får flytta till din mamma/mormor... här kan du i alla fall inte bo!" Mormor kunde hota att ta livet av sej för att jag varit så elak (som ingen av hennes riktiga barn någonsin varit) och mamma sa att jag var hennes straff för alla synder som hon... tydligen... gjort.
Då kan man bli lite småkänslig för sinnesförändringar :)

Samtidigt. Ja jag vet. Alla bär sina kors. Alla är vi olika känsliga.
Ovanstående skildringar av min mamma å mormor är inte för att tala skit om dem.
Jag vet att de gjorde så gott de kunde, att de hade sina skäl till att inte förmå och vi har bearbetat det där så gott det går. Jag vet oxå att jag var en skitjobbig tonårsunge.
Jag vet att jag inte kan förminska Alexs upplevelser. Att de är hans.
Precis som det finns de som hade en bra mycket mer traumatiserande barndom än vad jag hade och mina minnen är ändå mina.

Nu kom vi lite ifrån ämnet.
Jag är glad att jag läst boken för jag har hållit i den flera gånger i bokhandeln och funderat på att köpa den. Nu har jag gjort det.
Boken får en rätt så glanslös 2:a.

Puss/ Asta

Det fria valet

 

Jag minns när jag var liten.
(På den tiden förstår ni flickor och pojkar så fanns det bara två tv kanaler.
1:an och 2:an. Barnprogram en gång om dagen. Tecknat så sällan att vi svältfödda barn tyckte om att se inledningen på "Anslagstavlan" som eg var ett informationsprogram för vuxna men som inleddes med nåt tecknat intro.)
Hur som helst, jag minns när jag var liten och tittade på det numera lika beryktade som kultförklarade barnprogrammet "Vilse i pannkakan."
Där var det någon som ropade "Vilja. Vilja. Ho ho Vilja, vilja var är du?" En mörk och dov röst svarade " Vilja. Ha! Din vilja sitter ute i skogen." 

Det där gjorde stort intryck på mej som barn. (Jo, jag vet... ko koo.)
Å jag funderade redan då rätt mycket på begrepp som val och att välja.
Att välja vem man vill vara. Det fria valet. Alla kan bara de vill.
Ja, ni vet.
En liten filosof redan på den tiden.

Jag funderar på sånt där rätt så mycket ännu. På min vilja. Mina val.
På mina barns val. Mina föräldrars. Okända människors.
Varför livet blir som de blir. Varför vi gör de val vi gör.

Ni som läst inlägget under från dagens datum i fjol eller ni som följt mej en längre tid vet att jag hamnade i mitt liv av en slump.
Jag växte upp i en förort med en ensamstående ung mamma och en lillebror.
Jag var som barn den drömmande, den filosoferande, den ängsliga, den flickiga, den försiktiga och rädda.
Min lillebror var den kavata. Solskenpojken. Han som lärde sej cykla bara genom att sätta sej på cykeln i en nedförsbacke. Den som hade kompisar, som var modig, som var duktig i skolan.
Jag var den som från början trasslade till det för mej.
Som skolkade. Som berusade mej. Som gjorde uppror. Som drog till mej socialtanternas uppmärksamhet.
Den som vuxna människor skakade på huvudet åt och som alla tog för givet att det skulle gå åt fanders för. Inte minst jag själv.

Istället så lyckades jag, genom från början slumpmässiga val, ta en annan väg i livet.
Medan min bror... han som mamma trodde skulle bli nåt stort, allra minst läkare... började missbruka, ådrog sej psykisk sjukdom, förstörde sina möjligheter till ett värdigt liv.
Vilka valde?
Varken han eller jag. Det är jag övertygad om. Det bara... blev.

Det fria valet. Det finns inte.
Via arv, gener, uppväxt och en egen personlighet har vi fått en mall, en kompass och en karta som jag inte vet om det är möjligt att vika av ifrån.
Vi föds och utvecklar styrkor och svagheter.
Inom samma syskonskara finns barn med liknande uppväxtvillkor som ändå upplever sin barndom helt olika därför att de har olika resurser. 

Puss/ Asta

En bristfällig dotter?

 

Jag. Idag.
Lik pappa över ögonen och näsan.
Lik mamma på andra sätt.
Min egen. Oxå.

