Schyffert v/s maken

Jag och maken var iväg på utflykt förra helgen till vår grannstad.
Vi skulle sova på hotell (Grand) och se Henrik Schyfferts standup-show "Var inte rädda."
Jag hade både låga och höga förväntningar på resan.

Mina förväntningar på Henrik Schyffert var enorma.
Jag har alltid gillat honom men särskilt på senare år. Hans The 90s- Ett försvarstal var briljant och med tanke på hur politisk han blivit på senare år så hade jag förhoppningar om att detta skulle vara i samma klass... eller bättre.
Mina förväntningar på resan i övrigt var ganska låga.
Jag hade jobbat natt innan, fick gå upp rätt tidigt och visste att jag skulle vara trött.
Jag kände förväntningar om romantik, fest och älskog och var väl inte direkt upplagd för det för att uttrycka det försiktigt.
Maken och jag... ja, vi har inte haft vår bästa tid tillsammans sista halvåret precis. Så... nja.

Men det blev precis tvärt om!
Standup'en som varade 90 minuter fick godkänt av mej.
Det var roligt. Jag log en hel del även om det var få gapskratt.
Det fanns viss igenkänning, en del pedagogiska grepp kring att förklara den ökade främlingsfientligheten och hur dum den är men på det stora hela var det rätt mycket könshumor. Bäverfittor kan vara roligt men det var väldigt mycket mer av den varan än vad jag förväntat mej.
En kul show men inte mer än så.

Maken å jag hade däremot fantastiskt trevligt.
Vi drack vin å drinkar. Vi pratade till punkt. Lite allvar och mycket som var "bara trevligt." Vi skrattade. Vi älskade. Och vi åt magisk hotellfrukost.
Maken var kort sagt den stora behållningen och det kändes både överraskande att vi kunde ha så trevligt i varandras sällskap som välbehövligt.

Nu ska man bara hålla liv i den där känslan med.
Det är lättare sagt än gjort bland duplolego, matkladd och ungefär 0 minuter egentid i veckan.
Men jag ska försöka.

Puss/ Asta

Mitt 2000: e inlägg. Levern behöver semester men mor hon har haft det fint.

Så har jag varit ledig i dagarna två och herre jösses, jag är helt slut!
Jag å maken har varit i Götelaborg å säkert bränt lika mycket pengar på 1½ dygn som vi hade gjort på en långhelg i Barcelona, men vem är jag att gnälla över det?
Vi har haft det superhärligt.
Bott på Barken Viking, åkt med räkbåten, suttit i solen å druckit Gin & tonic.



Vi åkte i går förmiddags. Tog tåget som gick 11:20 härifrån. Maken hade bokat 1:a klass vilket var rart men rätt onödigt. Vi var ensamma i hela vagnen och knäppte upp var sin öl som färdkost.



När vi kom fram tog vi oss till Barken Viking som ligger nere i Göteborgs hamn.
Alla som någon gång varit i Göteborg vet vem hon är. Hon är som själva symbolen för staden där hon ligger fast förankrad och numera alltså är hotell.
Hon är byggd i Köpenhamn för över hundra år sedan.
Där kikade vi runt, lämnade in väskorna i bagagerummet då vi var lite tidiga och gjorde oss bekanta med hotellet/ båten.



Vi köpte var sin Gin & tonic och satte oss uppe på soldäck och avnjöt dem.
De serverades i stora vackra glas som såg ut att ha hört hemma på Titanic.
Solen sken alldeles lagom och det blåste en lätt bris.
Därefter drog vi ner på stan, kollade in folk, åt en lunch... jag tog en sallad som var varken bu eller bä, drack en öl... och sen gick vi tillbaka till båten å fick våra rum.
Där gick vi loss på en medhavd rödvinsflaska.
Vi gjorde... ja, sånt gifta, vuxna människor gör på hotell... innan vi tog oss en tupplur.

 

Klockan 18:00 var det dags att gå ombord på M/S Trubaduren, en räkbåt som under dryga fyra timmar skulle kryssa runt med oss i Göteborgs skärgård.
Under turens gång fick vi ta del av historier och anekdoter om öarna vi passerade av duktiga guider.
Guiderna serverade oxå, var väldigt personliga, presenterade sej och hade stenkoll på sina gästers behov.
Utöver att servera sjung och dansade de med jämna mellanrum.
Riktigt riktigt proffsiga var de!



