Min mjuka kille

Jag har sju barnbarn men Noah lever jag med och han är den jag känner bäst.
Han har hunnit bli fyra år... det är blandade känslor av att det har gått hur fort som helst till att jag inte kan minnas hur livet var innan riktigt.
Eftersom vi bor ihop så lever ju även jag småbarnsliv.

Jag är annorlunda mot vad jag var när jag själv hade småbarn, på gott och ont.
Men något jag funderar mycket på nu är det här med genus och på att jag önskar att mina barnbarn ska få vara dem de är utan en massa roller å skit de måste uppfylla.
Noah är verkligen världens finaste och en riktigt smart unge.
Han tänker avancerade tankar, han lär sej snabbt... kan en massa saker mina barn inte kunde i hans ålder, han har stor humor och han är väldigt mjuk och kärleksfull. Har en utvecklad empati.
Och det är det där sista, att han är mjuk och kärleksfull, som jag förvisso är väldigt glad över men som oxå väcker en viss oro.
Han är än så länge ointresserad av bilar, sport och annat "pojkigt" utan leker helst rollekar eller med sina djur, sitt lego och sina dinosaurier. Han tycker om läsa sagor, höra historier och att kramas.
För ska man klara sej, och i synnerhet som kille, så måste man vara tuff.
Det är ett hårt klimat där ute.
Jag kan fortfarande känna, om inte rädsla men obehag, av att gå förbi pojkar i grupp i en viss ålder. Det kan komma en boll, en snöboll eller ett glåpord i nacken.

Noah leker mest för sej själv på föris.
På egen hand eller med fröknarna (jo, jag vet att det egentligen heter pedagogerna.)
Inte en enda gång när jag hämtat har han interagerat med andra barn.
Han är för sej själv och verkar nöjd med det.
Och ihop med barn han känner, sina kusiner, så är han med men tar aldrig befälet eller styr leken.
Han är ödmjuk, snäll och har inget behov av att hävda sej.
Fina egenskaper, men egenskaper som samtidigt oroar.

Hur mycket ska man egentligen lära en fyraåring att "ta för sej"?
Hur mycket ska man propsa på att han ska hävda sin egen rätt, att inte låta sej köras över?
Hur hjälper man ett barn till att bli mer mer social?
Måste han bli mer pojkig? Mer klassiskt pojkig för att vinna respekt och intresse i barngruppen?
Och hur sjukt är det inte ens att tänka att en fyraåring inte är tillräckligt "tuff"?
Men man vill ju att han ska ha kompisar och tillhörighet, att han ska bli accepterad.

Hur tänker ni med små söner el små pojkbarnbarn?

Puss/ Asta

Havet å hunden

Havet å min hund, de två levererar i princip alltid.
Livet leker kanske inte när rundan är slut men det känns alltid väldigt mycket bättre, så även denna gång.
Fast idag fick jag allt gå där i blåsten rätt länge 😉
Nåt jag kom fram till var att idag är ingen bra dag att fatta några som helst beslut.
Jag är förvisso bättre i min förkylning men fortfarande väldigt sliten. Blir trött för ingenting. Allting är antagligen präglat av det, den här enorma tröttheten.
Vi hade ett par fina timmar där i blåsten min prins å jag.

I princip alltid när jag skriver om min relation till någon av mina föräldrar så hör folk av sej via mail och messenger. Idag var inget undantag.
Så många vuxna människor det finns, till synes välfungerande och harmoniska, som bär på en jäkla massa trauma till sina föräldrar.
Och så jäkla många som lever mer eller mindre som medberoende till anhöriga med missbruksproblem. En partner, ett barn, ett syskon eller en förälder.
Sorgligt förstås men samtidigt precis som titeln på Anna Gavaldas utmärkta genombrottsroman... tillsammans är man mindre ensam.

Ibland kan jag känna en viss tveksamhet till att lämna ut mej så här som i inlägget nedan. Jag tycker... rätt eller fel.. att jag lämnar ut å blottar mer av mej själv än av min mamma. Särskilt känsligt har det blivit sedan jag bytt arbetsplats och mina kollegor inte känner mej eller vet vad jag går för på samma sätt.
Men jag tror på öppenhet. Och jag tror egentligen inte att det är en svaghet att vara ledsen eller att ha gått igenom tuffa saker. Jag tror att det gör mej själv till en mer inkännande kvinna... och barnmorska. Och andras mail är ett bevis på att det behövs pratas om.

Ikväll har jag tankat Noah tid. Den lilla gossen tror allt om mej.
Många av hans lekar går ut på att han möter spöken, monster och jättar.
Men alla är de rädda för hans mormor. I hans ögon finns det ingenting som rår på mej.
Det är något vilsamt i det, att få vara någons hjälte. En liten människas anledning till att solen går upp.
Som barn minns jag att jag själv trodde det, att vuxna inte var rädda för någonting.
Jag längtade efter den superkraften.

My lord så blåst jag blev.

Puss/ Asta

Vem är jag för honom om tjugo år?

Jag lyssnade tidigare i kväll, liggande i min solstol, på Lisa Nilssons underbara tolkning av Niklas Strömstedts "Vart du än går" medan jag tittade på Noah som lekte nakenfis på gräsmattan.
Den låten är för mej så förknippad med honom.
"Vad du än ser. Vart du än går. Finns du alltid kvar hos mej ändå.
Vem du än blir. Hur du än mår. Ska jag alltid lyckas att förstå." 

