Ung eller äldre mamma

 

Det finns mycket tyckande om när i livet det är bäst att bli mamma och som ung mamma har jag mött vansinnigt mycket åsikter och... initialt... en hel del farhågor.
Jag fick mina barn när jag var 17, 19, 21 och 25 år.
Nu kan jag undra hur jag orkade/ fixade så många barn så tätt alldeles oavsett ålder men då upplevde jag inte det som särskilt jobbigt. Jag växte in i det successivt och visste inget annat.
Delvis var jag kanske för ung för att oroa mej.

Större delen av forskning som gjorts visar på fördelar med att skaffa barn som ung. Kanske behöver man för den saken skull inte vara fyrbarnsmamma vid tjugofem men ändå, att skaffa barn tidigt i livet.
Graviditet och förlossning innebär färre risker, risker för sjukdomar senare i livet så som demens och diabetes, bröstcancer minskar.
Nu har det kommit en forskningsrapport som visar att barn till äldre mammor... kring fyrtio... vinner fördelar. Blir friskare och skaffar högre utbildning. Ni kan läsa/ höra mer om det här.De lärda tvistar alltså och kanske är det som det där med arslet ni vet...

Helt klart är att jag hade blivit en helt annan mamma om jag skaffat barn senare i livet.
En tryggare, klockare, tålmodigare mamma säkert.
En ängsligare, mindre naturlig, mindre påhittig mamma oxå.
Jag tror att mammaålder är väldigt individuellt och för egen del ser jag mest fördelar med mina val.
Mina barn helade mej. I en tid när väldigt mycket var jobbigt och vågskålen kunde vägt över åt ett annat håll fick jag ett uppdrag större än mej själv. Deras kärlek och deras behov lagade något inom mej och kanske är det därför jag är och alltid har varit "mamma."
Det är min främsta roll, min viktigaste uppgift fortfarande.
Man kan aldrig veta vad andra val skulle inneburit, man får bara svaren på de val man gör.
Kanske hade jag sällat mej till "släktens karriär" med ångest och missbruk utan dem?
Kanske hade jag ändå tagit tag i mitt liv, skaffat en utbildning, gjort en karriär och fått färre barn?
Det är omöjligt att säga men fick jag leva om mitt liv skulle jag gjort samma val.

Mamma är man ju inte bara i 18 år.
Mamma är man för evigt.
Jag ser stora fördelar med att jag var ung mamma när barnen var små men jag ser minst lika många fördelar nu.
Jag är... peppar, peppar... frisk, ung i sinnet, stark och mina barn behöver inte ta det ansvaret en åldrande mamma innebär.
Jag kan umgås med mina barn. Jag kan vara deras kompis även om jag för alltid är mamma i första hand.
Jag orkar vara en aktiv, busig, påhittig mormor som förhoppningsvis kommer att få följa barnbarnen till de blir vuxna. Jag vill ju se vad de blir för personer! Vem de blir kär i, vad de kommer få fightas med, vad de kommer älska att göra, vilket yrke de väljer osv.

Och jag kan i lugn och ro satsa på mej själv nu. Gå utbildningen jag alltid drömt om. Arbeta med det jag alltid velat arbeta med. Resa. Sova. Roa mej.
Som blivande barnmorska känner jag oxå att det är viktigt att tänka på den reproduktiva hälsan.
Att unga tjejer och kvinnor gör informerade val.
Fertiliteten sjunker och riskerna ökar när kvinnor väljer att skaffa barn allt senare i livet vilket kan innebära onödigt lidande, oro och ekonomiska kostnader.
Barn måste inte ha stort hus, enorma antal kvadratmeter, dyr bil, båt, ny flashig barnvagn och sjuttielva tillbehör. Barn behöver egentligen bara kärlek och uppmärksamhet. Å lite mat i magen.
Vänta om du vill men vänta inte för länge.

Puss/ Asta

Ung mamma, tänk vad jag fått försaka.

Jag är "ung mamma."
I hela mitt liv kommer jag att vara det.
Oxå när jag är åttiofem år och min yngsta plutta fyller sextio kommer jag att vara "ung mamma."
Jag fick mitt första barn när jag var 17 år, mitt andra när jag var 19, tredje som tjugoettåring och Mini när jag var tjugofem.
"Sladdisen" kom alltså ett antal år före medelsnittsmamman väljer att skaffa sitt första barn.

