Asta recenserar på egen hand "Jag heter inte Mirjam" av Majgull Axelsson

 

Jag har läst ut "Jag heter inte Mirjam" av Majgull Axelsson.

Hon... hon som inte heter Mirjam... föddes och växte upp som en romsk flicka Malika.
Under Andra världskriget förs hon av nazisterna till Auschwitz och sedan vidare till Ravenbrück.
Det är på en transport i ett skitigt, överfullt godståg mellan dessa läger Malikas klänning rivs sönder och hon därför stjäl en avliden judisk flickas klänning med gul stjärna på, som hon beslutar sej för att bli judeflickan Mirjam. En identitet hon sedan håller fast vid hela livet.

Boken inleds med Mirjams åttiofemårsdag. Det är då hon plötsligt, inför förvånade släktingar, säger "Jag heter inte Mirjam."
Därefter tas läsaren med på en resa genom ett Europa, ett världskrig, ett Sverige vi helst vill glömma.,
Tiden i nazisternas förintelseläger beskrivs med precision och detaljer.
Rädslan, svälten, skräcken, våldet, hoten, kylan, döden, övergreppen, ondskan, hungern... allt beskrivs.
Som läsare tvingas jag se människorna framför mej i de smutsiga barackerna, jag tvingas föreställa mej stanken av diarréer, svett, febriga kroppar och smuts.
Jag tvingas rygga för ondskan hos lägervakterna. Läsa om deras brutalitet, deras hånskratt, deras totala brist på humanitet.
Jag har läst många böcker i ämnet Andra världskriget men ingen så här ingående.
Emellanåt känner jag att "Jag orkar inte. Jag orkar inte läsa om detta mer nu"
Men så tänker jag på alla de som stod ut. Som inte hade något val.
Alla de som gasades, svalt ihjäl, brutalt slogs till döds. Alla de som dog i fläcktyfus eller i Mengels försöksverksamhet. Som inte hade något val.
Axelssons personer är förvisso fiktiva men händelserna är verkliga och hon har efterforskat oerhört väl. Boken har ingenting av Axelssons vanliga lekfullhet över sej. Den är kolsvart och realistiskt men med samma fantastiska lätthet till språket som allt annat hon gjort.

Mirjam som inte heter Mirjam räddas i krigsslutet av Röda korset och får följa med de Vita bussarna till Sverige. Här tar en historia vid som jag inte är lika välinsatt i. 
Inställningen till romer/ zigenare/ resande.
Om Mirjam berättat att hon egentligen hette Malika så hade hon aldrig fått stanna i Sverige.
Uppskattningsvis mellan 2-500 000 romer dödades under kriget i Europa.
Ända in en bra bit på -50 talet hade vi i Sverige inreseförbud för romer.
Så ingen. Inte Röda korset sköterskorna, inte hennes välgörare Hanna, inte hennes kommande man Olof fick veta. Då skulle allt tas ifrån henne. Då skulle alla vända henne ryggen. <
Mirjam lär sej perfekt svenska, perfekta manéer, att uppföra sej lagom, se käck å förväntansfull ut, inte ta plats, inte tänka, inte minnas, inte sörja. Varken sörja sin döda lillebror eller sitt ursprung.
"Det vet man ju hur zigenare är... stjäl, är smutsiga, tar inte hand om sina barn, vill bo i husvagn, vill inte tillhöra."
Många gånger beskrivs dessa åsikter i boken och i det Sverige under -50 och -60 talet Mirjam minns tillbaka till.
Å hör vi inte samma argument än idag?
Det är sorgligt.
Jag får läsa om Tattarkravallerna 1948 i Jönköping. Flera händelser som inträffade kring midsommar -48 i Jönköping där romer jagades, slogs ner och trakasserades.
Mitt i vårt präktiga förfasande över hur nazisterna behandlat judarna hände alltså detta i lilla Jönköping. Riktat mot människor enkom för att de såg annorlunda ut, bodde fattigt, hade rykte om sej att ge sej på de stackars smålänningarna.

Boken är väldigt stark. 455 plågsamma men viktiga sidor.

Puss/ Asta

Recension på egen hand. "Konsten att tala med en änkling" av Jonathan Tropper

 

Då har jag åter igen, så där busigt, läst en bok i smyg från mina systrar i Bloggdalas Bokcirkel.
Denna gången läste jag på nytt en bok av Jonathan Tropper... ja, jag vet, det börjar bli lite tjatigt nu.
”Konsten att tala med en änkling” som jag tror är den första boken som översattes till svenska och gavs ut i pocket av Jonathan Tropper, en 43 årig snubbe som är lärare i engelska och undervisar på Manhattan college i New York.

”Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med.”
Det är en mening som huvudpersonen Doug ständigt återkommer till. Inte ens trettio år fyllda har han funnit sitt livs kärlek och förlorat henne i en flygolycka.
Hans liv ett år efter olyckan går ut på att snabbt bli så berusad att han kan stå ut med resten av dygnet.
I Dougs liv finns även hans excentriska mor, hans far som en gång var en respekterad kirurg men som efter en stroke är minst sagt förändrad, hans tvillingsyster Claire och hans lillasyster Debbie.
Ja å så Russ då. En arg, sörjande tonåring som är hans styvson.
Doug vill helst vara i fred med sin sorg, han vårdar den ömt då varje sekund av någorlunda välmående för honom längre bort från Hailey. Tyvärr motarbetas han av sin familj och en å annan vacker kvinna...
Vi får följa Dougs liv tillbaka till livet. Till ansvar, till livslust, till sex å romantisk.
Det är rörande och roligt och tankeväckande.

Efter att ha läst tre böcker i rask följd av Jonathan Tropper så börjar jag lära mej hans mönster som författare.
Alla hans historier innehåller sorg, smärta, tankar om livet, någon form av uppvaknande, en hel del sexism, ett uns av judiska traditioner och mycket humor. Samtliga romaner slutar relativt öppet och läsarna serveras aldrig något puttinuttigt väntat slut.

Jag älskar honom, jag kommer att läsa allt av denna författare som han någonsin kommer att skriva, men det känns som att det är dags att vi tar en liten paus ifrån varandra. Att vi... eller ja, åtminstone jag då... får längta lite till nästa möte.

” Att tala till en änkling” är bra, mycket bra till och med.
Ändå blev jag stundom irriterad och inte i alla delar lika förtjust som vid de tidigare läsningarna.
Det är oändligt med välformade rumpor, uppnosiga tuttar.
Outsinligt med släta ben, felfri hud.
Det är strippor som lappdancar och ljuvliga tonårsflickor som väcker uppmärksamhet.
Liiite så att jag blir trött faktiskt.
En utseendekommentar från syster Claire fick mej att både le och bli förnärmad. Hon letade potentiella dejter till sin bror tillsammans med en av granntanterna.
”Hur mycket väger hon?”
”60 kg. 61 kg kanske”
”Å hur lång är hon”
”1,60 skulle jag tro!
”Hon behöver ingen man, hon behöver viktväktarna.!
Hmmm.

Men som vanligt vinner Jonathan Tropper över mej med sin värme och sin humor.
Han är suverän på sina personlighetsbeskrivningar och lika bra på att beskriva relationer mellan sina romanfigurer. Trots att Doug verkligen mår dåligt och livet är miserabelt på alla sätt kan jag komma på mej att bli avundsjuk på honom och hans tvillingsysters relation.
”Vi turas om att gråta och trösta varandra i mörkret, vi pratar tills vi blir osammanhängande och våra tungor blir till gummi och våra munnar blir torra och orden tar slut. Sedan ligger vi tysta och stilla i fosterställning mot varann, yin och yang. Omgrupperar oss i vår provisoriska livmoder.”

Tropper har ett språk som är enkelt men ljuvligt.
Han har en iakttagelseförmåga som i varje detalj är finurligt att läsa. Som skiljer honom från flertalet andra författare. Han är inte utblommande och pretentiös, Jonathan Tropper måste verkligen vara genuint intresserad av att studera människor och att sedan formulera det.
Bara ett litet exempel
” Hon rättar till håret omärkbart och gör en inverterad pussmun genom att dra läpparna så de försvinner en sekund, som kvinnor brukar när de just satt på sej läppstift.”

Betyget kan omöjligt bli lägre än en 4:a.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand. "Sirila gentlemän sökes" av Karin Brunk Holmqvist.

 

På egen hand... så där lite i smyg från Bloggdalabrudarna... har jag läst "Sirila gentlemän sökes" av Karin Brunk Holmqvist.

Alma och Margit är två väninnor, den ena strax under 80, den andra strax över.
De bor grannar och förmiddagsfikar varje dag hos varandra.
När kommunen beslutar att dra en väg tvärs över de båda damernas tomt flyttar de båda in på Solgläntans äldreboende i väntan på sina nya pensionärslägenheter.
Där börjar det hända grejer!
Tanterna erövrar världen... eller åtminstone går en datorkurs och köper långbyxor.
Å slutligen sätter de in en kontaktannons i tidningen där de söker var sin Siril gentleman.