Och jag funderar...
Jag funderar på vem han ska bli när han blir stor. Jag funderar på hur vår relation kommer att förändras genom åren. Jag funderar på om jag fortfarande kommer betyda mycket för honom när han är vuxen.
Hans mamma... min Mini... säger att jag självklart alltid kommer att vara en viktig person för honom. Att allt det vi grundar nu i vardagssysslor, lek, kramar, pussar, tröst och äventyr binder oss till varandra för alltid.

Samtidigt...
Jag hatar uttrycket boys will be boys men min erfarenhet är att det ÄR skillnad på flickor och pojkar.
Jag har en god relation med min son som fyller 26 i år.
Vi lekte och pussades massor när han var liten och jag har burit honom genom kruppnätter, plåstrat knän, blåst på sår, borrat ner ansiktet i hans hull, älskat honom för allt vad jag orkar å allt vad jag är värd.
Jag tror han tycker att han haft en skaplig barndom och jag är övertygad om att han vet precis hur högt jag älskar honom. Jag tror oxå att han skulle säga att jag varit en bra mamma.
Men han värderar inte längre morsan särskilt högt.
Han har egen familj och den kommer inte bara först utan även på 2:a, 3:e, 4:e, 49:e plats.
När vi ses får jag tvinga ur honom problem och han ger mej högst pliktskyldiga pussar på kinden.
Sen kan han glimma till och plötsligt säga "Mamma, du vet att jag älskar dej?" men det är inte särskilt ofta numera. 
Jag sörjer det där lite grann. Eller mycket grann och jag skulle önska att det var annorlunda.

Så igen...
Hur kommer min och Noahs relation att bli när han är 11? 25? 40?
Vad av vår kärlek kommer han minnas? I reda tankar och i ett kroppsminne?
Kommer jag att vara "den jobbiga gamla tanten" eller "hans fina mormor"?
Sånt funderar jag över.

Puss/ Asta

Studenten som vab'ade

Idag har jag varit mer... mycket mer... mormor än student.
Äldsta dottern kom hit med Ängla-Pängla igår och var redan i full färd med att dammsuga mormors skitiga golv när jag kom hem efter grupparbete med en klassis.
(Det är ett inlägg för sej när jag körde bil fem mil enkel väg på E6:an och ser in å virrade i centrum bland rondeller, vägkorsningar, rödljus och annat "stadsliknande." Halvt hysteriskt var det men jag
a.) dog inte b.) körde inte ihjäl någon annan c.) orsakade ingen seriekrock d.) ingen mindre krock heller e.) hamnade inte  på psyket f.) fick ingen panikångestattack. Okej då, kanske en liten en.)
Så gårdagen ägnades åt två små frön som busade, lät, ville ha samma saker, promenerade i snigeltakt, blötte ner sej i havet och... ja, den typen av stuff.

Idag var planen att jag tillsammans med Äldsta dottern skulle passa rackarungarna några timmar medan Mini var på möte och sedan hos frisören. Sen skulle jag plugga. Förbereda mej inför morgondagens muntliga redovisning.
Den planen sket sej.
Fem minuter efter att Mini återvänt från sina ärenden på stan och Noah lättad å lycklig fick återse sin mamma (ja, för han gillar mormor men efter 3-4 timmar så längtar han ändå efter sin mamma) så fick Mini ÄNNU ett migränanfall.
Hon har haft det dom sista månaderna. Det kommer någon gång i veckan/ varannan vecka och är fullständigt lamslående. Flimmer, fruktansvärd huvudvärk, ljud och ljuskänslighet, illamående och kräkningar. Hon kan alltså inte stå upp på benen när migränen kommer och det går lixom inte att ignorera och ta hand om en liten illbatting under tiden.
Så hon fick fly fältet. Till sängen och toastolen omväxlande och jag fick passa lillkillen.
Inte det lättaste en längre stund. Han ammas och bara så somnar han/ tröstas när han är riktigt ledsen.
Men vi gjorde väl så gott vi kunde Noah å jag med hjälp av stortösa och Änglastumpan.
Det gick bra. Blev bra. Men inte så mycket plugga eller förbereda sej nej.

Å nu är jag trött. Slut i rutan. Redo för sängen.
Jag har läst igenom, skrivit en mind map och så får det vara bra.
Jag är sällan särskilt nervös för muntliga redovisningar eller att tala i grupp.
Kul att det finns nåt som inte gör en skräckslagen.

Puss/ Asta

Go start på semestern

Semestern har börjat.
Två glimrande, dyrbara veckor av vila och sol som skall göra att jag sen orkar arbeta hela långa sommaren.

