Asta recenserar "Störst av allt" av Malin Persson Giolito

Jag är inte särskilt förtjust i kriminalromaner. Bortsett från Roslund & Hellströms böcker har jag kanske läst en handfull.
"Störst av allt" är ingen klassisk kriminalroman.

En skolskjutning inträffar och alla i klassrummet är svårt skadade eller döda.
I kaoset, blodet och röken sitter artonåriga Maja från ett välbärgat hem.
Hon har inte en skråma. Runt omkring henne ligger hennes döda lärare, bästa vän och pojkvän. Klasskamrater hon känner väl och som alla gjort avtryck i hennes liv.
Efter ett dygn på sjukhus förs hon till häktet i väntan på en rättegång där alla vet hur det ska gå. Kvällspressen går bananas.

"Störst av allt" är en roman om en rättegång där vi får följa med in i en svensk domstol. Den berättas av Maja, sedd och uppfattad av henne.
Romanen är väldigt spännande och välskriven på ett enkelt språk.
Men det som är mest spännande är inte morden och rättegången i sej.
Det mest spännande är hur författaren synar vår empati, våra fördomar, våra ängsligt bortsopade förväntningar.
Den största effekten får det som inte skrivs. De tankar och frågor författaren mellan raderna tvingar mej som läsare att ställa.

Jag har läst en del recensioner av den här romanen.
Det finns de som tycker att den är skittråkig och andra som tycker den är fantastisk. Över lag har den tagits emot väl.
Jag finner inte superlativ nog till den här boken.
Senast jag blev så berörd av en roman var Backmans "Björnstad"
Den är väldigt väldigt bra och jag inte bara rekommenderar dej att läsa den, jag beordrar dej!
Du vill inte missa "Störst av allt." 

Betyg: En glänsande 5:a. 

Puss/ Asta

Ett inlägg att bli illa omtyckt för

Jag vill börja med att säga att jag är precis lika ledsen och bedrövad som så många andra svenskar idag över nyheten att den försvunna Lisa Holm är funnen och identifierad avliden.
Jag följde sökandet via olika nyhetsmedier många, många gånger per dag.
Jag hoppades, önskade och våndades med henne och hennes närstående så som så många andra.
Med stigande vånda och allt mindre hopp.

Minns det. Minns starten på mitt inlägg nu när jag fortsätter.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad det är med Lisa Holms tragiska öde som upprör och engagerar så. Visst är det vansinnigt tragiskt, fruktansvärt och oacceptabelt att en ung kvinna cyklar hem från sitt arbete sen eftermiddag men aldrig kommer hem, aldrig kommer någonstans någon mer gång.
Men vad är det som gör att vi känner så starkt?
Hela Sverige verkar mer eller mindre ledsna och i någon slags chock.
I mitt flöde på facebook återfinns nyheter, stödgrupper, hyllningar till Lisas ära.
En tyst minut hölls nationellt idag klockan 18.
Människor beskriver hur de gråter, tänder ljus, sörjer.

Kvinnor dödas hela tiden.
I mitt huvud flashar den unga kvinna som dog i vintras-våras nångång, hon som blev skjuten i en bil tillsammans med två unga män och där två andra unga män, bekanta till offren, greps dagen där på.
Där spekulerades det kring relationerna mellan offer-gärningsmän, motiv, bevisläge.
Den unga kvinnan, i artonårsåldern om jag minns rätt, var media och sociala medier rätt ointresserade av. Grabbarna (offer å förövare) hade känt varann sedan de var små.
Tjejen hade bara otur av att vara på fel plats vid fel tillfälle, kanske som många andra tjejer kär i fel kille.
Men där... ingen sorg. Ingen tyst minut.
Cirka 20 kvinnor om året mördas av sina egna män eller andra närstående män enl BRÅ.
Långt fler misshandlas och lever under skräckliknande förhållanden. I Sverige. Ett av världens absolut mest jämställda länder.
Rubrikerna är inte många, intresset hos utomstående väldigt lågt.

Alla dessa kvinnor är döttrar. Kanske mödrar. De lämnar sörjande anhöriga och förtvivlade närstående efter sej. Alla dessa kvinnor är var och en en tragedi, lika stor som den Lisa är för hennes kära.
Så varför drabbas vi... som land... av denna kollektiva sorg just nu? Just för Lisa?
Igen, utan att på något sätt förringa Lisas fall, så slår mej tanken att många av dessa som är aktiva på sociala medier och skriver "kram", Kärlek", <3," Tänder ett ljus", "Ber för din själ" och allt vad det är inte rycker på axlarna över att mängder av kvinnor å deras barn dör på Medelhavet.