Det finns bitar i mitt liv som fattas. Som jag inte gjort, varit med om, överlevt.
De första unga vuxenåren när många reser, festar, byter partners, experimenterar som om det inte fanns någon morgondag.
Visst var jag vild i förpuberteten nånstans men mer på ett desperat, destruktivt och sorgligt sätt.
När jag fick barn så där tidigt sa alla att jag kommer att ta igen "det" senare i livet.
Ja, det har inte hänt ännu och jag har väldigt svårt att se mej själv dekadent liggande i armarna på lika festlystna karlar, shotandes diverse olika smaker av starksprit till ett pumpande sound av Avici klockan halv fyra på natten om några år heller.
Jag tror faktiskt inte det.
Jag trivdes aldrig med att vara barn, då kände jag mej ständigt maktlös, liten och rädd.
Jag trivdes heller aldrig som tonåring, det var frustrerande att andra skulle bestämma och besluta kring mej. Jag hatade skolan, jag ville flytta hemifrån, jag ville bli vuxen.
Å att vara vuxen är inte heller alltid en dans på rosor men det är helt klart min favoritperiod och något jag blir allt bättre på.
Jag blev verkligen vuxen tidigt. Fick mitt första lägenhetskontrakt två veckor efter att jag blivit myndig, flyttade in där med blivande maken och en bebis på ett halv år.
Kass ekonomi. Rätt ofta fick vi pantsätta kameran eller nåt annat för att ha råd med månadens räkningar.
Fick ytterst sällan barnvakt och lånade i princip aldrig pengar.

Det finns faktiskt ingenting jag saknar eller ångrar med att jag skaffade barn så tidigt.
Fick jag leva om mitt liv... nu är ju hela grejen med livet att man inte får det... så skulle jag kanske gjort vissa saker å val annorlunda men dit hör inte ett tidigt föräldraskap.
Det var tuffa år ekonomiskt när ungarna var små men inte så tuffa att vi inte klarade oss eller att vi led någon skada.
Det är som bekant betydligt lättare att leva med små marginaler från början än att plötsligt sänka sin ekonomiska standard.

Jag var ung och stark. Klarade mej på lite sömn.
Jag var kanske en smula ung och dum också, eller åtminstone lite naiv och jag gjorde lixom inte föräldraskapet krångligare än vad det behöver vara.
Som äldre förälder skulle jag kanske haft något bättre tålamod men å andra sidan säkerligen varit mer ängslig och jag vet inte riktigt vad som är värst.
Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Typ.
Och idag är det fantastiskt med vuxna barn. Det är fantastiskt att vara så jämna i åldrar, åren suddas ut mer å mer ju äldre de blir och även om de förvisso alltid kommer att vara mina ungar så är vi vuxna allihop. Inte som när man väntar längre med barn, vuxen- gammal.

Jag är vuxen men inte gammal. Jag kan fortfarande resa, jag kan göra det med mer förstånd och bättre ekonomi än vad jag kunnat som nittonåring.
Å den där dekadenta kvällen när jag shotar starksprit, åmar av mej kläderna på en bardisk, kysser en kvinna inför applåderande män och morgonen där på vaknar upp med en karl som jag skulle kunnat svära på att jag aldrig sett förut i hela mitt liv... den kvällen finns ju alltid kvar.
Om behovet skulle börja pocka på.

Puss/ Asta

Rätt för mej

Hon hade precis fyllt sjutton när hon blev gravid. Hon hade hoppat av gymnasiet efter att ha skolkat sej igenom en halv termin. Hon hängde ihop med en jämnårig kille, de hade sagt att "de lika gärna kunde va ihop ett tag."
Den positiva urinstickan fick alla att förfäras. Mamman att mala om abort, mormodern att läsa sina egna gamla dagböcker där hon förtvivlade samma öde.
Barnet kunde omöjligt behållas, det förstod hon väl själv?!
De hade ingen lägenhet, inga pengar, inga jobb. De var bara barn själva.
"Ni skulle förstöra barnets liv!" "De kommer ta barnet ifrån er." "Du kommer ångra dej! Jag ångrade mej" sa både mamman och mormor.
Vänner reagerade likadant. Övrig släkt.
Barn?! Är ni inte kloka. 

Men hon och han tvivlade aldrig. Tvekade aldrig. Gladde sej från första stund.
Oförstånd må hända, men de oroade sej aldrig. Inte en stund.
Allt skulle lösa sej. Herre gud, hur svårt kunde det vara?
I januari, efter fjorton timmars aktivt värkarbete, föddes en flicka med svart hår å platt näsa.
Ett barn som rymde hela världens visdom i sin blick och som gjorde henne hel.
Gjorde mej hel. Öppnade oceaner av kärlek som jag tidigare inte förstått fanns.
Jag väntade visst miljoner av år på denna enda minut. 