Låter det spännande?
Det är det inte.
Detta är min andra bok av Karin Brunk Holmqvist. Tidigare i somras/ våras någon gång läste jag "Potensgivarna." Jag kan för mitt liv inte komma ihåg särskilt mycket av handlingen i den boken men jag minns att jag tyckte den var lite söt och jag tror jag gav den godkänt.
Denna bok gör mej mest irriterad. Jag fnissade inte en enda gång och tror inte att jag drog på smilbanden heller trots att det är uppenbart att historien ska vara både "lustig och varm."

Boken är smockad av schabloner. Det är som om författaren har ansträngt sej för att få in så många som möjligt.
Tanterna är tex så EXTREMT tantig. Allt, allt, allt ni förknippar med ordet "tant" finns i texten. Broderade bonade, läggningsvätska, underkjolar, syrliga karameller i glasskål med lock, virkade överkast, fåniga prydnadssaker.
När de ska vara med om stora och omvälvande saker går de alltså en datorkurs å köper långbyxor med resår i midjan. Wild and crazy.
Den "onda" är förstås en vass, snäsig kvinna som dessutom... hemska människa... är otrogen! Med en gift man. Vilket... stycke. Men så får hon sin läxa oxå.
Författaren inleder boken med moraliserande i ett stycke där hon skriver till läsarna om boken. Där står bland annat... "Jag har glatt mej åt de små damernas framgångar samtidigt som jag smålett lite elakt åt de som med all rätt plattas till."

Nej, jag tyckte inte alls att den var varm å härlig den här boken.
Jag kommer säkert att ha glömt den inom en vecka.
Boken får en svag 2.

Puss/ Asta

Recension på egen hand. "Boken om Joe" av Jonathan Tropper

 

Japp, nu kan jag säga det. Jonathan Tropper är en favoritförfattare.
En svala gör som sagt ingen sommar. Två däremot... då vet man.
Jag tyckte om Bloggdalas bokcirkelval "Sju jävligt långa dagar" av Tropper. Nu har jag läst min andra bok av honom "Boken om Joe" och den tyckte jag ännu lite mer om.

"Boken om Joe" handlar om Joe Goffman som är 34 år och superrik efter sin hyllade debutroman om barndomsstaden och dess invånare "Bush Falls."
Boken som inte bara blottar hans egna innersta hemligheter utan även andras.
Genom den har han gjort många människor sårade och förbannade men utan att bry sej särskilt mycket. Han ämnade ändå aldrig återvända.
Men återvända är just vad han tvingas göra när hans pappa drabbas av en allvarlig stroke och ligger för döden.
Joe tror att det kommer att bli ett obehagligt men kort återseende men det blir så mycket mer.
En uppgörelse med staden och dess invånare, med sin egen barndom, sina egna sår. Det blir en uppgörelse med resterna av sin familj, med vänner, den första kärleken och med minnena.
Berättelsen rör sej omväxlande mellan när Joe var ung, -86 någongång och nutid.

"Boken om Joe" har många likheter med den första boken jag läste.
Jonathan Tropper skriver roligt och snärtigt. Han är fantastisk på personporträtt.
Å han är även i denna boken en smula sexistisk... den är mycket om uppstudsiga bröst, rumpors rundning, huds lyster, plutande läppar.
Men det GÖR lixom ingenting, särskilt inte i denna bok där han tonat ner det en smula och gett känslor större plats.
Detta är en långt mer känslosam Jonathan Tropper. Jag får ofta en klump i halsen och då och då rinner tårarna. Men mest är det skratt. För rolig... det är ju karln.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Väldigt mycket.
Det är en sån bok som är jobbig att ha läst ut, att tvingas lämna ifrån sej.
Den har varit som en kär vän att längta till om kvällarna.
Den får en solklar 4. Kanske till och med mer.
Läs den.

Puss/ Asta

Recension på egen hand. Torka aldrig tårar utan handskar Del 1 Kärleken av Jonas Gardell.

 

Som typ sist i Sverige läste jag första delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar-kärleken."

Det är den första delen i en trilogi om det trauma som drabbade världen... och så även Sverige... när AIDS kom på -80 talet.
Ett slags bögarnas pest. Eller straff som många nog såg den och den hysteriska rädsla som följde i spåren för att själv bli smittad.

Boken utspelar sej i Stockholm och handlar framförallt om Rasmus och Benjamin.
Två unga "nydebuterade" homosexuella män.
Den ena från landet. Utstött och mobbad. Han som alltid varit annorlunda.
Den andra ett Jehovas vittne. Sina föräldrars stolthet.