Jobbade fredagen sju till fyra och kände mej jättetrött sista timmarna där.
Men väl hemma vilade jag en stund, tog en öl på altanen och svidade om och sedan hade jag en fantastiskt trevlig kväll med mina goda vänner Mike å Marie. Lillebror skulle varit med men låg hemma i någon "nära döden" sjuka.
Vi... detta sällskap... är hockeytokiga och håller på var sitt lag. Mike på Djurgården, Marie på Brynäs och Lillebror på det lag han för närvarande tror har snyggast spelare. Marie brukar lyckas lura i honom de flesta år att det är Brynäs.
En gång om året ses vi för att fira den vars lag kom högst upp i grundspelets tabell.
Frölunda. Djurgården. Brynäs.
Ja, ni hör ju själva, som att sno godis från småbarn men de är vuxna människor och har själva gett sej in i leken.
Jag bjöds på maten på (relativt) nyöppnade Hermans.
Tog en ryggbiff med rödvinssås och potatisgratäng. Köttet var välstekt och gratängen krämig men det var ändå ingen supersensation smakmässigt på något vis, inget jag längtar efter att äta igen.
Men trevligt  så in i bängen hade vi och när vi bröt upp och Maries fina son hämtade oss kring midnatt hade jag... som jobbat hela veckan å inte precis är känd som festprisse längre... gärna stannat en stund till.

 

Igår lördag hade jag en underbar dag. En sådan där "tanka harmoni till själen dag."
Vaknade tidigt, åkte å handlade gofrukost med frallor, mögelost, salami, ägg, juicer och massor av kaffe.
Sen gick jag å la mej igen. Läste ur min nya bok av Aftonbladsjournalisten Carina Bergfeldt "Sju dagar kvar att leva" som handlar om dödsstraffet i USA.
Tycker sedan tidigare att hon är fantastiskt bra, har läst halva boken nu och... ja, recension kommer.
Sen sov jag i flera timmar innan jag väcktes av Mini å vi drog ut med våra prinsar.
Igår var inte vilken dag som helst (det kommer säkert eget inlägg om det, nåt ska jag ju göra i veckan när smhi lovar regn å rusk varenda dag), igår var Gottfrids födelsedag hurra hurra hurra.
Hans tredje i ordningen närmare bestämt och han firades på morgonen med nya pipleksaker och grisöron.
Vi drog till havet där båda killarna badade med samma förtjusning faktiskt.
Noah fick bara doppa fötterna men han plaskade säkert runt i tio minuter- en kvart och vrålade av ilska när jag tillslut tog upp honom.

 

På kvällen drog maken till Göteborg för att pröva lyckan på casinot.... jag har faktiskt inte ens kollat om han är hemma ännu... medan vi åt gott, Gotteman samma mat som oss andra dagen till ära och sen avslutade vi kvällen med chips å godis till evighetslånga Eurovision Song Contest där Måns gick å vann. Heja Sverige.
Själv gillade jag Ryssland bäst, men helt ok i magen hade det inte känts att skicka ett sådant prestigefyllt uppdrag till Mr Putin. 

Idag är det en riktig söndag. Mulet, lojt, oplanerat.
Jag ska gå en långrunda med treåringen och sen fortsätta min läsning tror jag.
Vi hörs väl senare?

Puss/Asta

Fast det finns sånt som är bra med...

 
Foto: Jag med två människor jag älskar. Systera Mi och Lillebror.

Naglarna.
Idogt kämpande ger resultat.
Har nu använt Mavala serum och Mavala nail shield i tre veckor kanske och dom ÄR bättre. Ännu krånglar vissa naglar men på det stora hela... enorm skillnad.
Kul för en nagelnörd som jag.

Hockeyn.
Det är ju strålande tider nu för en hockeynörd från Sveriges näst största stad.
Frölunda Indians i semifinal mot Växjö och det står 1-1 i matcher.
Jag tror vi tar Växjö men Skellefteå känns jävligt tveksamt. Hur som helst ser jag fram emot att det är mycket hockeygodis kvar på säsongen.

Fransarna
Idag är de 2½ vecka gamla och faller av i drivor men snart ska de fyllas på igen.
Det är mycket pengar och så jävla fåfängt (jag vet!!!) men jag har saknat dem hela vintern och det är så härligt att de är där igen.

Löpningen.
Jag tar det försiktigt för att träna både knät och vinnarskallen men även många bäckar små.
Förra veckan sprang jag sammanlagt en halvmara. För en månad sen sprang jag inget alls.
Löpningen dämpar ångesten, ökar lungkapaciteten, ger mej snygg häck.

Mina killar.
Vad vore jag utan dem... Gotte å Noah?!
Deras närvaro, deras humor, deras krav på att jag ska släppa mina grubblerier och vara med dom hjälper.

Vänner.
Det sägs att i nöden prövas vännen och jag märker... än en gång... vem som sms'ar, ringer, bryr sej... och vilka som inte gör det.

Framtiden.
Den känns spännande. Den kan bli bra. Det kan hända saker å ting snart.

Puss/ Asta

Femtio tunga nyanser av grått

Jag är så trött på att vara sjuk.
Även om det inte är något dödligt, ingen köttätande bakterie, ingen autoimmun sjukdom som angriper kroppens muskulatur, ingen cancer eller annat livsfarligt så är jag less på att avverka typ en förkylning i månaden med tillhörande bronkitbekymmer.
Näsan rinner konstant, huden kring näsan ömmar, slem i luftrören, hosta, herpesutslag, förkylningsblåsor i munnen, svårt att sova, andfådd och fans moster.
Å när jag mår så här... när jag mått så här ett tag... då växer hornen fram i pannan och jag känner mej lite alldeles extra förbannad på allt å alla.
Inte så att jag oprovocerat skulle gå fram å slå nån på käften. Mer så att sånt som jag normalt suckar lite över, sådana som normalt har förmågan att reta upp mej lite får jag en överhängande lust att göra kalsonggreppet på.
Vi vet suga tag i baksidan av kalsongen å dra allt vad man orkar till de skär in i anus och kulorna får sej en rejäl kläm.
Lite så.