Jag är medelålders och har en så genomarbetad relation till mina föräldrar som jag tror att vi kan ha.
Mamma... har jag en tryggare relation till. Till henne kan jag säga... och gör ofta... att "Åhhh, jag orkar inte prata med dej om det här" eller "Nu är det tredje gången du ringer idag, vad VILL du?!"
Så skulle jag aldrig våga säga till pappa. Eller jo kanske, men steget är längre.
Pappa... inte lika självklar för mej. Inte lika trygg. Skulle kunna försvinna.
Å andra sidan så är jag "pappas flicka" på så många andra sätt.
Ser upp till min pappa. Är lik min pappa. På gott och ont.

Jag är inte någon omtänksam dotter.
Jag har ofta dåligt samvete för det. Att jag borde ta mej tiden att hälsa på pappa oftare (jag tycker ju att det är roligt... men saker här hemma drar i mej) och att jag borde ringa mamma oftare. Finnas mer för henne. Hon är så ensam.
Men jag lever på liksom...
Älskar mina föräldrar... ja, absolut men har fullt upp med min egen familj.
Egentligen vet jag att det inte är så.
Att jag visst skulle hinna. Andra hinner ju.
Jag kan trampa på mej själv rätt mycket för det där.
Att jag är så... nonchalant som dotter.
Men så ibland far min inre röst in som försvar.
"Man får de barn man förtjänat."
Mamma har alltid älskat min lillebror mest. Omhuldat honom, satt honom i första rummet. Först för att han var minsting, liten och älskvärd. Sedan för att han blev missbrukare och sjuk.
Min pappa har alltid älskat sin styvson mest. Ägnat honom mest tid, är mer stolt över honom. Å han ÄR en helt fantastisk ung man min bonusbror.
Snygg, ambitiös, smart, rolig.
Det är som det är, det gör inte alls ont längre, det är färdigarbetat och klart.
Men det kanske sätter spår i min prioritering av mina föräldrar... trots kärleken.

Jag tänker på hur det ska bli när jag är äldre.
När mina barn har sina familjer och fullt upp med det.
Kommer jag sitta här då och önska att de ska komma på besök som alltid dröjer?
Kommer jag att ringa dem, lite för ofta, och höra deras svalda irritation över att jag stör.
Trots att jag tycker mej "ha förtjänat" något annat.
Det är märkligt det där...
De som vet bäst hur barn ska uppfostras är de som inte själva har fått barn.
Å kanske är det lika dant med de som ännu inte har vuxna barn?
Jag ser på mina fyra barn, hur olika de är.
Vilka olika uppfattningar de har om sin barndom.
Trots att de är uppvuxna i samma hem och trots att man försökte vara millimeterrättvis när de var små. Delade noggrant lika många godisar i varje skål,
mätte glasen mot varandra så alla fick exakt samma mängd läsk.
De upplever utefter sin personlighet.
Ser och ser inte saker utefter vilka de är.
Upplever oförrätter som jag inte ens minns eller som jag kommer ihåg fast i ett helt annat ljus.

Jag stod med "Felicia försvann" (Annas Wahlgrens dotters bok där hon rasande gör upp med sin mamma och sin barndom) i handen i bokhandeln igår men la tillbaka den.
Dels är jag inte så förtjust i "sanna skildringar av elände böcker" och dels så kändes det... lite som att snoka, lägga sej i ett personligt och smärtsamt bråk där bara den ena sidan får höras.
Utan att ha läst boken... Anna Wahlgren var även hon ett barn och en förälder av sin tid och jag tror att alla föräldrar... faktiskt... gör så gott de kan. Sen är det inte alltid tillräckligt, men alla föräldrar vill sina barn väl utifrån vad de själva förmår.
Utifrån vad deras föräldrar har gett dem för redskap som i sin tur är en produkt av sin barndom.

Det är inte helt lätt att vara förälder. Eller att vara någons barn.

Puss/ Asta

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

Bilden är underbar!
Inte helt olik det kaoset som jag... vi... min familj levde under när barnen var små.
Jag har alltid haft en väldigt hög tröskel för stök. Alltid varit bra på att slappna av i röran.
Ja, det är en fin omskrivning för att vara lat :)
Eller kanske, på ett djupare psykologiskt plan, att revoltera mot min egen barndom där det enda som var viktigt var att det var kliniskt rent överallt.
Min mamma hade inte fått en allt för liten släng av bacillskräck.
Jag älskade min bästis hem. Där det var stökigt å rörigt.  Där de hade flygande papegojor i lägenheten, lurviga hundar och sköldpaddor i badkaret.
Älskade kaoset och att "ingenting var så jävla noga" och att mamman i den familjen skrattade högt å bullrigt och bjöd på plättar med sylt när vi kom hem från skolan.