Boken är som ett dokument om en del av vår nutidshistoria.
Den är som en historielektion där "vi heterosexuella" bara känt till vissa bitar.
Bitvis undervisar författaren oss om hur det var. Ger information. Stiger ifrån berättelsen som en bakgrundsröst.
Det är oxå då jag tycker mest om den. När jag "hör" Jonas Gardells röst.

Som roman, vilken som helst, har jag läst både bättre och sämre.
Jag känner en viss distans till de båda huvudpersonerna som jag inte tillåts lära känna på djupet.
Men jag uppskattar, och berörs, av dem.
Allra mest berörs jag kanske av sjukhusbeskrivningarna.
Det är en värld som är min.
En värld jag känner igen mej i.
Där jag både kan känna för å emot personalen som räds "den nya smittan" som ingen riktigt visste vad de hade men där alla såg vad den gjorde med unga starka människor (och framför allt män.)

Jag har läst böcker tidigare av Gardell.
Jag tycker även i andra sammanhang att han är bäst där han undervisar.
Hans "Om Jesus" är fullständigt underbar.

Jag kommer självklart att läsa de två återstående delarna i serien "Torka aldrig tårar utan handskar" och ser dem som viktiga böcker i vår tid. De är modern svensk litteraturhistoria.

Har du läst?
Vad tyckte du?

Puss/ Asta

Recension på egen hand. "Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors.

 

Nu flyger gässen (?) i V över en blekblå himmel och de svarta fåglarna samlar ihop sej i träden. Solen sjunker allt lägre. Snart är det mörkt och klockan är bara kvart över sex.
Det är höstens tid.
Tvärtemot våren som är hänryckningens tid så är hösten nystart och lugn.
Eftertanke.

Men på Cypern var det fortfarande sommar, och där i en solstol på stranden å bland vita stärkta lakan på hotellrummet, läste jag bland annat "Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors.

Romanen kretsar kring Karin.
Karin är mamma till två barn, gift med ett jämställt äktenskap.
Hon arbetar som läkare (gynekolog) och gör även en ideell insats några kvällar i veckan inom sitt yrke med papperslösa flyktingar.
Karin ser sej själv som en god människa.
En dag kommer hon på kliniken för flyktingar i kontakt med Katerina, en ung utsatt kvinna från Moldavien. Karin tar sej an henne långt över sin yrkesroll och erbjuder henne en  fristad i sitt hem på Fågelbovägen 32 i "de fina kvarteren."
Därefter blir ingenting som hon tänkt sej...

Det är den tredje boken jag läser av Sara Kadefors.
Jag har tyckt mycket om "Kast med liten kniv" och "Borta bäst" oxå men denna historia grep mej på ett annat sätt. Ett djupare sätt.
Kadefors har alltid driv i sina böcker och skapar en psykologisk spänning.

Det fanns en hel del igenkänning mellan Karin, som blir allt mer osympatisk emellanåt, och mej själv.
Jag tror hoppas att fler kan känna igen sej i den känslan.
Vid första anblicken är vi kanske inte så lika.
Karin är som sagt läkare, hennes make tjänar oxå bra, och de tillhör den övre akademiska medelklassen. Hon lever i ett äktenskap som lyckats med att balansera millimeterrättvisa, har ett vackert å påkostat hem och två barn som är betydligt yngre än mina.
Men vi har även gemensamma nämnare.
Vi arbetar båda inom vården. Vi stävar båda efter att vara... och vill gärna bli sedda som... vidsynta och goda. Vi tar båda på oss engagemang som vi kanske inte riktigt mäktar med å känslan av misslyckande är överväldigande när vi inte alls orkar med att vara så där fina, snälla, godhjärtade och kloka som vi vill vara.Även jag är känd för att "vilja ta hand om" och vid några tillfällen har jag i min yrkesroll överskridit den fina gräns mellan empati (som all vårdpersonal ska ha) och sympati där jag blir privat. Lämnat ut mitt mobilnummer osv.
Vore det inte för maken så skulle jag säkert ha hela huset fullt av trasiga släktingar, gömda flyktingar och övergivna kattungar.

Jag har många gånger känt känslan av att göra någonting med de bästa av intentioner för att sedan inte orka, inte förmå vilket leder till att jag blir arg/ ledsen/ dum och allting lixom förstörs. Blir sämre än vad det var innan.
Ibland för andra. Men framför allt för mej själv.
Planterar den djupa känslan av att ha misslyckats och att inte leva upp till mina egna förväntningar.
Jag känner igen Karins mörka hemlighet, den hon knappt erkänner för sej själv, att behovet av att vara god å bli bekräftad, älskad och beundrad i det är lika starkt som att vilja hjälpa.
Det är som om jag har viljan och hjärtat men inte alltid den mentala kraften och inte alltid förmågan att inse mina begränsningar.

