Nu. Det är nu. Från och med nu.

 

Igår kväll satt jag å Mini som vanligt och drack te.
Vi pratade om "den lille" i hennes mage och om att han varit så lugn de sista dagarna.
Dagen innan hade Mini varit på förlossningen för ett extra ultraljud och idag skulle hon åka upp igen om han fortsatte lata sej.

Hon har varit så trött på att vara gravid och oformlig sista tiden.
Ökat flera kilo vätska i vikt sista veckan. Inte kunnat sova mer än någon timma i taget, haft ont överallt, inte haft ork.
"Jag vill att han ska komma nuuuu!" sa hon.
"Du kommer att gå över, ställ in dej på det" svarade jag.
Man kan aldrig veta. Men förstföderskor går ju ofta över tiden.
Så hade jag oxå planerat när jag la mitt schema för den här tiden.
Jag jobbar som FAN nu i april för att vara ledig mer i maj.

På skoj pratade vi... och googlade tips som kan sätta igång en förlossning.
Jag berättade om att en del på min tid drack ricinolja. Att jag prövat "färdknäppen" utan resultat.
Halv ett gick jag å la mej.
Ett började värkarna.
Med jämna mellanrum i natt väckte hon mej för att rapportera.
Vid sextiden åkte de in till förlossningen.
Senaste rapporten fick jag klockan åtta när hon var öppen 4 cm och väntade på ryggbedövning.

Min lilla flicka.
Jag kan inte förklara hur märkligt det känns.
Hon har alltid... och kommer alltid vara... min "lilla."
Nu genomgår hon det största fysiska arbete en människa kan göra.
Å jag är här!
Måste förbereda mej för nåt så banalt och... onödigt som att arbeta HELA helgen.
Jag borde självklart vara där.
Så känns det.

Å lillkillen.
Han var inte alls slö.
Han förberedde sej för sitt livs stora debut.
Att födas.
Jag föreställer mej att födas är lite som att dö.
Att lämna en tillvaro som man känner till för en helt annan.
Att ensam gå genom ångest och smärta varesej man vill eller inte för att komma ut på andra sidan.

Snart är han här.
Jag längtar efter att få se dem.
Den nya mamman. Den nya pappan.
Å kanske allra mest, den nya världsmedborgaren.
Mitt nya barnbarn.

Var med oss i era tankar.

Puss/ Asta

Nej, du får vänta

 

Frida Boisen skriver en mycket bra krönika i Expressen som ni kan läsa här.
Den handlar om sexualiseringen om småtjejer. Och i mitt tycke om ren simpel barnuppfostran.
Fridas 8 åriga dotter vill ha en bh "för det har de andra flickorna i klassen."
Fridas 8 åriga dotter vill sminka sej "för det får de andra flickorna i klassen."
Frida kollar upp detta och det stämmer faktiskt. Flera tjejer i klassen har bh och får sminka sej, kanske inte varje dag men på helgen, när de ska på kalas eller bio.
Det gör Frida Boisen upprörd.
Det gör mej väldigt upprörd med.
"Ungarna speglar oss. Såhär ser vår värld ut. Vi vill bli älskade och få så många likes som möjligt. Men. Åttaåriga flickor har plötsligt inte magiskt fem bh:ar i byrån och massiva mängder smink."
 
Jag må då å då anklagas för att vara för blödig med min hund.
I gengäld har jag varit ganska hård i min barnuppfostran.
Nej, hård är fel ord men jag har haft mina principer.
En av dem är att ingen unge dör av att vänta.
Vissa saker får man helt enkelt vänta på! Tills man har åldern inne.

Självklart har mina barn oxå kört "Men alla andra får."
Å många andra fick nog. Jag har ingen aning, om jag hade bestämt mej blev svaret ändå... "Jag skiter i vad alla andra får, jag bryr mej bara om vad mina barn får."
Ibland när vi mötte familjer med strängare regler så kunde jag ironiskt köra samma fras "Alla andra föräldrar..." och då såg de hur tokigt det var.
Nu minns jag inte att mina töser ville ha bh när de var 8 år men de ville gå på barnförbjudna filmer, de ville åka på konserter, de ville åka på festivaler, utomlands osv,
De fick vänta. Till de blev 12. Eller 15. Eller myndiga. Punkt.
Barn mår inte dåligt av det, de måste inte ha hela livets möjligheter och erbjudanden "just nu."
Visst sågs man ibland som "dum i huvudet", hopplöst sträng, misstänksam, regid men jag har alltid struntat i det.

Märkligt nog blev jag, som väldigt ung mamma, på många sätt en strängare mamma.
Mina barn har aldrig bett mej köpa ut alkohol tex.
När de blivit påkomna med att röka som unga så har jag bara förbjudit.
Trams som att "men du gör ju" har de inget för.
Ja, och jag är över 18 år.
Därför. När du är myndig gör du som du vill.
Jag tror att jag varit oroligare för mina barn när de var i yngre tonåren än de flesta andra föräldrar. Kanske för att jag gjorde så mycket dumt själv. Ljög mej blå själv. Råkade ut för jobbiga grejer. Mötte otäcka män. Inte förmådde skydda mej själv.
Kanske var jag oroligare för att det inte var så himla länge sedan jag var tonåring själv.
En kollegas dotter åkte nyligen på språkresa. Skulle bo på nåt Camp.
Det skulle mina barn aldrig fått. För mej är farorna med att skicka en naiv ung tonåring utomlands större än vinsterna. Risken större än chansen.

Men oavsett. Oavsett var man sätter gränsen så sätt den.
Du är förälder, du bestämmer.
Det är kalasbra att lära sina barn argumentera för sin sak och är argumenten tillräckligt väl underbyggda kan man kanske ge med sej, eller åtminstone kompromissa men det ÄR inte farligt att säga: "Nej, du får vänta."

Puss/ Asta