Den där bästisens mamma blev något slags ideal för mej.
Inte nödvändigtvis skalman i badrummet men att hellre leka å lägga tid på ungarna än att städa.
Gud, så härlig å bohemsik jag låter va?! Det var jag inte riktigt ändå...
Framför allt min stora flicka gillade aldrig röran. Redan från hon var liten så röjde hon runt.
Än idag vallar hon ofta dammsugaren bland det första hon gör när hon kommer hem till mammsen.
Eller suckar tungt åt den kladdiga diskbänken.
För henne finns det inget "härligt å befriande" med oordning. Hon å hennes karl är superpedanter.
"Men MÅSTE du städa" säger mamman trött
"Ja, det msåte jag" svarar "barnet." :)

Med åren har jag ändå blivit liiiite mer ordningsam.
Toleransen för dammbävrar och framförallt stök har minskat betydligt.
De flesta av er skulle förmodligen tänka "men herre gud så rörigt" om ni kom hit men för mej är det en markant förbättring (?) de senaste åren.
Det var ju inte lätt heller... att vara ensam med fyra ungar å en massa kompisar till dem, hundar å katter å hamstrar och en lat make som kom hem då å då från sitt distansarbete. Särskilt när man inte har något inre ordningssinne.
Nu mera kan jag behöva ordning runt omkring mej, åtminstone på en plats för att finna friden å lugnet att tex blogga mina fantastiska inlägg :)

Puss/ Asta

Konflikträdsla

När min äldsta dotter var här i förra veckan talade vi som alltid om livet, om oss själva, om relationer runt omkring oss.
Jag frågade henne "Varför är jag alltid så konflikträdd, varför blir jag orolig så fort någon riskerar att bli arg eller besviken på mej, så fort jag riskerar en strid?"Å hon svarade "Det beror väl på din barndom och relationerna du hade kring dej då."Men ÄR det verkligen så enkelt? Å varför i hundan blir aldrig det där"inre barnet" vuxen och stark trots många år i terapi?

Vad var det då med "min barndom och relationerna runt omkring mej som barn?"
Jag vet inte vad det är med min släkt men den har alltid präglats av gräl och brustna kontakter.
Min morfar bröt kontakten med sin mamma, min pappa så gott som med sin pappa.
Det har alltid varit mycket "far åt helvete" och man har verkligen menat vad man har sagt.

Under hela min uppväxt hörde jag gräl mellan olika familjemedlemmar där tongångarna alltid var dem samma "Dra åt helvete med dej. Du behöver aldrig mer höra av dej. Kom nu,så går vi osv."Min pappa försvann tidigt så gott som ur mitt liv även om vi sågs några timmar åtgången årligen och jag tror alla skilsmässor påverkar barn... särskilt så skitiga som mina föräldrars.
Jag längtade alltid efter min pappa som barn. Det är ett av mina starkaste minnen från barndomen, denna längtan och dagdrömmarna om hur det skulle bli "när pappa kom tillbaka."
Men pappa kom aldrig tillbaka. Mina föräldrar blev aldrig ett par igen och även om jag på intet sätt klandrar honom idag för det... tidsandan på -70 talet var sådan... så var det många gånger han sagt att han skulle komma, mamma förberedde oss, vi väntade ivrigt... och han aldrig kom.

Som tonåring växte jag upp mestadels hos mina morföräldrar.
Vid konflikter med dem... och dom var många... hette det alltid "Du kan flytta härifrån. Du kan dra hem till din mamma som inte vill ha dej. Vi orkar inte ha dej kvar!"Även morfar som stod mej så nära... jag var ju alltid morfars flicka... sa så där när mormor och jag grälade, han tog alltid hennes parti utan att någonsin fråga om min version av historien.
Å ibland flyttade jag hem till mamma... som i sin tur kastade ut mej när det blev bråk.