Jag tycker att historien var väldigt stark och det är synd att vi inte läst den som bokcirkelbok för här finns verkligen HUR mycket som helst att diskutera kring.
Är det någon som läst den?
Vad tyckte/ tänkte/ kände ni?
Skriv å berätta!
Jag ger boken 5/5. En romans största och finaste uppgift är inte att ha ett snirkligt och vackert språk även om det oxå är trevligt, en romans främsta uppgift är att beröra.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand: "Änglarnas svar" av Stefan Einhorn

 

En av böckerna som jag läste på Cypern var Stefan Einhorns "Änglarnas svar."

Stefan Einhorn är läkare, professor och författare. Han är förmodligen mest känd för sin bok "Konsten att vara snäll" som jag ännu inte läst men tänker göra inom en snar framtid.

"Änglarnas svar" är en stor roman på få sidor, boken är rätt tunn.
Det är en bok som rör kring och efter Andra världskriget och som förflyttar sej mellan det ockuperade Polen, till Israel, till Sverige.
Hanna, en ung judisk kvinna kommer till Sverige efter krigets slut, och hamnar som barnflicka hos en ung familj.
Livet förändras för alltid för alla inblandade.
Romanens sju huvudgestalter berättar var sin del, lägger samma pussel ur olika perspektiv, och först när sist biten är lagd ser man fullt ut hela mönstret.

Jag har läst flera romaner som försöker sej på samma grepp men få lyckas lika bra som Einhorn.
Berättelsen är vackert skriven och griper tag i mej som läsare.
Någonstans inom mej stör jag mej på att boken är skriven ur ett pro Israel perspektiv men det är endast en flyktig känsla och ingenting som i stort påverkar läsupplevelsen.
Berättelsen kommer att leva kvar inom mej länge.
Jag ger den betyget en mkt stark 4/5. Kanske till och med en vag 5:a.

Puss/ Asta

På egen hand, Recension av Kast med liten kniv av Sara Kadefors

 

"Kast med liten kniv" är Sara Kadefors tredje roman för vuxna.
Hon har även skrivit ungdomslitteratur och filmmanus.
Det är min första bok med Kadefors men inte min sista.

Kast med liten kniv utspelar sej i två tidsperioder.
Den handlar om Jonas som tonåring under ungt -80 tal och om Jonas som vuxen, gift, tvåbarnspappa.
Jag tycker relativt få författare klarar av att växla mellan två historier på ett bra sätt. Själv brukar jag alltid vara mest intresserad av den ena historien och längta bort den andra, men i denna romanen väcker båda historierna lika mycket intresse hos mej.

Jag tycker om Jonas. Jag känner igen mycket av Jonas i min egen uppväxt.
Den unga Jonas växer upp i ett mindre samhälle precis utanför Göteborg.
Han tillbringar sin tid med sina halvkriminella kompisar och lever i en parallell värld till de vuxna som inte förmår eller vill delta i de ungas värld.
Slutet av -70 talet, början av -80 talet...
Jag minns det starkt. Man talade inte MED sina barn då.
Man la sej inte i på samma sätt.
Resultatet blev självständigare, vuxnare och dugligare unga vuxna än idag.
Men alla klarade inte av det där, många föll igenom när vuxenvärlden höll sej för sej.
Ett taffligt "Hur har du det?"
"Jo då"
"Bra, fint hör du."
Dialogerna känns väldigt äkta.
Jag känner igen så mycket ur Jonas liv.
Alkoholen som det var sånt fokus kring. Sniffningen. Liksom Jonas hade jag det i min absoluta närhet men vågade inte själv.
Haschet, de stora farliga killarna man var rädd för, fyllefesterna hos nån stackars tjej som alltid ballade ur, småkriminaliteten.
Jonas har problem med skolan till följd av sin dyslexi. Ändå läser han historieböcker.
Han har problem med sin självkänsla men är ändå den som ofta står vid sidan av och vägrar delta i dumheter.
Så händer det ofattbara och Jonas begränsade resurser och vuxenvärldens totala oförmåga att närma sej sina ungar förstärker katastrofen.