Jag har varit ledig i fyra dagar men sjuk under hela tiden och knappast njutit av det.
Eftersom jag nyligen var sjukskriven för exakt samma symtom en hel vecka så får jag i alla fall pallra mej iväg å försöka jobba. Har en häääärlig sexdagarsvecka framför mej. Jobbhelg å hela skiten.
Sååå taggad! Not.

Men om jag ska försöka se nyanser i det gråa. Fifty shades of grey som nu är så inne så har jag fått mycket tid med världens goaste Noah och världens goaste Gottfrid.
Jag har till den pälsklädda killens glädje tillbringat mycket tid i sängen och vi har sovit både för och eftermiddagslurar tillsammans.
I går på alla <3 dag var jag och moffa barnvakt åt Noah när föräldrarna var å käkade pizza och bowlade och det gick strålande. Han hann inte ens fundera över att de var borta.
Han tog en middagslur sovandes på mej i en dryg timma och jag fick ligga där i soffan med armarna om honom och snusa i hans fjuniga huvud.
Sånt skapar kärlek och minnen. Åtminstone för mej. Han lär ju tyvärr inte minnas den sovstunden när han är stor.

Att sova, vila, ligga nära är alltså det ljusa i den grå geggan nu.
Vilket osökt för mej till en kommentar jag fick angående att maken och jag har skilda sovrum.
Säkert är det så, att samsova med den man lever ihop med har fler betydelser än de rent sexuella.
För bestämma sej för ett ligg kan man ju göra ändå. På andra platser och vid andra tillfällen.
Men själva sovandet tillsammans och den närkontakt det ger är viktig och något går förlorat när man inte gör det.
Lätt att säga, svårare att göra. För att sova i ett svinvarmt sovrum med någon som snarkar, viftar, slänger och flämtar är inte heller en hit för romantiken.

Hur har ni det mitt i vabruari?
Håller ni på att förgås av kylan, mörkret, snoret och tristessen eller njuter ni av sprakande spisar och semlor?

Puss/ Asta

Mojmojs dag

Idag har tanten varit ute i stora världen. Jodå, tågbyten och grejer.
Jag har varit hemma hos äldsta dottern och barnbarnet Ängla och hälsat på.
Helt slut i rutan är jag nu för jag är fortfarande inte helt kurant och idag var första dagen på över en vecka som jag inte sovit middag.

Men det har varit en fantastisk dag.
Jag får ju inte lägga ut några bilder på Ängla-Pängla så ni får tro på mitt ord när jag säger att hon är nåt så vansinnigt söt. Hon ser verkligen ut som en liten ängel eller som en älva kanske.
Hon väger mindre än vad Noah gör trots att hon är ett å etthalvt år, späd och finlemmad, hon har en sky av blont hår kring sej, stora stora ögon.
Och så är hon så där timid å söt och flickig så man smäller av. Sin feministmorsa till trots :)
Hon bär dockor på höften, hon klappar händerna förtjust, hon gömmer sej bakom mamma eller tittar finurligt under lugg.
Å nu säger hon mormor. Eller mer bestämt, mojmoj.
Det går inte att förklara vad det ordet gör med en förrän man upplevt det.
Förrän en ljuvlig liten varelse sträcker sin lilla hand mot min och säger "Kom mojmoj."
All kärlek finns där ju redan. Sen första gången man såg dem.
Men det är i "mojmoj" som man blir mormor.
Svårförklarat men underbart.

Ängla-Pängla. Hon har alltid varit försiktig. Vaksam. Blyg och lite svårflirtad.
Men det är som om hon besitter all världens visdom. Som om hon har en gammal själ.
Det har varit en fantastisk dag.
Det är härligt när vi är många med, hela bullriga familjen, men så här på tu man hand tinade Änglass mod upp bättre.
Trots att jag bara ville slita upp flickungen i knät och pussa på henne så höll jag mej lite på avstånd i lekarna med henne och undan för undan tinade hon upp. Kröp närmare, sökte min blick, gav mej allt större leenden och tog min hand.
Innan jag gick kunde jag pussa henne rakt på munnen å hon bara skrattade.
Så... stort att nå fram.

Jag gillar både människor och djur som är lite... kräsna i sina kontakter.
De som inte översvallande älskar allt å alla från första stund.
Dem man får förtjäna kärlek av.
När vi var hos uppfödaren första gången och skulle titta på Gottfrid sa uppfödaren om en av tikarna "Bry er inte om henne, hon är lite reserverad mot främlingar. Lite blyg"
De andra hundarna, och i synnerhet Gottfrids mamma hälsade glatt och kröp upp i knät så fort de fick chansen och när det gällde valp var det precis en sådan glädjestolla jag ville ha som mamma till valpen.
Men den andra tiken hon smög runt oss, höll noggrann koll på oss på lite avstånd.
Jag pratade lite med henne på håll men lät henne vara.
Å så rätt som det var när vi satt i trädgården och drack kaffe så kom hon, fanns vid min sida och körde nosen i min hand.
En sådan kontakt, det är en ära.

Jag vet inte, kanske är det bara hundmänniskor som förstår jämförelsen mellan den försiktiga hundtjejen och lilla Ängla.
Det har varit en fin dag. En sådan man kommer minnas tror jag.
När isen bröts med "mormors flicka."