 

Men mest var vi där så klart för matens skull.
Lax, potatis, en massa härliga såser, bröd och goda ostar.
Å så skaldjur då såklart. Räkor, krabba, kräftor, blåmusslor i sina skal.
Jag åt i två omgångar och blev så jäkla mätt att jag fick ont i revbenen.
Så otroligt mumsigt.
Jag har aldrig i mitt liv käkat så där mycket skaldjur på en å samma gång.
Till detta kalasande drack vi ett schysst vin, likör till kaffet å ett par drinkar på det.
Notan var inte speciellt rolig trots att maten redan var betald, men som sagt... det var en dag den här sommaren å vi levde som kung å drottning.
Blir ni sugna på fantastisk mat, historia och underhållning på en av jordens vackraste platser så kan jag varmt rekommendera en tur. Länk hittar ni HÄR.



Vi passerade en massa sådana här småöar. 500 x 500 meter el nåt med bara ett hus på.
Tänk att bo så!!!
Madremia. Åtminstone sommartid.
Lika kul är det kanske inte att ta lilla motorbåten in till jobbet en ruggig novembermorgon.

När vi kom i hamn igen strax efter elva på kvällen var jag förbi av trötthet efter att ha jobbat nio av tio dagar å sedan småsippat alkohol under tolv timmar.
Maken, som har semester, var inte alls lika trött så honom dumpade jag av på Casinot som ligger alldeles intill Barken Viking och sedan somnade jag sött.

I dag på morgonen åt vi frukostbuffé. Den var okej men inte mer.
Sedan gav vi oss ut på stan, maken handlade tre T-shirtar efter att högtidligt lovar att slänga åtminstone två i sin gamla alldeles för stora samling.
Sen skildes vi åt.
Han ville vara kvar ytterligare nåt dygn och leta upp någon av sina gamla polare från stan medan jag tog en runda i ytterligare några affärer innan jag satte mej på tåget.
Köpte mej en hatt på Indiska. Jag tyckte den klädde mej... och om inte annat blir den utmärkt att ha på Cypern när jag ränner efter lillprinsen.
På tåget kom jag på att maken hade nycklarna till bilen som stod vid tågstationen å väntade så jag fick vackert promenera hem.
Det är väl en 6-7 kilometer kanske å det gick fint även om det var lite snopet.

Nu. Trött. Trött. Trött.
Å framför mej har jag två dagpass så här blir tidig sänggång.

Puss/ Asta (som med ålderns rätt väljer att få se ut som en övervintrad hippie bara för att jag vill å trivs så)

Psst, maken se hit...

... snart fyller jag år och här är min önskelista.


Prickig klänning i -50 talsstil. Länk HÄR. 589 kr. Ps. vill ha underkjol till.



Kosmetisk pigmentering, eyeliner vore schysst. Länk HÄR. 3500 kr.

 
Nya löparskor. Vill helst ha presentkort så jag kan prova ut dem själv men tror jag vill ha ett par Asics. Länk HÄR. Pris mellan 1-2000 kr.


Minigris. Länk till intressant uppfödare HÄR.Pris kring 3000 kr.


Röd cykel typ denna på bilden. Länk HÄR. Pris (host) 6200 kr.

Puss/ Asta ( Din älskade hustru.)

Bland köttbullar och MBL förhandlingar

Hej mina hjärtegull.

Det har varit en effektiv söndag här med pastassonska mått mätt trots att den började som näst intill apatisk.
Så mycket att göra, så förbannat lite ork.
Gissar att det dessvärre finns ett å annat kvinnfolk där ute som känner igen.
Ingen ovanlig känsla alls när man är a.) kvinna b.) det är vinterhalvår i norra Europa c.) det börjar närma sej jul.

Efter ett par timmar där jag växlade mellan att stirra in i mobilskärmen och upp i taket tog jag mej slutligen i hampan och gick ut med hunden.
Vi gick en lång runda, 70 minuter, mestadels längst ett blyertsgrå skummande hav. Det duggregnade och blåste, så som det nästan alltid gör här på västkusten i december, och det var befriande härligt att få den stunden med min prins och mitt hav.
Därefter kände jag mej piggare å vid lättare sinne.

Jag tog tag i köttbullegörandet när jag kom hem.
Det är det viktigaste på julbordet nästan. Mammas köttbullar. Bättre än någon annans.
Bättre än dina egna. Bättre än svärmors.
Ni anar, prestige...
Ska jag va ärlig så blev de inte helt hundra. Vet i tusan vad som blev fel.
Det är "goda köttbullar." Inte köttbullar to die for.