Kort sagt lärde jag mej att aldrig ta kärlek för given.
Att gräl och kontroverser kunde leda till kylan. Det fanns ingenting som var ovilkorligt.
Inte för mej, inte för någon.
All kärlek berodde på hur man uppförde sej.
Pappa bad mej fara åt helvete när jag var strulig 12 åring, mormor och morfar tog avstånd från min bror när han började knarka. Det finns åtskilliga fler exempel.
Det var helt enkelt så det var.
Jag har själv lite av detta i mej som vuxen.
Inte mot mina barn, aldrig att jag skulle kunna hota dem om att förlora min kärlek för någonting som helst, det är en grundläggande rättighet för varje barn, att älskas no matter what av sina föräldrar... men till andra kan jag vara så.
Säga Fuck U, dra åt helvete, stolt vägra att höra av mej igen om jag blir sårad.
Att bli sårad, känna sej kränkt är i min värld mycket värre än att bli urförbannad.
Trots att jag tycker det är förkastligt att lösa konflikter så med människor jag egentligen älskar och trots att jag egentligen gör mej själv minst lika illa genom denna "stolthet" så har jag det i mej...
Rädslan att bli lämnad är så mycket starkare än att lämna.

Så visst... visst finns det en anledning. Säkert har det påverkat mej.
Men jag är ändå medelålders nu. Å konflikterna behöver inte ens vara särskilt svåra eller med människor som står mej nära.
Det kan vara rätt ytliga bekantskaper och rätt så små konflikter... men det väcker nästan alltid en ångest i mej att gräla.Å i synnerhet av bli avspisad. Avpoliterad och bortvald.

Så trött man kan bli på det där ängsliga lilla barnet inom sej.

God natt vänner.

Puss/ Asta

En mobbares bekännelse

Lady Damer skriver ett inlägg om att mobbande barn/ ungdomar sällan är "onda" men det är framför allt i kommenterarfältet mina tankar och min inspiration till detta inlägget blir till.
Först vill jag säga att jag har full förståelse för att människor som blivit utsatta för mobbning, kanske under stor del av sin uppväxt, självklart har ärr efter det å att alla kanske varken vill eller kan sätta sej in i andra sidan. I en mobbares perspektiv. Vi bär alla våra ryggsäckar.
Tonen i kommentarerna hos Lady Damer kring detta är hård o oförsonlig på sina håll, oviljan att förstå etsad i sten då det kanske vore det samma som att förlåta eller acceptera. Mobbare beskrivs som onda, empatilösa, förkastliga.

Jag var ett väldigt försiktigt och blygt barn.
Min uppväxt var kanske inte värre än många andras men jag hade dåligt med virke till att bli en unge som kände att hon dög och att hon var värd någonting.
Jag var rädd för att slå mej, rädd för att smutsa ner mej för då blev mamma arg.
Jag var rädd för att inte duga, inte passa in, inte kunna... allt det där som de andra barnen kunde.
Första skoldagen höll jag mej tätt intill min mycket mer kavata bästis.
Hon som inte var rädd för någonting. Hon som gav killarna en smocka om de retades.
Men självklart socialiserade hon med de andra flickorna redan den där första dagen. Ville sitta brevid "Camilla" istället för mej.
Jag fick sitta själv med hjärtat dunkande innanför tröjan.
På vår första lektion fick vi alla rita en polisbild.
"Ni som kan får gärna skriva Polis på sidan av bilen" sa fröken.
Jag kunde inte.
Det kändes som att alla andra kunde.

Under de där första åren var jag den där blyga, tysta flickan.
Hon som med nöd å näppe höll sej inom en kompisgrupp som var lite på nåder men som alltid hade sin bästis där i bakgrunden.
Jag fick mina hårdhänta knuffar av pojkarna, men det fick alla tjejerna utan min bästis.
Jag valdes alltid sist på gympan när vi skulle ha lagsport. Jag blev sällan inbjuden på kalas.
När det skulle lekas "sanning och konka" vred killarna sej av äckel och skadeglädje när de var tvungen att ta i mej på nåt sätt. 

I 4:an slogs vi ihop med en annan, lite mer stökig klass.
Vi fick en ung å osäker fröken som mest grät och utanförskapet odlades i bristen på ledarskap.
Under hela mellanstadiet var det en 3-4 flickor i klassen som föll utanför och som fick utstå allt värre tråkningar.
Det var en flicka som jag lekte med ibland, som liksom jag kom från ett trasigt hem, värre än mitt.
Det var en annan flicka som var liten å späd och väldigt blyg.
Å så fanns där "Erika." Hon hade någon form av hormonell sjukdom vilket gjorde att hon var väldigt liten till växten och att hennes drag för alltid förblev en liten flickas. Hon såg ut som 4-5 år när hon var 11-12.
Det blev inte bättre av att hennes mamma var underlig och dessutom skjussade henne i barnsits på cykeln till skolan.

