Samvetsklausur för barnmorskor

I Aftonbladet kunde vi i dagarna läsa en debattartikel underskriven av mängd präster, pastorer, biskopar och annat "löst folk" inom svenska kyrkan där de ifrågasätter svensk abortlagstiftning och hävdar barnmorskors rätt till samvetsklausur gällande att få slippa genomföra sena aborter.
Ni som orkar kan gärna läsa artikeln här.
Artikeln vädjar till våra känslor men innehåller rena faktafel och är populistiskt utarbetad.

I Sverige har vi haft nuvarande Abortlagstiftning sedan 1975 med vissa tillägg 1995.
Den går ut på att en abort är kvinnans eget beslut fram till vecka 18 i graviditeten.
Efter v 18 skall socialstyrelsen granska begäran. Då skall särskilda skäl föreligga.
Vi har ingen övre abortgräns men ett foster får inte vara livsdugligt. Detta avgörs av en obstetriker, alltså en specialist inom området. Denna regel gör att gränsen i princip går vid 22:a graviditetsveckan.

Det genomförs i snitt 35 000 aborter i Sverige/ år. Ett misslyckande kan man tycka med tanke på det utbud som finns av preventivmedel med subventioner för unga och den höga kunskap vi generellt besitter. Självklart ska vi arbeta med detta!
95 % av alla aborter i Sverige utförs före v 12.
0,5 % av alla aborter utförs efter v 18.

Det finns gott om fruktansvärda exempel på vad motsatsen till fri abort innebär i andra länder och i vår egen historia. Det är och var inte så att kvinnor avstod aborter om det var förbjudet. Istället framkallades de på egen hand eller med hjälp av abortgumma med infertilitet och stora dödstal som följd.
Tillgången till effektiva preventivmedel och vår abortlagstiftning är det viktigaste som skett för kvinnors hälsa.
En barnmorska har kvinnlig sexuell och reproduktiv hälsa som sin profession och då är det självklart att varje barnmorska skall stå bakom en sådan viktig lag och rättighet för svenska kvinnor.

Rent personligt så skulle jag inte vilja ha sena aborter som mitt dagliga arbete.
Även om jag till fullo står bakom abortlagstiftningen och kvinnans rätt att bestämma över sin egna kropp så är det inte de arbetsuppgifterna jag brinner för och ser framför mej när jag drömmer om mitt framtida yrke.
Därmed kommer jag inte heller söka mej till en sådan verksamhet.
Men det är inte samma sak som att begära frihet från att utföra det, något som ex sker på min närmaste förlossning sommartid när gynavdelningen har stängt.
Att vara barnmorska innebär att ställa upp på en barnmorskas värdegrund!
Hur skulle det se ut om vi inom våra olika yrken valde vilka arbetsuppgifter som känns okej och vilka våra kollegor får ta?!
Skulle veterinärer ha rätt att slippa avliva?
Journalister slippa rapportera om det de inte gillar?
Förskolelärare inte ta emot barn under två år om de anser att det är fel?
Sjuksköterskor inte administrera morfin till palliativa patienter för att det kan förkorta livet på dem?

Och till sist, låt mej citera ett par meningar ur artikeln.

Historiskt har kristna alltid engagerat sig för människor i nöd. Vi vill göra allt vi kan för att hjälpa, skydda och tala för dem som inte kan föra sin egen talan, för flyktingar och människor som är offer för krig, trafficking eller på andra sätt förtryckta och utnyttjade, för barn, sjuka, gamla och döende.

För den kristna kyrkan har det i 2000 år varit självklart att värna om rätten till liv. Vi vill kämpa för respekten för livet från befruktningen till den naturliga döden. Vi vill arbeta för en livets kultur i hela samhället.