Jag skrev oxå en liten lista med vad som var kvar att göra, ink avbockning och signering.
Maken började oja sej och klaga, frågade vad jag va för diktator och om detta var MBL förhandlat.
Jag la mej så klart platt fall, bad om ursäkt och sa att självklart, självklart ska vi ha demokrati och jämlikhet i den här familjen.
(Maken är väl medveten om att han beter sej som om det fortfarande var 1953 och han inbillar sej att han är någon slags "karl i huset" vars enda åsikt självklart trumfar oss andra.)
Så nä, det var tydligen inget han ville diskutera närmare.

Efter köttbullarna städade jag toaletten här på nedervåningen inklusive badrumsskåp som innehöll allt å lite till. Ledsen om någon behövt tenablöjor, flytande johannesört, femhundra igenklibbade nagellack, allsköns salvrester, gammal klorhexidin, dammiga tops och annat smått å gott för det är kasserat nu.

Å i denna stund gör jag fröknäcke!
Ja men... applåder på det gott folk.
De är ju inte klara än så hur de blir (ätbara?) återstår väl att se. Det är första gången jag gör två satser och kör varmluftsugnen. Tycker inte riktigt det blir samma med varmluftsugn.

Ringen nedan?
Den köpte jag till mej själv på Indiska när jag var där för julklappsinköp.
Bara för att den var så mycket "jag" och för att jag är värd det mitt i all denna julstress.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Har någon varit dum mot dej på jobbet?

Min make nämns inte så ofta på bloggen. Ändå är han... eller va i alla fall en gång... känd ända bort i Finland för sin oförmåga att lyckas shoppa med sej något fint hem från sin första Las Vegas resa.
Han... iväg släppt till Syndens näste... för att spela poker.
Jag hemma. Inväntade hippa unika högklackade skor eller exklusiva jeans.
Ungarna trånandes efter Converse i balla färger.
Vi fick "en hög med saker", han hade inte tänkt ut något till var å en av oss utan vi fick fritt välja så att säga.
Välja bland fula t-shirts i stl extra large, kepsar och oformliga jeansskjortor.
Jag kan säga så mycket att det blev inte huggsexa precis.

Min make.
Idag framkallade han min irritation med sin blotta uppenbarelse.
Han gör det när jag är trött. Då krockar våra personligheter å jag orkar inte överbrygga dem.
När han står mitt i köket medan vi andra väntar på att kaffet ska bli klart.
Äter av bullarna vi ska ha till fikat på stående fot.
Knökar in en hel bulle i taget å kan inte riktigt stänga munnen när han mal runt dem.
Avbryter oss andra genom att prata om helt andra saker med en otroligt högljudd stämma.
Ja, han har vaxproppar. Å nej, han respekterar inte att andra redan talar.
Han står där. Mitt på golvet. Med en hel bulle i munnen och nästa förberedd i handen.
Med en t-shirt som bara täcker halva magen.
Jag säger nåt spydigt. Vad har jag glömt men jag kan vara oerhört giftig.
Svärsonen skruvar obekvämt på sej. Sonen suckar och masserar ansiktet.
Mannen flinar mot mej och frågar "Om nån varit dum på jobbet?!"
Det är hans standardsvar mot förolämpningar när barnen hör.
Hör inte barnen så brukar han konstatera att jag får för lite ***piiiip*** (ja, ni vet, jag ska inte behöva bli vulgär här på söndagskvällen.)

Å ena sidan kan jag verkligen... jag menar VERKLIGEN... reta mej på den karln.
På hans oborstade, egocentriska, högljudda person.
Han är mannen som har Homer Simpson och Al Bundy som sina stora idoler.
Å andra sidan kan jag imponeras. Han gör sej inte till den mannen.
Inte för nån och i synnerhet inte för mej.
Jag som fortfarande efter 25 års äktenskap inte kan bajsa med öppen dörr å som alltid håller efter mej både här å där kan avundas det där.
Att bara vara.
Att skita i hur andra tar det.

Är era män lika dana?

Puss/ Asta

Maken-Asta 1-1

Nu alla barn blir det barnförbjudet så nu får ni gå å hänga på en annan blogg en stund.