Vi... jag å några ungar till... som egentligen bara var rädda o osäkra.
Som själva grät oss till sömns om natten med rädslor och tillkortakommanden om natten.
Som själva blev knuffade av de coolare barnen och kallade för öknamn.
Mitt var "Läppen" för att jag hade "negerläpp" och var så "jävla ful."
Vi...vi fann ett visst mått av respekt och beundran av att vara taskiga mot dessa flickor som stod ännu lägre i rang.
Jag ska inte försköna det.
Vi var elaka av bara fan. Slogs. Drog i hår. Slängde upp deras stövlar på skoltaket mitt i vintern så de fick gå barfota i snön.
Vi tog på oss "uppdraget" att gå hem till "Erika" med läxor när hon var hemma o sjuk.
Erikas mamma sa " Titta Erika, vilka snälla vänner du har som kommer med dina skolböcker, nu bjuder vi dem på fika"Å medans mamman fixade med det i köket passade vi på... att skrämmas och komma med gliringar.

Visst förstod jag att det var fel. Att jag gjorde dem illa...
Men jag kunde inte sluta. Jag minns inte hur jag tänkte eller försvarde det för mej själv men jag minns att jag äntligen VAR någon. Någon som de här tjejerna var rädda för, någon som de tuffa killarna fått lite respekt för.
Den som inte kan vara bäst kan alltid vara bäst på att vara sämst, den som inte är älskad kan alltid vara fruktad... det ligger väldigt mycket i det.

På högstadiet växtejag rätt snabbt ifrån sånt här.
Jag hade hunnit få en tung ryggsäck mina klasskompisar inte hade genom att ha varit tvångsplacerad på ett ungdomshem under 4 månader och blivit en annan. Fick inte längre nån kick av att slå på dem under mej i hierarkin. Jag hade skaffat mej en annan pondus. Brydde mej inte så mkt om de "populära."
Men jag konfronterades senare i livet med dem jag mobbat...
Den lilla försiktiga flickan träffade jag på en klassträff 5-6 år efter 9:an och fick tillfälle att öga mot öga be om ursäkt.
Hon jag till och från var lite vän med sökte jag upp numret till och ringde. Hon visste inte om hon kunde förlåta, hon konfronterade mej med en hel del ilska men uppskattade ändå att jag ringt.
"Erika" som jag gick hårdast åt mötte jag på spårvagnen när jag var gravid med nån av de första barnen.
Detvar en bisarr syn. Hon hade fortfarande en 5 årings ansikte men var punkare och väldigt hårt sminkad.
Hon flög på mej på spårvagnen. Slog mej i ansiktet och rev mej. Drog mej i håret. Skrek som ett skadat djur. Ritade med tuschpenna på väggen där hon skrev att hon "Hatade Asta" osv till hon blev avslängd.
Det berörde mej väldigt djupt.
Några år senare fick jag reda på att hon var död och hade tagit livet av sej!
Denna flicka HADE det svårt på många sätt, men självklart kan min mobbning av henne under dessa år ha satt spår somledde henne dit.
Hur lever man med det?!
Hur förlåter man sej själv?
Jag har helt enkelt gjort det för att jag... JAG... jag begär inte att någon annan förstår, för att jag kan förstå å känna sorg även med den lilla rädda tjej som jag var.
Hon som fick för lite kärlek å bekräftelse. Hon som var så rädd hela tiden.
Hon är inte heller jag.

Var jag ett ont å oempatiskt barn?
Nej, jag kan inte känna det. Självklart tyckte mina "offer" det.
Men tillbaka igen, vi bär alla våra ryggsäckar.
Har alla våra förmågor, våra brister.
Som liten var jag rädd jämt, som ung självdestruktiv.
Det som jag utsatte dessa tjejer för var ingenting jämfört med vad jag utsatte mej själv för.
Jag hade empati. Ömmade för djur. Tog hand om min bror när jag var väldigt ung.
Det där med vem som är offer och vem som är förövare är inte alltid helt enkelt att se.
Mobbande barn behöver, precis som deras offer, hjälp med att få synas å växa.
Någon måste fråga även dem "Hur MÅR du egentligen?!"Jag kan inte komma ihåg att någon vuxen...lärare el föräldrar... pratade med någon av oss.
Att någon såg oss eller vad som pågick.
Genom att "rehabilitera" arga, sårade människor, varesej vi talar om barn eller vuxna, blir resten lite tryggare och samhället bättre.

Tack alla ni som orkat ända hit.

Puss/ Asta