Skärp er för fan

Sjuttonåriga Lisa Holm blev mördad på väg hem från jobbet.
En tjugoettårig kvinna blir mördad på en löptur sen eftermiddag.
Det sänder budskapet och bekräftar varje kvinnas rädsla...
Akta dej!

Många män... inte alla... men många män blir upprörda av meningar som:
"Alla män är potentiella våldtäktsmän."
Många män... inte alla... lägger mer möda på att argumentera emot det påståendet och att känna sej kränkta som grupp än på att försöka begripa vad det står för.

Alla män.
Så måste en kvinna tänka. Så tänker de allra flesta kvinnor. Så har vi blivit fostrade, så fostrar vi våra döttrar.
Håll ihop nu när ni är ute.
Ska du verkligen gå ut så där (visa så mkt hud)?
Drick inte för mycket.
Vakta över din drink.
Låt dej inte bjudas av okända män.
Jag kan hämta.
Ta ingen svarttaxi!
Följ inte med någon okänd.
Gå inte där det är mörkt.
Eller som Upplands Väsby polisen sa angående den mördade tjugoettåriga kvinnan:
Spring inte med hörlurar på. Det är DITT ansvar!

Alla män våldtar inte. Alla män är inte kapabla att mörda.
Men alla kvinnor måste kalkylera med risken i varje möte med varje man.
Tänka på hur hon uppför sej, vilka bakdörrar som finns.

Jag är så jävla less på det!
Jävla karlar... lägg av!!!
Jag är så trött på att i världens mest jämställda land går det för långsamt, mördas kvinnor i sina egna hem, våldtas kvinnor för att de går ensamma, fostrar vi flickor att akta sej istället för pojkar att skärpa till sej.

Det är vi kvinnor som ropar, protesterar, brinner.
Var är alla fina, sunda män?
Varför hörs ni så dåligt?
Varför vänder ni ert agg mot "feministerna" som klumpar ihop er istället för mot era egna vänner å bröder som uttrycker sej sexistiskt eller överskrider gränser?
Jag är så jävla trött på er.
Jag är så jävla trött på att jag och mina döttrar inte ska kunna röra sej fria och orädda i stan eller i skogen.
Alltså, skärp er för fan!

Puss/ Asta

Ett inlägg att bli illa omtyckt för

Jag vill börja med att säga att jag är precis lika ledsen och bedrövad som så många andra svenskar idag över nyheten att den försvunna Lisa Holm är funnen och identifierad avliden.
Jag följde sökandet via olika nyhetsmedier många, många gånger per dag.
Jag hoppades, önskade och våndades med henne och hennes närstående så som så många andra.
Med stigande vånda och allt mindre hopp.

Minns det. Minns starten på mitt inlägg nu när jag fortsätter.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad det är med Lisa Holms tragiska öde som upprör och engagerar så. Visst är det vansinnigt tragiskt, fruktansvärt och oacceptabelt att en ung kvinna cyklar hem från sitt arbete sen eftermiddag men aldrig kommer hem, aldrig kommer någonstans någon mer gång.
Men vad är det som gör att vi känner så starkt?
Hela Sverige verkar mer eller mindre ledsna och i någon slags chock.
I mitt flöde på facebook återfinns nyheter, stödgrupper, hyllningar till Lisas ära.
En tyst minut hölls nationellt idag klockan 18.
Människor beskriver hur de gråter, tänder ljus, sörjer.

Kvinnor dödas hela tiden.
I mitt huvud flashar den unga kvinna som dog i vintras-våras nångång, hon som blev skjuten i en bil tillsammans med två unga män och där två andra unga män, bekanta till offren, greps dagen där på.
Där spekulerades det kring relationerna mellan offer-gärningsmän, motiv, bevisläge.
Den unga kvinnan, i artonårsåldern om jag minns rätt, var media och sociala medier rätt ointresserade av. Grabbarna (offer å förövare) hade känt varann sedan de var små.
Tjejen hade bara otur av att vara på fel plats vid fel tillfälle, kanske som många andra tjejer kär i fel kille.
Men där... ingen sorg. Ingen tyst minut.
Cirka 20 kvinnor om året mördas av sina egna män eller andra närstående män enl BRÅ.
Långt fler misshandlas och lever under skräckliknande förhållanden. I Sverige. Ett av världens absolut mest jämställda länder.
Rubrikerna är inte många, intresset hos utomstående väldigt lågt.

Alla dessa kvinnor är döttrar. Kanske mödrar. De lämnar sörjande anhöriga och förtvivlade närstående efter sej. Alla dessa kvinnor är var och en en tragedi, lika stor som den Lisa är för hennes kära.
Så varför drabbas vi... som land... av denna kollektiva sorg just nu? Just för Lisa?
Igen, utan att på något sätt förringa Lisas fall, så slår mej tanken att många av dessa som är aktiva på sociala medier och skriver "kram", Kärlek", <3," Tänder ett ljus", "Ber för din själ" och allt vad det är inte rycker på axlarna över att mängder av kvinnor å deras barn dör på Medelhavet.

Det intresserar mej. Denna aspekt av det mänskliga psyket. Vad som triggar igång. Vem som får sympatierna.

Vila i frid Lisa.

Puss/ Asta