Jag var så nöjd med mej själv tidigare idag efter en diskussion med maken.
Eller ja. Diskussion å diskussion.
Maken tycker att jag "släpper till för lite/ sällan" och han anser därför att han har rätten att "ta för sej."
Innan ni slänger er på telefonerna för att ringa polisen eller kvinnojouren så menar jag inte som nån fullbordad våldtäkt.
Mer att han under kramar tar mej på tuttarna eller klämmer mej mellan benen och när jag protesterar säger han typ "A men jag får ju aldrig. Hade jag inte tagit dej på tuttarna nu mot din vilja så hade jag inte fått nån tutte alls." 

Så. Idag kom jag på det "pedagogiska greppet" att få en oerhörd lust att köra in mitt finger i hans öra. Det gillade han så klart inte.
Men jag vidhöll min rätt. "Ska jag vänta till du ber mej köra in fingret i örat får jag vänta förgäves."
Var gång som han tog mej på tutten eller mellan benen så körde jag fingret i örat på maken.

Jag kan säga att han la ner rätt fort. Svärandes men han la ner.
1-0 till Asta

Så var vi på hundkurs.
Till saken hör att bilnyckel är trasig och kostar en förmögenhet att skaffa ny så den är tejpad att hålla ihop med silvertejp. Har varit så länge att jag glömt hur det var att ha den hel.
Vi körde till grannstaden där hundkursen är och under färden lossnade klumpdelen från nyckeln och jag slängde den bland övrigt skräp. Själva nyckeln gick utmärkt att ta ut ur tändningen ändå.

Vi hade vår kurs. Varken Gottfrid eller jag hade vår mest lysande dag kan tilläggas.
Vissa kursdagar är jag nästan manisk av glädje, stolthet och pepp.
Idag ( eller ikväll) var inte en sån gång.
Vi sätter oss i bilen, jag vrider om nyckeln... och bilfan startar inte.
Bilen har en historia av att få batteritorsk just på hundkursdagar av nån anledning.

Tre fruntimmer står där i kylan och mörkret.
Jag ringer maken men vi beslutar oss för försöka med elkablar själva.
En av damerna har startkablar.
Jag kopplar plus mot plus och minus mot minus som jag sett maken göra.
Jag gör det trots att jag är rädd och under hurtiga utrop som "kvinnor kan."
Men kvinnor kunde inte.
Bilen gör inte antydan till att vilja starta. Alls.
Jag får åter ringa maken som får ge sej iväg och köra för att undsätta oss.
Mina änglar till kurssystrar åker hem. Jag å Mini fryser. Gottfrid blir orolig över att ingenting händer.
Så kommer maken. Å vill själv göra ett försök att starta bilen.
Jag räcker honom nyckeln.

"Varför får kvinnor ha körkort. Varför? Jag frågar mej om och om igen, varför får kvinnor körkort" utbrister maken.
Det visade sej att den lilla silvertejpade "plupp" visst behövdes. Behövdes hållas nära nyckeln.
Så fort maken sa det kom jag ju ihåg det.
Självklart!
Ja men så klart!
Pluppen som jag kastat bland skräpet letades upp och bilen startade.

En timma senare åkte vi äntligen hem. Hemma halv elva!
0-1 Asta- maken.
Sammantaget 1-1 alltså över dagens bataljer.

Puss/ Asta

Ps. Jag måste ge min make creed. Han må vara lat och mycket annat men han kommer alltid å räddar mej när det behövs och han blev inte ens grinig.
Det hade jag blivit.

Götelaborg

Tillbaka från min å makens Göteborgsweekend och som den fiiiiina bloggerska jag är har jag så klart dokumenterat det i bilder.
Dock blir det lite underligt när maken inte är med på en ända bild.
Det beror på att han hyser en närmast panisk rädsla för att cirkulera på nätet.
Jag svär på att jag HAR en make. Jag förstärker ibland... lägger till å drar ifrån... för att göra lilla gråa mej intressantare men det ÄR sant.
Han finns.
Utan att vara med.
Om ni fattar?!

Ja. I alla fall. Vi bodde på Gothia hotell. Precis vid Korsvägen.
I det mittersta av dessa hus.



Utsikten var kunde säkert ha varit magnifik.
Men nu var vi i Göteborg och där är det Göteborgsväder.