Då jag kommer hem möts jag av världens största leende och framsträckta längtande armar av "mormors kille" och det... det var minsann inte heller så dumt.

Puss/ Asta

Rätt för mej

Hon hade precis fyllt sjutton när hon blev gravid. Hon hade hoppat av gymnasiet efter att ha skolkat sej igenom en halv termin. Hon hängde ihop med en jämnårig kille, de hade sagt att "de lika gärna kunde va ihop ett tag."
Den positiva urinstickan fick alla att förfäras. Mamman att mala om abort, mormodern att läsa sina egna gamla dagböcker där hon förtvivlade samma öde.
Barnet kunde omöjligt behållas, det förstod hon väl själv?!
De hade ingen lägenhet, inga pengar, inga jobb. De var bara barn själva.
"Ni skulle förstöra barnets liv!" "De kommer ta barnet ifrån er." "Du kommer ångra dej! Jag ångrade mej" sa både mamman och mormor.
Vänner reagerade likadant. Övrig släkt.
Barn?! Är ni inte kloka. 

Men hon och han tvivlade aldrig. Tvekade aldrig. Gladde sej från första stund.
Oförstånd må hända, men de oroade sej aldrig. Inte en stund.
Allt skulle lösa sej. Herre gud, hur svårt kunde det vara?
I januari, efter fjorton timmars aktivt värkarbete, föddes en flicka med svart hår å platt näsa.
Ett barn som rymde hela världens visdom i sin blick och som gjorde henne hel.
Gjorde mej hel. Öppnade oceaner av kärlek som jag tidigare inte förstått fanns.
Jag väntade visst miljoner av år på denna enda minut. 

Gammelmormor var 19 år när mormor föddes, mormor var 18 år, mamma var också arton och jag var alltså ett år yngre bara.
Jag har tänkt mycket på min mamma, mormors och gammelmormors reaktioner och i efterhand förstått att det var sina egna liv de sörjde, sina egna liv de bannade när de resonerade, vädjade, bad, krävde, försökte hota mej till abort.
Men jag var inte dom.
Jag har aldrig ångrat mej att jag blev mamma så tidigt.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra om det igen.

Min äldsta dotter gjorde allt by the book.
Träffade pojkvän, utbildade sej, sparade pengar, fick fast tjänst, gifte sej och skaffade slutligen barn.
Hon gott å väl vuxen, hennes man lite till.
Min yngsta gjorde mer som sin mor. Som sin mormor. Som sin mormorsmor. Som...
Hon var visserligen 19 och det är stor skillnad på att vara nitton å sjutton men i övrigt lika oförberedd, lika "olämpligt."
Men min upplevelse av att bli mamma ung, av att få ett barn, var annorlunda än mina släktingar och jag kunde kanske delvis därför glädja mej å uppmuntra å längta från första stund och säga med all min mognad och erfarenhet att "Allt löser sej" vilket det oxå gjorde.

Noah har verkligen bara tillfört sina föräldrar och övriga familjen ren lycka.
Å den pojken går det sannerligen ingen nöd på varesej materiellt, intellektuellt eller kärleksmässigt.
Få barn på denna jord är så trygga som han.

Orätt för dej kan vara rätt för någon annan. Så är det faktiskt.

Björn Afzelius sjung en gång (Ni får snuttar ur texten här, vill ni läsa hela finns den här
...Ändå står snart de vuxna där och pekar, ut den riktning de tycker man ska ta.
Alla drömmar de själva har förvägrats, vill de förverkliga genom sina barn...
... Men vem besitter förmågan att veta, vad som ryms i en ny individ.
Vem kan säg till någon annan hur lyckan ser ut, vem kan säg vad nån annan vill bli...
... Vill du bli respekterad av din avbild, så får du visa din avbild respekt....

Puss/ Asta

Tio reflektioner av dagen

1. Slutdebatt i Svt idag före valet.
Reinfeldt såg uppenbart spänd och irriterad ut. Om jag försöker se honom med neutrala ögon så gör han sej väldigt mycket bättre när han försöker vara så där statsmannaaktig än när han kör sin nuvara högarroganta stil.

2. Min flört med Miljöpartiet började redan vid EU valet. Grön har jag varit i många år men jag har alltid röstat S.
Senaste dagarna har jag vacklat något så Jonas Sjöstedt är oerhört bra, för en politik som jag i mnga stycken kan inordna mej under och är en härligt underhållande och bitvis sarkastisk retoriker.
Men nu har jag bestämt mej! Slutvelat.

3. Snuvan, tröttheten, ledvärken, huvudvärk, halsskavet sitter i.
Min "springa-lite-varje-dag" strategi har där med gått å fanders precis som plankutmaningen.
Det svider nästan lika mycket som att vara sjuk. Och som att ha en inställd efterlängtad parmiddag imorgon.

4. Disk. Denna never ending story. Som inte tar hänsyn till att man är sjuk.

5. En liten tvååring är borta.
Läste det på Aftonbladet nu ikväll.
Försvann från sina farföräldrars bostad vid 16 tiden i Dalarna.
Det överskuggar alla mina tankar. Ger mej ont i magen.
Det är många timmar för ett litet barn. Det är mörkt och kallt ute.
Helikoptrar, hundpatruller, poliser och allmänheten är ute och letar.
Måtte de hitta honom snart. Måtte de finna honom vid liv.