Den vuxna Jonas utmålas som en man som har svårt att tala om känslor.
En man med mindervärdeskomplex och som bara "blir nåt" i skenet av sin vackra och smarta fru.
Jag tycker om Jonas. Jag tycker (tyvärr) inte att han är mer känslohandikappad än många andra män. Tvärt om, han är en snäll man. Han försöker göra det bästa för sin familj, han anstränger sej hårt, han vill väl och när det inte blir så bra så anstränger han sej mer.
Det är betydligt mer än vad jag kan säga om de flesta män som jag känner...
Men han är en produkt av sin uppväxt. Av att alltid ha stått i skuggan av sin smarta syster, av den svala kontakten med sina föräldrar och av den obearbetade katastrofen han var med om.
När livet än en gång rasar för Jonas vävs gamla och nya sorger ihop.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken.
Kadefors har ett ständigt driv i sim berättelse.
Den är miljötypisk och påminner som sagt väldigt mycket om min egen uppväxt.
Den väcker mycket tankar kring föräldraskap, utanförskap och barndom.
Kanske tappar boken något på slutet, men på det stora hela är det en läsupplevelse som jag älskat och kommer att minnas länge.

Betyg: Tja 4,5 kanske.

Puss/ Asta

Recension på egen hand. Marian Keyes "Hemligheten på Mercy Close"

 

Jag har precis läst ut min andra bok den här veckan. Marian Keyes "Hemligheten på Mercy Close."

Marian Keyes är författare inom genren Chic lit. Ja, hon anses till och med vara dess grundare. Många författare har kommit efter å försökt, försökt blanda det här lättsinniga, lättsktrattbara, enkla och igenkännbara men som ofta har en tragisk twist. Ingen gör det så bra som Marian.
Marian Keyes bor på Irland med sin familj. Född 1963 i Limerick.
Hennes romaner har sålts i miljontal exemplar och i ett trettiotal länder.
Jag har läst de 13 romaner som hittills kommit ut på svenska.
Väntar alltid ivrigt på att de ska släppas i pocket, orkar inte alltid vänta så jag har en del inbundna romaner av henne oxå.
I flera intervjuer med Marian Keyes har jag hört om hennes svårigheter i livet.
Hennes numera nyktra alkoholism och hennes erfarenheter av depressioner.
Svåra känslor och egenskaper broderas in i historierna så att det inte bara blir lustigt å lättsamt. Hon gör det bra!

Min första roman av henne var "Vattenmelonen"... kanske var det hennes bästa... kanske var bara förvåningen å kärleken till Keyes sätt så översvallande att ingen därefter kom upp i samma klass. Trots att de flesta är mycket bra.
I vissa av sina romaner utspelar sej handlingen inom familjen Walsh.
De har nämligen 5 döttrar, tämligen olika.
I Böckerna om familjen Walsh näms ibland nåt från någon annan roman, någon annan av berättelserna, men detta blir bara en extra bonus för den trogna läsaren och det finns inget krav på att böckerna måste läsas i rätt ordning egentligen.
I en del av hennes romaner är det nya namn, ansikten och platser.
Men de utspelar sej nästan alltid på Irland.
Marian Keyes har fått mej att bli lite förälskad i Irländare som verkar ha en grov humor och inte är särskilt mycket för att vara till lags.

Jag har nu som sagt då betat av "Hemligheten på Marcy close" på ett par dagar.
En bok på 492 sidor.
Denna gång får vi följa den yngsta av systrarna Walsh... Helen,
Helen befinner sej under en uppseglande depression. Hon är arbetslös privatdetektiv, pank, hemlös och förhållandet med pojkvännen som har både barn å exfru är inte perfekt.
En dag blir hon kontaktad av sitt ex Jay Parker som vill anlita henne på ett uppdrag.
Uppdraget är spännande, vädjar till hennes ego och dessutom är hon  pank.
Hon accepterar.

"Hemligheten på Mercy close" är inte Marian Keyes bästa bok.
Jag älskar förvisso att få återknyta kontakten med henens mycket speciella mamma, Mrs Walsh och jag får... som alltid... mej några rejäla flabb och långdragna fniss.
Keys blandar oxå hej vilt ämnen som att vilja ta livet av till rappa dialoger och ett visst mått av spänning... även om jag ofta kommer mej på att strunta i om hon löser uppdraget.
Jag finner inte heller hennes beskrivning av depression trovärdig (trots att Keyes säger att hon verkligen vet vad hon talar om) och det stör mej lite. Genom hela boken.

Well, well... Marian Keyes är ALLTID Marian Keyes å således aldrig dålig.
Denna var god, lättsmält underhållning med några rejäla flabb, trots att den var lite för lång.

Betyg: 3 av 5.

Puss/ Asta

Bokrecension på egen hand av "Potensgivarna."

