Jag och maken var iväg på utflykt förra helgen till vår grannstad.
Vi skulle sova på hotell (Grand) och se Henrik Schyfferts standup-show "Var inte rädda."
Jag hade både låga och höga förväntningar på resan.
Mina förväntningar på Henrik Schyffert var enorma.
Jag har alltid gillat honom men särskilt på senare år. Hans The 90s- Ett försvarstal var briljant och med tanke på hur politisk han blivit på senare år så hade jag förhoppningar om att detta skulle vara i samma klass... eller bättre.
Mina förväntningar på resan i övrigt var ganska låga.
Jag hade jobbat natt innan, fick gå upp rätt tidigt och visste att jag skulle vara trött.
Jag kände förväntningar om romantik, fest och älskog och var väl inte direkt upplagd för det för att uttrycka det försiktigt.
Maken och jag... ja, vi har inte haft vår bästa tid tillsammans sista halvåret precis. Så... nja.
Men det blev precis tvärt om!
Standup'en som varade 90 minuter fick godkänt av mej.
Det var roligt. Jag log en hel del även om det var få gapskratt.
Det fanns viss igenkänning, en del pedagogiska grepp kring att förklara den ökade främlingsfientligheten och hur dum den är men på det stora hela var det rätt mycket könshumor. Bäverfittor kan vara roligt men det var väldigt mycket mer av den varan än vad jag förväntat mej.
En kul show men inte mer än så.
Maken å jag hade däremot fantastiskt trevligt.
Vi drack vin å drinkar. Vi pratade till punkt. Lite allvar och mycket som var "bara trevligt." Vi skrattade. Vi älskade. Och vi åt magisk hotellfrukost.
Maken var kort sagt den stora behållningen och det kändes både överraskande att vi kunde ha så trevligt i varandras sällskap som välbehövligt.
Nu ska man bara hålla liv i den där känslan med.
Det är lättare sagt än gjort bland duplolego, matkladd och ungefär 0 minuter egentid i veckan.
Men jag ska försöka.
Puss/ Asta