6. En liten ettåring hittade av en slump vid en husrannsakan ihop med en hund som var i så dåligt skick att den fick avlivas.
Mamman hade anhållits men inte sagt något om sitt barn?!
Måtte hon aldrig komma nära ett barn eller ett djur igen.
Mitt hjärta blöder men detta barn är åtminstone för nu omhändertaget och tryggt.

7. Jag har gosat med Noah ikväll som de flesta andra kvällar.
När han kom ner till mej i tv soffan strax efter att jag läst om den försvunna tvååringen var han endast iförd blöja och ett stooort leende när han fick syn på mommo.
Jag tryckte den varma lilla gosiga kroppen mot min.
Han håller på att få tänder nu. Hugger på allt.Mysigt när han tar tag i kinderna med båda sina knubbiga händer och sen stoppar in hela min haka i sin mun.
Gott att tugga tycker han men efteråt grimaserar han alltid. Jag smakar tydligen inte så gott... rå.

8. Jag har fått det ena paret av mina glasögon och det är härligt att kunna se riktigt igen.
Mina familjemedlemmar anser att det är nästan precis sådana som Göran Hägglund har så numera går jag under namnet "Mormor Göran."

9. Jag saknar mina barn. Det är dags att ses hör ni.

10. Gottepojken har fortfarande besvär med ögonen. Har sköljt med NaCl dagligen men det har inte hjälpt.
Ska intensifiera det i helgen (han HATAR det) och ringa veterinären på måndag om det inte blir bättre. Någon som vet om även hundar behandlas med samma sorts salva som människor? 

Puss/ Asta

Bli nu för fan inte sjuk

Här råder torka.
Nej, inte väderleksmässigt för där lämnar juni en hel del att önska tycker jag. Vädergudarna får verkligen ta å shape up till jag går på semester om en vecka.
Nej, jag tag talar om bloggtorka.
Som så ofta tidigare beror inspirationsbristen på att jag funderar mycket kring något jag kan skriva väldigt lite om. Av hänsyn till annan.
Det i det Pastassonska hemmet råder det ganska gott om jobbiga känslor som ilska, frustration, vanmakt och ledsenhet.
Vi kan väl bara sammanfatta det som att vissa människor fan inte är riktigt kloka och dessvärre drabbar galenskapen inte i första hand dem själva.

Gha!!!
Vidare har jag arbetat idag och stängt ner "min" lilla avdelning över sommaren.
Där rök 30 halländska medicinplatser- tjoff tjoff.
Vill ni ha ett gott råd kära hallänningar från någon med insyn så lyder det som följande...
BLI INTE SJUK I SOMMAR!!!
Hur som helst var det med en viss oro och vemod som avdelningen stängdes.
Flertalet patienter skickades hem resten stuvades om inom sjukhuset i Halland. De är ju tre i ett-Kungsbacka, Varberg och Halmstad.
Vi personal delas upp på två andra medicinavdelningar under sommaren och när sista patienten lämnat å vi tillsammans åt glass å drack kaffe i personalrummet var det lite sommarlovskänsla fast ändå inte.
Jag tror oron över patienterna och vår egen arbetssituation finns hos oss alla.
Ett gott råd kära kollegor från någon med insyn lyder som följande...
BLI INTE SJUK I SOMMAR!!!
Anledningen till att avdelningen stänger mitt i högsäsong när våra tre sommarstäder dubblerar sin befolkning är så klart inte att platserna inte behövs.
Det har inte gått att rekrytera sjuksköterskor.
Det problemen dras mer eller mindre alla landsting med, så oxå vårt.
Det är inga statshemligheter jag sitter här och avslöjar.
Å sjuksköterskor FINNS så klart. Åtminstone utbildas de och tar examen.
Men sedan försvinner de. Till andra yrken, andra arbetsgivare och andra länder.
För att arbetsvillkoren är för tuffa och lönen för låg.
Frågan är vad alla tillfälliga, kortsiktiga, nödlösningar kostar?
Bemanningspersonal, omstruktureringar osv osv.
MER tror jag än att ge schyssta löner.
Mycket mer.

Sedan jag kom hem har jag haft massor av Noahmys.
Jag passade honom några timmar medan hans pappa var på jobbet och hans mamma träffade en vän.
Nu passar jag honom igen när de är å handlar.
Det är ljuvligt.
Jag är så kär i den ungen att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Men han tar mycket tid i anspråk... även av en mormor.
Som inte hann springa idag.
Jag får väl ta det imorgon då.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Livet å dess läxor

 

Jag har sagt och konstaterat det förr men livet ger en ständigt nya aha upplevelser i frågan.
Detta med att vara ödmjuk. Detta med att bara för att inte JAG råkat ut för det det så innebär det inte att det inte kan vara så.

När jag hade min första hund Baron som var snäll å relativt lydig så retade jag mej på människor som hade "olydiga" hundar. Hundar som ex gafflade vid möten med annan hund.
Snorkigt tänkte jag att "klarar man inte av en stor hund så ska man ingen ha."
Jag var övertygad om att det var tack vare mina kunskaper och förtjänster... och endast därför... som jag hade en hund som uppförde sej.
Så kom Märta å plockade ner mej på jorden.