Det intresserar mej. Denna aspekt av det mänskliga psyket. Vad som triggar igång. Vem som får sympatierna.

Vila i frid Lisa.

Puss/ Asta

Astas hemliga bullingrediens.

Pia, eller Kakaobönan som andra kanske känner henne frågade efter den hemliga ingrediensen i mina bullar.
Det är ju väl känt inom bloggvärlden... och i den riktiga världen också för övrigt... att Asta, som verkligen inte är nån hejare i köket och i synnerhet inte när det kommer till bakning gör magiska bullar.
Bullar i världsklass. Eller nja, bullar världen faktiskt varken skådat eller smakat innan.
Å det lustiga är att jag... som alltså knappt kan fixa en enkel sockerkaka... kommit på det helt SJÄLV.

Jag har fått förfrågan mååååånga gånger hur jag får till dem.
Jag har aldrig svarat.
Det är faktiskt bara barnen som känner till det, ja å maken med och det är verkligen en miss i planeringen.
Barnen får självfallet inte berätta det för sina respektive. De måste vakta över hemligheten med sina liv. Jag menar, en skilsmässa händer så lätt och vips vet man inte vad bitterhet å hämndlystnad kan göra med lusten att skvallra hos de små ex svärsönerna.
Det vore ju hemskt tråkigt om jag skulle behöva mörda dem.
Tråkigt för mej oxå. Det är så hemskt svårt att komma undan med familjerelaterade mord nu för tiden och jag skulle ogärna vilja tillbringa säg mellan 14 år och livstid på Hinseberg medan GW Persson på bästa sändningstid sitter å redogör för detaljerna i mitt... uppstädande.

Så nej kära söta Pia, hur mycket jag än tycker om dej så kan jag tyvärr inte berätta.
Inte ens för gammal bloggvänskap skull.
Då vore det ju inte hemligt längre, eller hur?

Puss/ Asta

Ditt lilla jävla feministluder

 

Hora.
Feministluder.
Du borde knullas sönder med ett baseballträ.
Svenskfientliga svin som du har blivit mördade förr, på gator och i varuhus.
Jag tänker mörda dej när du minst anar det.
Jag önskar jag fick se dej grovt våldtagen och mördad av en stor neger.
Flytta ut till Tensta och bli gruppvåldtagen och hedersmördad ditt muslimsvin.

Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare...
Imorgon sänder Uppdrag granskning ett program om Näthatet.
Redan nu kan du lyssna och ta del av när utsatta journalister berättar om hatbreven här.

Jag blir stum.
Jo men faktiskt.
Dessa kvinnor, några av dem bland de främsta kvinnliga journalister och skribenter vi har, får motta hot... grova hot... mot sej själva, sina barn och sin familj.
De får höra hur fula de är, hur korkade de är, hur "oknullbara" de är.
De får höra att de förtjänar att misshandlas, våldtas, förnedras, lemlästas och mördas på de mest groteska vis.
För att...
För att de är kvinnor.
För att de står upp för kvinnors rättigheter.
För att de granskar Sverigedemokrater.
För att de bekämpar rasism.
Varken mer.
Eller mindre.

Men låt det sjunka in!
Läs inte bara igenom och tänk "jävla nötter" eller "världen är inte klok" utan låt det sjunka in.
Försök greppa vad det betyder att lev så.
Att få läsa sin adress, sina arbetstider, sina barns namn i samband med mycket grova mord och våldtäktshot.
Bara för att de är kvinnor och gör sitt jobb.
Jag blir fan mörkrädd!
Å arg.
Å ledsen.
Bestört.
Hur kan det vara möjligt? Hur kan det få fortgå?
Varför gör inte polisen mer?
Varför gör inte vi... samhället... mer?
Varför ställer vi oss inte upp och skriker N O G ! ! !
Varför har vi accepterat ett samhällsklimat där det är allt mer accepterat med rasism och hat mot kvinnor.
Vad är det för patetiska svenska män som känner sej så hotade av utländska män att de ger sej på "sina egna" kvinnor i raseri med hopp om att de ska bli våldtagna?
Var är alla bra/ sunda/ intelligent och RIKTIGA män någonstans i debatten?