Men inomhus var fint. Jättefint.
Å två sängar som maken inom 1,5 sekunder sköt ihop till en.
Vilket inte hjälpte särskilt mycket...
Jag kan väl säga som så utan att avslöja för mycket att man behövde inte precis vara akrobat för att få sängarna att dela på sej. Det behövdes inte jäääätte mycket aktivitet.
Däremot behövde man vara lite av en akrobat för att på ett sexigt sätt ta sej upp igen när man ramlat emellan.
Fick övat en del på det och tror minsann jag fick till det på slutet.



När vi gick till showen... själva syftet med Göteborgsresan... mötte vi den här killen.
Mitt på gatan. Gående bland folk.
Jag vet inte... jag är ju från landet så jag hänger inte riktigt med i mode å så där.



Det var inte precis väder som lockade till en extra promenad eller hand i hand strosande. Snarare powerwalkade vi. Jag i 7 cm klack.



Väl inne i stugvärmen tog maken ett glas vin å jag en cider medan vi väntade.



Jag har lovat Mini att inte avslöja allt för mycket om "En Skam för Sverige" då de ska gå å se den här i stan i februari.
Men jag kan säga att både Magnus Betnér och Soran Ismail var bra, ungefär hälften hade jag hört förr och Soran var strået vassare.



Därefter var det hem. Byta om.
Å iväg till Heaven 23 för lite käk.



Drack den i särklass bästa Caipirinha (min favoritdrink) som jag någonsin druckit.
Värd varenda dyr krona.



Till middag käkade maken en kalventrecote och jag den klassiska räkmackan.
Gott. O ja.
Dyrt. O ja där med. Det lär bli havregrynsgröt ett tag framöver nu.

 

Vi tog ytterligare en drink i baren senare innan vi återvände till hotellrummet för fler akrobatiska övningar.
Höll på att säga att vi somnade båda ganska nöjda, men det var inte sant, jag hade glömt min insomningstablett hemma och slumrade in (notera: inte somnade) in framåt fem.
Innan dess hade jag vridit å vänt mej. Svettats. Frusit. Badat. Fått för mej att någon var utanför fönstret (tills jag kom på att vi var på våning 14.) Haft ångest. Fått huvudvärk.

Idag var det frukostbuffé... helt ljuvlig sådan... lite shopping och en evig väntan på tågen vi skulle åka med. Jag hem. Maken till Stockholm å fackkurs.
Å där någonstans fick jag feber.
Great.

Puss/ Asta

Du ser äldre ut

Seg. Segare. Segast.
Det är jag verkligen denna söndag i oktober.
Rätt så välförtjänt för igår var det käckt.
Öl å snaps å drinkar å likör.
Ramlade i säng vid halv fem.
I'm to old.

Hela dagen har varit seg.
Jag sov på övervåningen i natt. Hör du det, Lisa Roos... jag sov på övervåningen!
Gottfrid var duktig pojk å fick nog vid halv nio då han högljutt protesterade i att som flockdjur vara övergiven å jag bytte bara sängplats... och sov vidare.

Vi hade besök av Dotter nr II med pojkvän vilket var trevligt på alla vis men när de åkte gick jag å la mej igen och sov i flera timmar.
Förskräckt vaknade jag i skymning, gick ut med min hund nån timma och här är jag nu.
En kort dag må jag säga.

Vi var alltså hemma hos våra goda vänner Carina och J-B igår.
Osäker på om de vill ha sina nyllen utlagda på min blogg så därför får ni hålla till godo med mej i mitt esse.
Vi bjöds på underbart god mat.
Först drink och snacks.
Sen en fantastisk gubbröra på små knäckebrödsbitar. Med öl å snaps.
Därefter en kräftsoppa som är helt himmelsk (blivit bjuden på den förut.)
Vid det laget var jag rätt mätt...
Då kom huvudrätten. Fläskfilégryta och potatisgratäng.
Å sen snacks igen till kortspelande.

Vi pratade om våra resor.
Sedan vi sågs sist hade de varit på Zakynthos och jag på Cypern.
Vi pratade allvar å vi pratade fjant.
Plötsligt säger maken:
"Jag har tänkt på det många gånger det senaste att du ser äldre ut!"
Ja men tack för den käftsmällen lixom.
Vi dividerade det där i evigheter.
Maken menade att "äldre" är inte synonymt med ful, han menade att jag var snygg när jag var 20 å jag är snygg nu. Inte lika snygg men snygg.
Jag menade att om man tittar på en person och tänker (upprepat dessutom)
"Hon börjar se äldre ut" så går det omöjligt att ta som en komplimang.
Inte för att kvinnor på 40, 50, 60 automatiskt blir fulare utan att tanken i sej har med förfall, rynkor, trötthet att göra.
Annars hade man väl tänkt "hon är fortfarande snygg" och inte "äldre."
Jag tycker att jag... med rynkor... är snyggare nu än som 20 åring.
Eller hur tänker ni?