 

Somnade vid 02.
Vaknade för en timma sedan.
Tänkte "Nej, här blir inga barn gjorda" (å tur är väl det, när jag delar säng med en stor hund) å klev upp för en mugg kaffe och en tjog med astmamediciner.

Ja, så för istället att bara sitta här rakt upp å ner å stirra in i väggen så tänkte jag putsa fönsterna. Hahahaha, nej det tänkte jag inte, det var bara det knäppaste jag kom på så här dags. Nej, jag tänkte recensera "Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist som jag berättade här om dagen om att jag börjat läsa.
Å i natt var den färdigläst.

"Potensgivarna" är en tunn liten oansenlig bok på endast 197 sidor som jag hört mycket gott om.
Att den ska vara "så rolig."
Boken handlar om de gamla fröknarna Svensson som i dryga 70 årsåldern fortfarande bor kvar, ogifta, tillsammans i det omoderna barndomshemmet i en inrutad och rutinmässig vardag.
Men så händer något!
En ny granne flyttar in och det sätter fart på livsandarna hos de båda fröknarna.
Vips har det inhandlats ny klänning och bjudits på kaffekalas.
På ålderns höst bestämmer de sej för att starta en postorderfirma och sälja potensökande medel.

Jag kan inte säga att jag skrattade hysteriskt en enda gång. Jag fnissade inte ens högt så som jag ofta gör när jag läser.
Men jag tyckte om boken.
Den var lättläst och varm och jag log stilla inom mej åt de båda fröknarna och alla beskrivningarna kring dem.
Jag tyckte om tonen och jag tror att jag skall införskaffa åtminstone en till bok av henne, kanske rent av två, inför semestern och sommarens läsning.
Det lättskrivna språket och det stilla lunket gör det lätt att läsa å lägga ifrån sej.
Perfekt när man ligger på stranden eller vid poolen i september i Cypern.

Underhållning, god sådan, men mest för stunden.
Betyg: 3

Puss/ Asta

Recension på egen hand av "Att vara med henne..."

 
Jag har, på egen hand, utanför Bloggdalas bokcirkel läst "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" av Alex Schulman.

Boken berättar å beskriver hur Alex en sommardag 2008 separerar från kvinnan han levt med i många år- Katrin Zytomierska- och hur han efter en kort tid av fylla, förnedring och förtvivlan träffar sin nya kvinna Amanda Widell och blir galet förälskad.
Sex veckor efter deras första dejt får de besked att de väntar barn.
Här går det undan i svängarna förstår ni...

Visst är det en vacker kärlekshistoria, det är alltid vackert när två människor som är menade för varann finner varandra, men den berör mej aldrig särskilt.
Kanske är det Alex Schulmans direkta språk som inte inbjuder till någon sentimentalitet, kanske är det att jag inte känner något alls för författaren som person.
Då å då log jag när jag läste boken, någon gång fnissade jag till.
Vissa snuttar av boken är verkligen rara, andra tänkvärda men så mycket mer blir det inte.

Med tanke på att jag skrivit flera inlägg sista tiden om föräldraskap och barndom så tänkte jag ändå delge er något av det där som väckte lite extra hos mej. Där jag kan känna på pricken igen mej.

"Är det på grund av min barndom som jag idag kan känna när en annan människa blir irriterad eller ledsen eller arg på 30 meters håll? Jag har ett absolut gehör för skiftningar i folks temperament. Jag märker omedelbart när ett trevligt samtal försiktigt lossnar från tryggheten och långsamt förvandlas till något helt annat. En oförsiktig formulering vid en middagsbjudning och jag upptäcker genast att saker och ting sätts i rörelse. Och jag känner ett magnifikt obehag.
Beror det på min barndom? Jag antar det. (...) " Jag inser allt mer att alla föräldrar skadar sina barn genom sitt eget bagage. Vår uppgift är inte att vara perfekta föräldrar. Vår uppgift är att minimera skadan." 