Samma sak vad det gällde att skämma bort barn.
Min vän Cissi å jag förfärade oss över bortskämda ungar och deras gränslösa föräldrar.
"Herre gud, de gör ju ungen utvecklingsstörd" sa vi när vi såg 4-5 åringar åka vagn med napp i munnen.
Jag tror Mini var 6 år när hon äntligen blev nappfri.

Jag har alltid trott att "skrikande bebisar" är en myt.
De sk kolikbarnen är oftast äldsta barnet. Den allra första kontakten med föräldralivet.
Jag som själv har haft barn som inte skrikit något nämnvärt  trodde i min enfald att bebisar som skrek hysteriskt berodde på osäkra och villrådiga föräldrar.
Till jag träffade Noah. Som har coola föräldrar och som har lugna, erfarna morföräldrar ständigt till hands men som kan gasta! Herre jösses vad han kan skrika om allt inte är EXAKT som han vill.

Det är annars märkligt det där, vad förståelsen räcker till å vad den inte räcker till.
Nu blir det tvära kast men om vi tar det här med segregation och de problem det leder till.
Jag har fört otaliga diskussioner i mitt liv om VARFÖR kriminaliteten gror i invandrartäta förorter, om varför det sker upplopp å annan skit.
Jag förstår sambanden. Detta att det inte handlar om etnicitet.
Att det handlar om fattigdom. Utanförskap. Felaktiga förebilder i brist på goda. Föräldrar som inte mäktar med pga sina egna helveten. Brist på hopp. Osv.
Men när det kommer till sverigedemokrater har jag bara förakt till övers. Blir hård och nedlåtande i tonen.
Men självklart finns det anledningar där med. Självklart beror det på någonting när empatin och inlevelseförmågan brister, när rädslan för det som är annorlunda styr istället för nyfikenhet.
Självklart finns det anledningar.
Jag vet inte varför jag har lättare för att.... försvara är fel ord, men sätta mej in i... viss problematik framför annan.

Hur som helst. Livet lär oss nya saker hela tiden. Plockar ner oss på jorden.
Det är rätt häftigt eller hur?

Puss/ Asta

Vår lille kravmaskin

 

Gud visste vad han gjorde när han skapade bäbisar så söta.
Naturen visste vad de gjorde när den band ihop oss med Oxytociner.
Han är en riktig liten kravmaskin den här lille mannen!
Hans försiktiga nyfödda lilla grymtande har bytts ut mot ett ilsket gapande, ett tjut omöjligt att ignorera. Från noll-hundra på en hundradels sekund.
Arg är han mest hela tiden när han är vaken och han är oerhört petig med EXAKT hur han vill bli buren, i vilken vinkel han ska ligga, hur den som bär ska röra sej, nynna, klappa. Stillhet straffar sej alltid.

Han har ju ont i magen så klart den lilla knodden.
Å så tror jag inte riktigt han vet vad han ska göra av sej själv när han är vaken.
Hans mamma har inte fått sova någonting i natt så sedan två timmar tillbaka är han mitt ansvar.
Å han håller mej sysselsatt. Så sysselsatt att jag inte ens kunnat duka av frukosten.
Men nu äntligen sover han den lilla raringen.

Jag kan inte minnas att mina barn skrek så. Men kanske är det minnet som sviktar lite på tant.
Min äldsta skrek rätt mycket men med henne var allt så turbulent, vi bodde hos mormor & morfar, maken fick inte vara där på nätterna, mormor och jag var ständigt i konfrontation så det var... nervöst runt omkring oss.
Denna lilla har bara harmoni, ständigt villiga armar som bär å alltid någon som har tålamod.
Jag märker stor skillnad på mej själv mot när jag var småbarnsmamma.
Kärleken är (minst) lika stor. Men jag blir inte alls lika stressad och emotionellt upprörd av att han gråter. Om det inte är jag som har vakten så kan jag till och med stänga av ljudet.
Jag har oxå ett annat tålamod att vänta ut skriket än vad jag ser att mina döttrar har.
Jag fortsätter vagga-buffa-nynna och slutligen ger han med sej.

Mormors lilla gaphals.

Puss/ Asta

Jag fick det första...

 

Idag hände det. Idag har det faktiskt hänt flera gånger.
Noah log mot sin mormor.
Jag fick det allra första leendet :)
(Gissa på en skala hur stolt jag är?!)

Först log han i morse. Utvilad och nymatad.
Andra leendet, det där man kan vara alldeles, alldeles säker att det inte är magknip eller tillfälligheter, kom i kväll. Nykräkt och upptagen i min famn, efter att ha fått av sej sina nerspydda kläder så kom det igen.
Helt strålande, stort å tandalöst med glittrande ögon till.
Vackra, vackra, vackra unge.

Min mamma har varit här idag. För att se det nya barnbarnsbarnet och för att gratta mej i förskott. Fick ett jättefint halsband av mamma. Alldeles för dyrt, alldeles för fint.
Hon är fin mamma. Har inte så mycket men är generös med det hon har.
Hon tycker att hon lagt och lägger så mycket på min bror genom åren att hon vill "kompensera" mej. Vilket så klart inte behövs. Men är fint tänkt.