Gammelmormor var 19 år när mormor föddes, mormor var 18 år, mamma var också arton och jag var alltså ett år yngre bara.
Jag har tänkt mycket på min mamma, mormors och gammelmormors reaktioner och i efterhand förstått att det var sina egna liv de sörjde, sina egna liv de bannade när de resonerade, vädjade, bad, krävde, försökte hota mej till abort.
Men jag var inte dom.
Jag har aldrig ångrat mej att jag blev mamma så tidigt.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra om det igen.

Min äldsta dotter gjorde allt by the book.
Träffade pojkvän, utbildade sej, sparade pengar, fick fast tjänst, gifte sej och skaffade slutligen barn.
Hon gott å väl vuxen, hennes man lite till.
Min yngsta gjorde mer som sin mor. Som sin mormor. Som sin mormorsmor. Som...
Hon var visserligen 19 och det är stor skillnad på att vara nitton å sjutton men i övrigt lika oförberedd, lika "olämpligt."
Men min upplevelse av att bli mamma ung, av att få ett barn, var annorlunda än mina släktingar och jag kunde kanske delvis därför glädja mej å uppmuntra å längta från första stund och säga med all min mognad och erfarenhet att "Allt löser sej" vilket det oxå gjorde.

Noah har verkligen bara tillfört sina föräldrar och övriga familjen ren lycka.
Å den pojken går det sannerligen ingen nöd på varesej materiellt, intellektuellt eller kärleksmässigt.
Få barn på denna jord är så trygga som han.

Orätt för dej kan vara rätt för någon annan. Så är det faktiskt.

Björn Afzelius sjung en gång (Ni får snuttar ur texten här, vill ni läsa hela finns den här
...Ändå står snart de vuxna där och pekar, ut den riktning de tycker man ska ta.
Alla drömmar de själva har förvägrats, vill de förverkliga genom sina barn...
... Men vem besitter förmågan att veta, vad som ryms i en ny individ.
Vem kan säg till någon annan hur lyckan ser ut, vem kan säg vad nån annan vill bli...
... Vill du bli respekterad av din avbild, så får du visa din avbild respekt....

Puss/ Asta

Att vara en ung mamma

 

Om några veckor blir mitt yngsta barn 18 år. Då har jag inte längre något omyndigt barn.
Det är en märklig känsla. Ungefär som när min äldsta dotter i somras gifte sej.
Ofattbara medelålderspoäng.

Jag var 17 år när min Emelie föddes. 
Jag visste ingenting om bäbisar eller hur det kunde kännas när de skulle ut.
Jag hade inga äldre syskon, inga vänner som fött barn och mamma sa att "tandvärk var värre."
Förlossningen av helt normal art blev en chock för mej, smärtan och rädslan var ofattbar.
Men när jag fick upp henne på magen, denna blodiga lilla människa, så kändes det som att jag väntat ett helt liv på henne. Som om hon gjorde mej hel.

Jag var 19 år när vi fick Evelina. 19 år och gift.
Denna gången var jag mer beredd. Mer erfaren.
Min lilla docka, så olik sin storasyster som det gick att vara.
Självständig och trygg från första andetaget.

18 månader senare fick jag min son.
21 år gammal. Trebarnsmamma.
Det var magisk att få en son. Jag hade ingen aning innan om att det skulle varit viktigt.
Tvärtom önskade jag mej en tredje dotter, men när han kom... han med snopp... så var det stort.
Förlossningen gick relativt enkel. Jag fick massor av mjölk första dagen.
"Det är så här Moder jord tänkt sej" sa barnmorskan.

Min Mini var lite av en sladdis.
Nästan 4½ år senare föddes hon. Jag var 25 år.
Den vackraste bäbis man kan tänka sej. Stora ögon som rymde många liv av vishet.
Men ändå minst.
Yngst.
Då och nu.
Alltid.

Jag har aldrig någonsin ångrat att jag fått barn tidigt.
Visst var vi unga å panka men vi visste inget annat. Med åren har jag blivit en bättre mamma, men jag är inte säker på att det har med högre ålder att göra utan snarare en större erfarenhet.
Oerfarna är alla nya föräldrar, oavsett ålder.
Det är fantastiskt att vara 43 år och att åldersskillnaden mellan mej och barnen på många sätt har raderats ut. Vi är nu vuxna... med olika erfarenheter av livet och dess svårigheter.
Men jag är, och har alltid varit, mamma och inte "kompis."
Mina barn kan skaffa sej hur många kompisar som helst men inte någon mer mamma.
I det har jag min ovillkorliga kärlek, mitt stora tålamod, min vetorätt å auktoritet.
Att vi sedan kan vara "bästa vänner" är en helt annan sak.

Puss/ Asta