Samtidigt som jag på pricken kan identifiera känslan eftersom den oxå är min egen kan jag tycka att han är en gnällspik den där Alex. Enligt sin egen berättelse växte han upp i en trygg och helt funktionell familj. Men han var lite känslig. Tyckte inte om när det blev gräl hemma mellan föräldrarna. Upplevde sej kryssa mellan minor som en räddhågsen fredsmäklare.
Alltså, kom igen! Min känsla är bland annat sprungen av att min mamma el min mormor (den jag för tillfället bodde hos) sa "Jag orkar inte med dej, du förstör mitt liv. Du får flytta till din mamma/mormor... här kan du i alla fall inte bo!" Mormor kunde hota att ta livet av sej för att jag varit så elak (som ingen av hennes riktiga barn någonsin varit) och mamma sa att jag var hennes straff för alla synder som hon... tydligen... gjort.
Då kan man bli lite småkänslig för sinnesförändringar :)

Samtidigt. Ja jag vet. Alla bär sina kors. Alla är vi olika känsliga.
Ovanstående skildringar av min mamma å mormor är inte för att tala skit om dem.
Jag vet att de gjorde så gott de kunde, att de hade sina skäl till att inte förmå och vi har bearbetat det där så gott det går. Jag vet oxå att jag var en skitjobbig tonårsunge.
Jag vet att jag inte kan förminska Alexs upplevelser. Att de är hans.
Precis som det finns de som hade en bra mycket mer traumatiserande barndom än vad jag hade och mina minnen är ändå mina.

Nu kom vi lite ifrån ämnet.
Jag är glad att jag läst boken för jag har hållit i den flera gånger i bokhandeln och funderat på att köpa den. Nu har jag gjort det.
Boken får en rätt så glanslös 2:a.

Puss/ Asta

Recension på egen hand, "Allt är bara bra tack."

 

Denna bok är läst på egen hand och tillhör således inte Bloggdalas bokcirkel.

"Allt är bara bra tack" av Moa Herngren (således samma författare som den vi nu läser i bokcirkeln.)
Det är min tredje bok lästa av M. Herngren, men det är hennes första roman.
Det märks så till vida att den skiljer sej i språk och uppbyggnad i jämförelse med hennes två senare romaner.

Romanen handlar om tv-producenten Lea som tar paus från sitt framgångsrika jobb som tv-producent för att bo i Paris ett tag.
Där träffar hon, och förälskar sej i, den karismatiska och passionerade Michel.
Men den vackra kärlekshistorian utvecklas snart till något mycket mörkare och destruktivare.
När paret blir gravida flyttar de till Sverige i hopp om att få leva den lyckliga familjedrömmen, men allting skuggas av Michels ständiga intag av Famous Grouse och hans lynniga, depressiva sinnelag.
Lea sliter allt vad hon kan med att ro runt familjen, med att bli älskad.

Romanen är enkelt skriven och absolut inte dålig.
Den är skriven i jag-form, nåt jag tycker få författare riktigt ror i land, och jag föredrar helt klart hennes senare romaner.
Kan mer känna igen mej i deras karaktärer.
Detta är en bok jag kommer glömma av ganska fort tror jag.

Jag ger den en klen 3:a.

Puss/ Asta

Bokrecension på egen hand, "Anna och Mats bor inte här längre"

 

Denna bok är INTE läst i Bloggdalas bokcirkel utan på egen hand.
Här är min recension på "Anna och Mats bor inte här längre" av Helena Von Zweigbergk.

Denna bok är en fristående fortsättning på "Ur vulkanens mun", kanske den relationsroman som berört mej och skakat om mej mest av alla böcker jag läst eftersom den påminde så mycket om mitt eget äktenskap.
Jag har längtat och väntat på denna bok och förväntningarna var såklart ganska högt inställda.

I "Anna och Mats bor inte här längre" får vi följa paret under deras sex första månader som separerade.
Detta är boken om äktenskapet som inte gick att rädda.
Om sorg, frustration och ilska.
I vart annat kapitel följer vi ömsom Anna, ömsom Mats i deras stapplande steg att hantera sina och barnens känslor och sina nya liv.

Jag gillar Zweigbergks sätt att skriva på.
Hon har ett enkelt, lättläst språk som aldrig blir tråkigt.
Karaktärerna, handlingarna känns äkta och möjliga.
Mats och Annas inte alltid sympatiska sätt att bemöta varandra känns sorgligt trovärdiga.
Att enas om det viktigaste man har, barnen, när den egna relationen är trasig och blödande känns väldigt realistisk och nära.

Denna roman grep mej inte fullt på samma sätt som första delen gjorde.
Det fiktiva paret är inte längre i samma fas som jag i mitt äktenskap.
Igenkänningen var inte lika stor och jag greps oftare av en känsla av "men varför gör hon/han sååå?!" denna gången.
Den stora och starka längtan efter en ny kärlek, en ny relation så jäkla snabbt som både Anna och Mats upplever känns främmande för mej.
Men det är fortfarande en mycket bra roman som jag läste med stor behållning alla dess 427 blad.

Jag rekommenderar varmt denna roman, men läs helst första delen innan.

Puss/ Asta