Annars är jag trött idag.
Mer än en veckas sjuka börjar ta ut sin rätt. Jag är mycket bättre men hostar fortfarande mycket på nätterna och sömnen blir störd.
Ska försöka komma i säng i tid ikväll. I går var klockan närmare halv tre innan jag somnade.
Imorgon är det jobb igen. Men jag ska inte gnälla. Tre arbetspass och sen tio dagars semester.
DÅ hoppas jag vara frisk OCH gärna ha lite tur med vädret. Maj har inte särskilt mycket att stoltsera med hittills.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Allt ska jag ge denna lilla man

 

Det är ett sant privilegium detta att få ha ett barnbarn så nära inpå i sitt liv.
Få förunnat, once in a lifetime.
Att varje dag få sitta å fånstirra på honom och se på hans minspel å grimaser, höra på hans små knorrande, längta efter det där första medvetna leendet.
Det går ju så fort, allt det där lilla som man måste vara närvarande för att uppfatta.
Hur nacken blir stadigare för var dag, blicken blir fastare och mer fokuserad hela tiden.
Varje dag får jag blicka in i dom ögonen. Varje dag får jag knyta band som är helt unika för honom å mej.

Det är så mycket jag vill ge honom. Så mycket jag vill lära honom. Så mycket jag vill han ska bli.
Å med "ska bli" menar jag så klart inte vad han ska arbeta med, vem han skall älska, vad han ska tro på... med "bli" menar jag alla värderingar jag vill han ska få med sej.
Trygghet, kärlek, skratt, ord, sagor, förmåga till empati, varsamhet med djur, en trygghet att våga vara den han är, generositet, kramar, famnar, skratt, gråt å krabbfiske.
Han är inte min son men jag vill att han ska ha mjuka kläder och låta håret växa.
Jag vill att han ska se mjuk och snäll ut och behandlas så.
Pojkar med superhjältar på kläderna bemöts som "tuffa killen" och sånt vill jag han ska få slippa.

Han är så vacker. Så bländande perfekt. Ett mirakel. Ett under. En ynnest.
Vi ska sjunga om trollemor, vi ska hoppa från kanten på det djupa i en pool i medelhavet, jag ska lära honom simma och cykla precis som min morfar gjorde med mej.
Vi ska mata djuren i parken, åka karusell på Liseberg, leta äventyr i skogen.
Vi ska äta glass till middag, baka bullar, läsa högt ur en Astrid Lindgren bok så många kapitel han vill.
Vi ska köpa en hamster, vi ska klappa kattungar, vi ska ingående studera myrstackar.
Allt vill jag ge honom, allt ska han få.
Hela världen ska bli hans.
Jag älskar honom. Till månen å tillbaka igen.

Puss/ Asta

Idag är jag så tacksam över...

10. Jag vaknade i tid. Somnade inte om under snozen. Bara en sådan sak.
Stämplade in 06:57 och kände mej som en hyyyvens medarbetare på Landstinget Halland i dag på arbetarnas dag.

9. Godis och tårta på jobbet idag.
Det vet jag inte om det egentligen är något att jubla över. Lär inte göra det när jag ställer mej på vågen nästa gång i alla fall.
Men gott var det... den där sekunden i gommen.

8. Jag är ledig imorgon.
Å svärmor kommer. Ja ja, vi ordar inte mer om den saken.

7. Snart har jag avverkat mina mastodont arbetsveckor.
Bara lö, sö, må kvar så ljusnar det i horisonten med smäckveckor framöver.

6. Jag tog en underbar promenad med Gottepojken tidigare ikväll.
Det är så vackert ute att jag vill gråta... vilket jag ju tydligen inte kan längre av någon anledning.
Så jag log i stället. Log mot den skira björken och log mot världen.
Å min Gottepojk är ung, frisk och underbar.

5. Jag sprang sträckor på promenaden.
Varken fort eller långt men sensationen i den här punkten är att det fungerade med Gottfrid. Han koncentrerade sej på att springa och behövde inte kissa hela tiden.
Det är en dröm jag har, att få det att funka så jag i höst vågar ge mej ut å springa även när det är mörkt.

4. Jag tog en middagsmys med Noah. Mmmm så gott att få slumra bort med honom snusande på armen.
Fatta vilken LYX för mej att få uppleva detta?!
(Jag skjuter undan att de faktiskt en dag kommer att flytta å förmodligen ta ungen med sej. Vilket trauma! Då om inte förr kommer väl tårkanalerna att öppnas.
Även om de bara flyttar tvärs över gatan.)

3. Första maj. Arbetarnas dag.
Å i Jönköping demonstrerar ett hundratal lokala och tillresta nazister. Inte nåt att glädjas över tänker förhoppningsvis alla mina läsare nu, du som mot förmodan tror att jag tycker DET i sej är kul är förmodligen ny här.
Nej men stadens resning. Mångdubbelt med antirasister som demonstrerade, som la sej på gatan där nazisterna skulle gå för att störa. Kyrkan som samlade huset fullt i en gudstjänst mot nazism och som "ringde för fara" för första gången sedan 1939.
Skylten in mot staden. Tillfälligt omgjord. "Välkommen till Jönköping- staden mot rasism." Å så Mona. Mona... min guru... Sahlin som modigt och starkt höll tal om sammanhållning och att stå upp mot rasister.
Gött jobbat Jönköping.

2. Alla fina kommentarer som jag får.
Särskilt en värmde mitt hjärta. Av en anonym som var ny svensk medborgare och som skulle rösta för första gången i år. Å som skrev så fint.
Tack! Verkligen från djupet av mitt hjärta tack!

1. Mina pojkar. Som jag älskar. Så mycket!