Puss/ Asta

Så här är Asta enligt maken

 

Nina Lingblom Tobin (uppskattad, trogen, underbar läsare) kom med ett skojigt önskeinlägg.
"Välj tre personer i din närhet och beskriv dej så som du tror att dom skulle beskriva dej."
Hmmm. Ett utmanande tankeexperiment.
Nu har jag visserligen hos parterapeuter fått lära mej att det viktigaste i en relation är att låta var och en själv uttrycka det den känner och att bara för att man känner någon väl inte ta för givet att man själv redan vet vad den andra tycker/ känner/ vill.
Det kan vara rätt svårt.
Har man som jag tex levt med samma partner i 30 år så är det lätt att tro sej veta.
Å att veta bättre.

Men denna skrivuppgift är bara på skoj och jag ska försöka sammanfatta deras person och det som de "alltid säger" om mej.

Maken:
Jag har varit tillsammans med Asta sedan hon var 15.
Inte sedan hon var 12. Det är lite synd för då hade jag kunnat syna henne bättre.
ALLT hon varit med om hände nämligen (enligt henne) då hon var 12.
I övrigt kan jag syna bluffar som hon drar för andra.
Bland annat säger hon ofta att hon som ung alltid tog premiärdoppet den 1:a maj.
Tja... det var i så fall innan hon blev 15. Säger inte mer... 

Det mesta var bättre med min fru förr.
Hon var pilskare. Hon var blondare. Hon talade mer utpräglad göteborgska.
Jag tycker att hon är snygg nu men hon var snyggare för 20 år sen.
Själv tycker hon tvärtom. Att hon såg för jävlig ut med ständig brist på frisyr, tajts och stor t-shirt med nån snygg karl på. Tex Dylan i Beverly Hills.

Det här med hennes hundfanatism har bara eskalerat.
Visserligen har vi alltid haft hund men förr om åren kunde hon uppfostra dem i alla fall. Då blev hon galen på hundägare som lät sina hundar tigga, komma upp i soffan eller som inte hade pli på dem.
Nu har hon svängt 360 grader och tycker att ju olydigare desto charmigare. 

Min fru handlar en jävla massa som hon inte behöver. Hon har tex minst 500 par skor men behöver ständigt nya. Hon köper dem i smyg och gömmer dem några veckor och tror att jag inte fattar ( eller ser på kontoutdraget.)
Jag låter henne oftast hållas. Kanske för att jag själv blåser en eller annan spänn på poker eller köper en projektorlampa som jag "glömmer" att berätta om för henne. 

Asta lagar världens godaste mat. Där är jag en avundsvärd man.
Däremot har hon aldrig kunnat baka, åtminstone inte som min mamma som gör världens godaste chokladkaka, alldeles lagom kladdig mitt i.
Nu på senaste tid har hon börjat springa. Jag vet inte riktigt vad det står för och det gör mej en smula konfunderad?
Jag aktar mej noga för att visa någon form av uppmuntran över hennes rännande eller över att hon är brun.

Hon säger att jag är bortskämd. Att jag ingenting gör i det här hushållet.
Själv tycker jag att hon överdriver det hon själv utför.
Tex säger hon aldrig "Jag tog hand om disken."
Nej då... hon säger "Jag plockade ur diskmaskinen, sköljde av den smutsiga disken, satte in den i diskmaskinen, skurade en gryta å två kastruller för hand, torkade av bänken osv."
Det är klart att det låter mycket då.
Om jag ska besiktiga bilen (vilket hon förövrigt inte gjort en gång i hela sitt liv) säger inte jag "Jag letade upp bilnycklarna, gick ut till bilen, satte nyckeln i tändningslåset, la i backen..."
Men för all del. Jag vet att hon gör mest. Jag är tacksam över det, kanske kunde jag säga det oftare. 

