Ett inlägg att bli illa omtyckt för

Jag vill börja med att säga att jag är precis lika ledsen och bedrövad som så många andra svenskar idag över nyheten att den försvunna Lisa Holm är funnen och identifierad avliden.
Jag följde sökandet via olika nyhetsmedier många, många gånger per dag.
Jag hoppades, önskade och våndades med henne och hennes närstående så som så många andra.
Med stigande vånda och allt mindre hopp.

Minns det. Minns starten på mitt inlägg nu när jag fortsätter.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad det är med Lisa Holms tragiska öde som upprör och engagerar så. Visst är det vansinnigt tragiskt, fruktansvärt och oacceptabelt att en ung kvinna cyklar hem från sitt arbete sen eftermiddag men aldrig kommer hem, aldrig kommer någonstans någon mer gång.
Men vad är det som gör att vi känner så starkt?
Hela Sverige verkar mer eller mindre ledsna och i någon slags chock.
I mitt flöde på facebook återfinns nyheter, stödgrupper, hyllningar till Lisas ära.
En tyst minut hölls nationellt idag klockan 18.
Människor beskriver hur de gråter, tänder ljus, sörjer.

Kvinnor dödas hela tiden.
I mitt huvud flashar den unga kvinna som dog i vintras-våras nångång, hon som blev skjuten i en bil tillsammans med två unga män och där två andra unga män, bekanta till offren, greps dagen där på.
Där spekulerades det kring relationerna mellan offer-gärningsmän, motiv, bevisläge.
Den unga kvinnan, i artonårsåldern om jag minns rätt, var media och sociala medier rätt ointresserade av. Grabbarna (offer å förövare) hade känt varann sedan de var små.
Tjejen hade bara otur av att vara på fel plats vid fel tillfälle, kanske som många andra tjejer kär i fel kille.
Men där... ingen sorg. Ingen tyst minut.
Cirka 20 kvinnor om året mördas av sina egna män eller andra närstående män enl BRÅ.
Långt fler misshandlas och lever under skräckliknande förhållanden. I Sverige. Ett av världens absolut mest jämställda länder.
Rubrikerna är inte många, intresset hos utomstående väldigt lågt.

Alla dessa kvinnor är döttrar. Kanske mödrar. De lämnar sörjande anhöriga och förtvivlade närstående efter sej. Alla dessa kvinnor är var och en en tragedi, lika stor som den Lisa är för hennes kära.
Så varför drabbas vi... som land... av denna kollektiva sorg just nu? Just för Lisa?
Igen, utan att på något sätt förringa Lisas fall, så slår mej tanken att många av dessa som är aktiva på sociala medier och skriver "kram", Kärlek", <3," Tänder ett ljus", "Ber för din själ" och allt vad det är inte rycker på axlarna över att mängder av kvinnor å deras barn dör på Medelhavet.

Det intresserar mej. Denna aspekt av det mänskliga psyket. Vad som triggar igång. Vem som får sympatierna.

Vila i frid Lisa.

Puss/ Asta