Förstå!!! den bristen på egenkritik! 
I kristus namn har det utförts blodiga slag å krig, kvinnor (inte minst historiens jordemödrar) har eldats på bål, människor flydde det här landet i tusentals å åter tusentals för inte så många generationers skull på grund av svält och förföljelser av kyrkans män.
I många kristna länder tvingas fortfarande kvinnor med risk för sitt liv genomföra illegala aborter. 

Det vore klädsamt att nämna. 

Puss/ Asta

Rätt för mej

Hon hade precis fyllt sjutton när hon blev gravid. Hon hade hoppat av gymnasiet efter att ha skolkat sej igenom en halv termin. Hon hängde ihop med en jämnårig kille, de hade sagt att "de lika gärna kunde va ihop ett tag."
Den positiva urinstickan fick alla att förfäras. Mamman att mala om abort, mormodern att läsa sina egna gamla dagböcker där hon förtvivlade samma öde.
Barnet kunde omöjligt behållas, det förstod hon väl själv?!
De hade ingen lägenhet, inga pengar, inga jobb. De var bara barn själva.
"Ni skulle förstöra barnets liv!" "De kommer ta barnet ifrån er." "Du kommer ångra dej! Jag ångrade mej" sa både mamman och mormor.
Vänner reagerade likadant. Övrig släkt.
Barn?! Är ni inte kloka. 

Men hon och han tvivlade aldrig. Tvekade aldrig. Gladde sej från första stund.
Oförstånd må hända, men de oroade sej aldrig. Inte en stund.
Allt skulle lösa sej. Herre gud, hur svårt kunde det vara?
I januari, efter fjorton timmars aktivt värkarbete, föddes en flicka med svart hår å platt näsa.
Ett barn som rymde hela världens visdom i sin blick och som gjorde henne hel.
Gjorde mej hel. Öppnade oceaner av kärlek som jag tidigare inte förstått fanns.
Jag väntade visst miljoner av år på denna enda minut. 

Gammelmormor var 19 år när mormor föddes, mormor var 18 år, mamma var också arton och jag var alltså ett år yngre bara.
Jag har tänkt mycket på min mamma, mormors och gammelmormors reaktioner och i efterhand förstått att det var sina egna liv de sörjde, sina egna liv de bannade när de resonerade, vädjade, bad, krävde, försökte hota mej till abort.
Men jag var inte dom.
Jag har aldrig ångrat mej att jag blev mamma så tidigt.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra om det igen.

Min äldsta dotter gjorde allt by the book.
Träffade pojkvän, utbildade sej, sparade pengar, fick fast tjänst, gifte sej och skaffade slutligen barn.
Hon gott å väl vuxen, hennes man lite till.
Min yngsta gjorde mer som sin mor. Som sin mormor. Som sin mormorsmor. Som...
Hon var visserligen 19 och det är stor skillnad på att vara nitton å sjutton men i övrigt lika oförberedd, lika "olämpligt."
Men min upplevelse av att bli mamma ung, av att få ett barn, var annorlunda än mina släktingar och jag kunde kanske delvis därför glädja mej å uppmuntra å längta från första stund och säga med all min mognad och erfarenhet att "Allt löser sej" vilket det oxå gjorde.

Noah har verkligen bara tillfört sina föräldrar och övriga familjen ren lycka.
Å den pojken går det sannerligen ingen nöd på varesej materiellt, intellektuellt eller kärleksmässigt.
Få barn på denna jord är så trygga som han.

Orätt för dej kan vara rätt för någon annan. Så är det faktiskt.

Björn Afzelius sjung en gång (Ni får snuttar ur texten här, vill ni läsa hela finns den här
...Ändå står snart de vuxna där och pekar, ut den riktning de tycker man ska ta.
Alla drömmar de själva har förvägrats, vill de förverkliga genom sina barn...
... Men vem besitter förmågan att veta, vad som ryms i en ny individ.
Vem kan säg till någon annan hur lyckan ser ut, vem kan säg vad nån annan vill bli...
... Vill du bli respekterad av din avbild, så får du visa din avbild respekt....

Puss/ Asta