It breaks my heart

Det här är min bror.
Bilden är tagen -75 skulle jag gissa. Han är ungefär tre år här.
Det finns fler bilder i serien där han å jag är med tillsammans och jag minns den där dagen vi var hos fotografen.

Jonas var en liten solig unge. Blond med gosiga kinder och pigga ögon.
Han var mammas stora kärlek och han charmade de flesta han mötte.
Han var ett öppet, framåt och snällt barn.

Det är något sorgligt att se barnbilder på människor som det går totalt snett för.
Jag tycker det även när de visar bilder på våra främsta förbrytare som barn, men det är klart ännu mer sorgligt, rent vemodigt för mej med just den här rundkindade gossen.
En bror som finns och som ändå inte finns.
En bror jag haft och älskat och nu bara...älskar.

Det är så ledsamt att se bilder på leende fina ungar och veta att det här barnet gick det så ohjälpligt fel för. Honom kan bara ett Guds mirakel hjälpa och sådana tror jag inte så mycket på.

Det senaste dygnet har varit hallabaloa med droger, psykotiska tillstånd, stor ångest, misshandel och mordhot av mamma å polis, polisingripande som inkluderade skottskada och med nya straff som väntar och en mamma som lever... den här gången.
Och jag orkar inte bli arg på honom, jag blir bara så våldsamt ledsen över denna ångest han besitter och samhällets oförmåga att hjälpa och ta hand om alla dessa sköra, sårade fåglar som inte kan leva.

En gång var han bara min lillebror innan han blev huvudsidestoff och han var en jäkla vacker unge.
Och mamma. Mamma får jag inte tag på. En stund till kan jag hoppas att hon lever.

Puss/ Asta