Jag mår fan illa!

/ Asta

Bloggvinst

 

50 000 läsare på ett halvår. Det är hissnande. Jag bugar å bockar. Tackar å niger.
Ni är bäst!!!

Idag har jag skördat lite frukt av åratal av bloggande och träffat en bloggsyster... Uber Linn.
Ja, det är hon på bilden (skamlöst stulen.) Hon skall göra päroncognac. Notera gärna getingmidjan.
Vi drack öl. Hon var mätt å jag var hungrig och beställde in både nötter och vitlöksbröd... och sen betalade hon. Hmm.
Men TACK fina Linn, både för sällskapet och maten.
Vi kom in på så konstiga samtalsämnen...
Så som Isabella Adrian. Hur lätt det vore att komma undan med att mörda en främling. Men hur totalt onödigt det vore samtidigt eftersom det är endast anhöriga (läs: män) man retar sej på så till den grad att mord känns som ett alternativ.
Att hon blir uttråkad av New York... och att där är folktomt. Precis som Falkenberg. Nästan.
Lite kort avhandlade vi oxå våra äkta relationer, ungar, hundar och fylleri.
Linn var precis som jag trodde. Å precis tvärtom.
Pratig, intensiv, rolig, öppen men betydligt mindre komplicerad än vad jag gissat.

Jag gick in till stan. Rätt fort. 09:54 min/km. 4,4 km. 236 kcal.
Var svettig när jag kom fram men han "torka" innan min dejt kom.
Blev hämtad av svärsonen å Mini.
Serverad middag.
Därefter har jag legat i makens säng i 1,5 timmar och koncentrerat mej hårt på att inte somna.
Det var svårt.

Nu ska jag strax göra det motsatta. Försöka att somna.
Men jag tror att jag hänger här lite först.

Puss/ Asta

 

Drömtydning

 

Minns ni drömmen jag skrev om här om dagen?
Om inte kan ni bläddra ner bland inläggen alternativt nöja er med följande snabbresumé...
Jag hade alltså en affär med en av våra gamla överläkare. Var vansinnigt förälskad och allt var superhemligt. Det förekom inget sex i drömmen. Jag höll på hans begäran en konstutställning som jag verkligen ansträngt mej med. Det var stort buffébord och skumpa. Jag skulle sälja doktorns konst. Helst dyrt.
När konsten väl anlände var det barnalster. Fula lerklumpar, tafatta teckningar, pärllplattor, grälla plasthalsband osv och självklart sålde jag trots ansträngning ingenting.

Idag berättade jag för några kollegor om denna dröm.
En av sommarvikarierna har under en stor del av sitt vuxna liv sysslat med drömtydning och annat lite hokuspokus, sånt som jag tycker är hemskt spännande...
Hon känner inte mej särskilt väl.
Hon talade om att drömmen symboliserade att starta någonting nytt.
Någonting som inte ger stora pengar men konst står i drömmar för lust, kreativitet, själ.
Doktorns krav och min egen rädsla för att misslyckas står för min egen osäkerhet och rädsla att pröva mina vingar.
Jag tänkte ju självklart på drömmen om mitt hunddagis.

Jag passade även på att berätta för henne om en dröm jag drömt i flera snarlika varianter.
I drömmen tar jag livet av någon, mördar med berått mod och jag får inget dåligt samvete.
Däremot är jag livrädd för att åka fast för mord. Det är det enda som jag tänker på "hur kunde jag vara så dum, nu kommer jag åka dit". Det gör jag dock inte. Jag blir inkallad på förhör. Poliserna tror inte på min oskuld men de kan inte sätta dit mej. Jag släpps. Å mördar igen.

Min kollega sa att det handlar om att göra något banbrytande.
Att "hoppa", ta klivet till något jag inte tror jag klarar av. "Mordet" handlar om att jag tror mej göra någon annan illa.
Jag tror inte att jag ska fixa det, att jag ska "komma undan" med mitt nya val, men det gör jag.
Jag klarar mej, min list och min styrka är stor.
Även det kan jag applicera på en hel del som jag går och funderar över.
Livet, kärleken, äktenskapet.

Det låter kanske fånigt eller dumt men det var det inte alls när hon sa det.
Min kollega, som inte känner mej väl som sagt, gav rätt så klockrena analyser kring mycket i mitt liv som jag aldrig har pratat om med henne.
Väldigt, väldigt spännande.

Puss/ Asta