15:e maj är alltid en jobbig dag

Min bror skulle fyllt 47 år idag. Det är många, många år sedan jag var med och firade hans födelsedag men hans födelsedag har så klart alltid varit en dag då jag tänkt på och sörjt hur allt blev lite extra.
Min bror har snart varit död i 2 år. Jag tycker att hans födelsedagar är lättare att uthärda sedan han dog även om det fortfarande är en tung dag.

För de som eventuellt inte vet så var min bror tung missbrukare sedan tidiga tonår och svårt psykiskt sjuk. Han var fyrtiofem år när han dog men då levde han sedan länge på lånad tid.
Det är ett tragiskt mirakel att han blev så gammal. Han hade fler liv än en katt och hade överlevt allt från skjutningar till mordbrand till överdoser till brustet aorta aneurysm. Till slut föll han för en annan psykiskt sjuk mans aggressioner som orsakade honom ett knivhugg i halsen och ett i ryggen som gick genom lunga och hjärta. Det skedde mitt i centrala Malmö där han levt som hemlös det sista året och trots att ambulansen var snabbt på plats var han medvetslös när den kom och död innan han var inne på sjukhuset.
På en bår på Lunds rättsmedicinska var sista gången jag såg honom. Han såg rofylld ut.

Mamma och jag sörjer olika. Olika mycket och av olika anledningar.
Jag förstår det.
Att mista sitt eget barn, sitt kött å blod, och den person hon vigt all sin energi åt de senaste fyrtiofem åren är så fasansfullt så det skall ingen behöva genomlida.
Jag ber verkligen Gudarna om nåd att slippa ett sådant öde.
Mamma sörjer att han är borta. Hon gav aldrig upp om honom.
Jag gav upp för länge sen och jag är glad över att han slipper leva.
Det var verkligen ett jävla ensamt, svårt och ångestfyllt skitliv han levde i ständig jakt på pengar till alkohol och droger genom våld, brott och förnedring.
Han uttryckte så många gånger hur mycket han ville slippa. Hur gärna han ville dö.
Och jag tänker att ingen hade tyckt det var märkligt att jag såg döden som en befriare om min bror plågats svårt av en fysisk sjukdom i fyrtiofem år.
Men jag sörjer att det blev som det blev.
Jag minns fortfarande den känsliga, mammiga, snälla lilla lintott han var som barn. Jag minns den unga pojken som älskade Alphaville. Jag minns den unga tonåringen som kom hem till mej, matade äldsta dottern då bebis med nappflaska, såg på tv och hade med sej smågodis.
Jag sörjer allt det där vackra i livet han aldrig fick.

DET gör ont och extra ont en dag som idag.
Vila i frid lillebror. Du är äntligen fri.
Jag älskar dej.

Puss/ Asta