Det mest irriterande med Asta och som hon säkert försöker dölja för er är att hon är elitistisk. Så fort det blir något tjafs om någonting kommer hon dragande med att hon har så mycket mer livserfarenhet, si å så många HÖGSKOLEpoäng, att hon är kvinna (förtryckt/ fött barn) och att hon arbetar som sjuksköterska (vilket är det finaste/ svåraste/ viktigaste/ mest utmattande man kan göra.)
Sen slarvar hon alltid bort nycklar med.
Å sover med hunden.
Och att hon nästan alltid ställer sej på ungarnas sida i konflikter.

Det bästa med Asta, bortsett från hennes matlagning som jag redan berättat om, är att vi i grunden delar samma värderingar. Att hon är tuff och säger ifrån.
Ja, å så tycker jag ju att hon ser bra ut.

Puss Maken (tolkad av Asta.)

I nästa inlägg kommer Lillebrors tolkning.

Tyckte ni det var intressant?

 

Kl 06:35 rotade min make igenom frysen.
Valde omsorgsfullt ut vilken lunchlåda han skulle ha.
Ända tills frysen fick nog och började pipa.
Alla våra vitvaror piper å är rätt kinkiga.
Sen rotade han i kylen efter sina frukostmackor.

När detta var avklarat irrade han runt på nedervåningen och svor tyst (läs: alldeles för högt) över allt och ingenting.
Givetvis med lyset tänt.

Då jag äntligen trodde att lugnet lägrat sej och han stängt (läs: smällt) igen dörren kom han in en minut senare och klagade nu märkbart högt.
Helvetes jävla skit helvete...
Bilen startade inte.
Han började kasta ur sej frågor, de flesta av retorisk art.
Varför i helvete startar inte bilen?
Är det du som låtit fläkten vara på?
Var fan är startkablarna?
Vet du det?
Va?
Va?
Va?
Varför i helvete har jag inga handskar?
Varför i helvete har jag bara vänsterhandskar?
Varför i helvete är det så jävla kallt?
Nu kommer jag för sent till jobbet!!! 

Sen ut igen.
Startade bilen.
Kom in. Slängde tillbaka min bilnyckel.
Ylade: "HEJ DÅ!" och försvann.

Tyckte ni det var intressant?
Nej, INTE jag heller.

Puss/ Asta

Tänder vilken kurd som helst.

Jag satt på toa och kissade (å drog iväg ett sms till maken)
"Vill du se en snygg tjej?"
Han sms'ade tillbaka
"Va?!"
Varpå jag skickade följande skönhet...


Fick strax ett svar, precis när jag höll på att dra upp byxorna igen
"Tänder vilken kurd som helst."

Jag gick ut från toa (är väldigt detaljerad här känner jag) och frågade...
"Kurd? Varför skulle just kurder tända på henne?!"
Maken:
"Ja med sjalen."
Jag:
"Sjalen?"
Maken:
"Ja, du hade ju en sån där kurdsjal (ja, jag veeeet... suck) på dej."
Jag:
"Såg du inte håret?"
Maken:
"Vilket hår?"

Han noterade alltså bara... mej. Med sjal på.
Ridå.

Puss/ Asta

Man vet att man har levt för tråkigt...

... när man blir bitterfittig av att någon annan har roligt.

Halvvägs in i min låååååånga arbetsvecka fick jag ikväll ett sms av maken.
Han skrev att han var på väg in till stan med en kompis för att partaja och för att lyssna på Torsten Flinck och Nationalteatern.
Alltså, lyssna på MIN Torsten Flinck. Min Torsten som maken rynkar på näsan åt när hans låtar spelas på Spotify.
Å jag blev plötsligt så barnsligt grinig.
Ut?!
Jaha?!
Bränn fan inte en massa pengar, kom fan inte hem och var för full, väck inte mej för fan och en massa andra "fan" som svar på hans glädje över att få göra något roligt.

Självklart drabbade  det dåliga samvetet mej och självklart fick jag be om ursäkt.
Försöka förklara att det känns som om jag bara jobbar, jobbar, jobbar och när jag kommer hem så städar, tvättar och lagar jag mat.
Rutiner rutiner. Tråk tråk.
Men det är ju faktiskt ingen som tvingar mej till att leva så.
Ska sanningen fram känns det inte så lockande längre att yra runt på stan i 10 kyliga grader ens för Torstens skull...
Jag har det rätt skönt här i stugvärmen med tända ljus och ett glas rött.
Å jag ska upp klockan fem imorgon bitti.

Men så otäckt bitterfittig och elak man kan bli av ren avundsjuka?!
Usch.

Trevlig lördagskvällpå er.

Puss/ Asta