Ett särskilt datum

På tal om hål i själen... 
Idag skulle min lillebror ha fyllt 48 år om han levat.
Jag är glad att han inte gör det. Hans liv var ett lidande från att han var 14-15 och de sista tio gjorde han vad han kunde för att få slut på det.
Min sorg över min bror är inte, har aldrig varit, att han är död.
Den är om att han aldrig fick leva.
Om allt som blev och inte blev.
Min sorg är över hur det kunnat vara.

Jag tänker extra mycket på honom, har alltid gjort, den 15:e maj.
Tre år yngre än mej. Mammas prins.
Jag vårdar de barndomsminnen jag har av honom och försöker minnas den soliga och glada gosse han var innan missbruket, den psykiska ohälsan och allt som följde där av.
Och jag gör det. Minns honom skratta, minns hans sneda leende, de kisande ögonen, luggen som föll fram.
Jag minns det tydligt men minnena är för få.
Han försvann tidigt från mej. Jag drog mej undan honom kanske redan 6-7 år in i missbruket. När han var relativt ung. Ett halvt liv innan han dog.
Efter det sågs vi bara några gånger. Hördes i telefon då å då.
Men dagliga rapporter av mamma om behandlingshem, polisinsatser, väntade rättegångar, självmordsförsök, överdoser, bråk, psykiatriavdelningar, Hepatit C, brusten aorta, knark, fylla.

Sen han dog, mördades, det är tre år snart, tänker jag på mamma extra mycket idag.
Jag vet inte om det är särskilt svårt för henne idag för livet är alltid eländigt sen han dog men jag kan ju tänka mej.
Hon har inte ringt, jag har tänkt ringa flera gånger, men vet att hon är full.
Att det inte är nån idé.
Och ingenting jag säger kan ändra på att hennes liv tog slut med hans.
Hon bara väntar.
Jag fyller år imorgon. Dagen efter.
Mamma gratulerade mej på födelsedagen för två veckor sedan.
När jag påpekade att, det var ett tag kvar sa hon: Men jag kanske inte lever då.
Hon väntar.
Gör som Jonas, sitt bästa för att det ska ta slut.
Jag väntar.
Har gjort många många år.
När som helst.
Limbo.

På tal om hål i själen alltså.

Puss/ Asta

15:e maj är alltid en jobbig dag

Min bror skulle fyllt 47 år idag. Det är många, många år sedan jag var med och firade hans födelsedag men hans födelsedag har så klart alltid varit en dag då jag tänkt på och sörjt hur allt blev lite extra.
Min bror har snart varit död i 2 år. Jag tycker att hans födelsedagar är lättare att uthärda sedan han dog även om det fortfarande är en tung dag.

För de som eventuellt inte vet så var min bror tung missbrukare sedan tidiga tonår och svårt psykiskt sjuk. Han var fyrtiofem år när han dog men då levde han sedan länge på lånad tid.
Det är ett tragiskt mirakel att han blev så gammal. Han hade fler liv än en katt och hade överlevt allt från skjutningar till mordbrand till överdoser till brustet aorta aneurysm. Till slut föll han för en annan psykiskt sjuk mans aggressioner som orsakade honom ett knivhugg i halsen och ett i ryggen som gick genom lunga och hjärta. Det skedde mitt i centrala Malmö där han levt som hemlös det sista året och trots att ambulansen var snabbt på plats var han medvetslös när den kom och död innan han var inne på sjukhuset.
På en bår på Lunds rättsmedicinska var sista gången jag såg honom. Han såg rofylld ut.

Mamma och jag sörjer olika. Olika mycket och av olika anledningar.
Jag förstår det.
Att mista sitt eget barn, sitt kött å blod, och den person hon vigt all sin energi åt de senaste fyrtiofem åren är så fasansfullt så det skall ingen behöva genomlida.
Jag ber verkligen Gudarna om nåd att slippa ett sådant öde.
Mamma sörjer att han är borta. Hon gav aldrig upp om honom.
Jag gav upp för länge sen och jag är glad över att han slipper leva.
Det var verkligen ett jävla ensamt, svårt och ångestfyllt skitliv han levde i ständig jakt på pengar till alkohol och droger genom våld, brott och förnedring.
Han uttryckte så många gånger hur mycket han ville slippa. Hur gärna han ville dö.
Och jag tänker att ingen hade tyckt det var märkligt att jag såg döden som en befriare om min bror plågats svårt av en fysisk sjukdom i fyrtiofem år.
Men jag sörjer att det blev som det blev.
Jag minns fortfarande den känsliga, mammiga, snälla lilla lintott han var som barn. Jag minns den unga pojken som älskade Alphaville. Jag minns den unga tonåringen som kom hem till mej, matade äldsta dottern då bebis med nappflaska, såg på tv och hade med sej smågodis.
Jag sörjer allt det där vackra i livet han aldrig fick.

DET gör ont och extra ont en dag som idag.
Vila i frid lillebror. Du är äntligen fri.
Jag älskar dej.

Puss/ Asta

It breaks my heart

Det här är min bror.
Bilden är tagen -75 skulle jag gissa. Han är ungefär tre år här.
Det finns fler bilder i serien där han å jag är med tillsammans och jag minns den där dagen vi var hos fotografen.

Jonas var en liten solig unge. Blond med gosiga kinder och pigga ögon.
Han var mammas stora kärlek och han charmade de flesta han mötte.
Han var ett öppet, framåt och snällt barn.

Det är något sorgligt att se barnbilder på människor som det går totalt snett för.
Jag tycker det även när de visar bilder på våra främsta förbrytare som barn, men det är klart ännu mer sorgligt, rent vemodigt för mej med just den här rundkindade gossen.
En bror som finns och som ändå inte finns.
En bror jag haft och älskat och nu bara...älskar.

Det är så ledsamt att se bilder på leende fina ungar och veta att det här barnet gick det så ohjälpligt fel för. Honom kan bara ett Guds mirakel hjälpa och sådana tror jag inte så mycket på.

Det senaste dygnet har varit hallabaloa med droger, psykotiska tillstånd, stor ångest, misshandel och mordhot av mamma å polis, polisingripande som inkluderade skottskada och med nya straff som väntar och en mamma som lever... den här gången.
Och jag orkar inte bli arg på honom, jag blir bara så våldsamt ledsen över denna ångest han besitter och samhällets oförmåga att hjälpa och ta hand om alla dessa sköra, sårade fåglar som inte kan leva.

En gång var han bara min lillebror innan han blev huvudsidestoff och han var en jäkla vacker unge.
Och mamma. Mamma får jag inte tag på. En stund till kan jag hoppas att hon lever.

Puss/ Asta