Asta recenserar "Molnfri bombnatt" av Vibeke Olsson

Jag har läst om (fast denna gång lyssnat) på "Molnfri bombnatt" av Vibeke Olsson.
En roman jag läste för säkert tjugo år sedan och som dess befunnit sej på en diffus lista av de bästa romanerna jag någonsin läst.
Mycket i ens personlighet och med ens smak kan förändras på tjugo år. Jag är till exempel en mycket mer erfaren läsare nu än då.
Lite ängslig hur en favorit jag så ofta tänkt på, berättat om, refererat till skulle stå sej var jag.
Det hade jag inte behövt.

Jag har läst massor av romaner som utspelar sej under Andra världskriget, hur många som helst. "Molnfri bombnatt" sticker ut genom att vara skriven ur tyskfödda Hedwigs perspektiv.

1991 står Hedwig Johansson i sitt vardagsrumsfönster och hör skinnskallar marschera på gatan nedanför. Sieg Heil! Sieg Heil!
Rop från en svunnen tid, en del av hennes barndom och ungdom, och hon bestämmer sig för att hon måste berätta sin historia. Hela sin historia, den som inte ens hennes avlidna svenska man känner till.

Hedwig som växte upp i Mainz i Tyskland. Hennes pappa var övertygad Socialdemokrat och fängslades tidigt, redan innan kriget bröt ut.
Hedwig växer upp. Hon är med i BDM, flickornas motsvarighet till Hitler jugend och hon förälskar sej i en SS man Wilhelm Schurbiegel.
Kärleken är berusande och vacker men kompliceras allt mer när kriget väl bryter ut.
Hedwig är en övertygad nazist och går med i partiet sin mors förmaningar till trots. Men hon begriper inte det här med judarna...

"Molnfri bombnatt" är en så skickligt och autentiskt berättad historia om hur kriget upplevdes i Tyskland 1939-1945 med efterföljande år i skuggan av kriget att jag, när jag läste den första gången, var övertygad om att det var en dokumentär.
Det är oxå en berättelse om att komma till Sverige och vara annorlunda.
Att inte kunna språket, att inte ha den oskuldsfullhet som präglade svenskarna.
Skammen. Skulden. Stoltheten. Att inte våga berätta, ens för de allra närmsta, hur det var.
Berättelsen är därmed på många sätt en redogörelse för den svenska efterkrigstiden och byggandet av det svenska folkhemmet.
Romanen vävs samman med jämförelser med dagens Sverige. (Dagens som då var i början på 1990 talet.) Ny Demokrati har kommit in i Riksdagen, Vivianne Franzén väljs som partiordförande och står och skanderar att flyktingvågen från Balkan måste stoppas för annars kommer snart svenska barn få vända sej mot Mecka för att be. Åskådarna jublar.
Tunn är fernissan mellan en demokrati och en diktatur.
Allt för snabbt kan historien återupprepa sej resonerar Hedwig, i synnerhet om man inte ser på Tyskar som människor utan som särskilt onda.
Om vi inte lär vad som kan hända när ett folk lyssnar på en stark ledare och när vi börjar dela upp människor i vi och dem.
Sedan 1991 har utvecklingen gått åt fel håll på många vis i världen, inte minst i Sverige. Nu har vi inget Ny Demokrati som åkte ut efter en mandatperiod, nu har vi ett utpräglat nationalistiskt parti med moderna rötter i nynazismen i vår Riksdag som pendlar mellan att vara näst största till tredje störta parti och som flera borgerliga partier glatt viftar på svansen åt och vill regera tillsammans med.
Fernissan blir tunnare och tunnare.
Gränser för anständighet flyttas hela tiden mot marginalerna.
Därför är "Molnfri bombnatt" fortfarande rykande aktuell och borde ingå som obligatorisk läsning på högstadiet.

Betyg: 5
Det är på sina håll lite långsamt och jag kan sucka åt Hedwigs gammaldags syn på kvinnor och jämställdhet som man skulle sucka åt en mormor som inte riktigt hängde med sin tid men den är otroligt otroligt bra.
En roman man SKA ha läst. En roman man INTE får missa. En tid som ALDRIG får glömmas bort.

Puss/ Asta

Att återvända till den bästa

Jag läste Jonas Gardells "Till minne av en villkorslös kärlek" i september 2018.
Den var det årets bästa bok, på någon slags vagt definierad "bland det bästa jag läst-listan."
Vill du kan du ta del av recensionen från mej HÄR.

Nu har jag oxå lyssnat på boken, uppläst av författaren själv.
Jag är precis lika tagen. Lika gripen.
Att läsa och att lyssna på en bok är ju två vitt skilda upplevelser, åtminstone för mej som är ovan vid ljudböcker.
Det borde kanske vara tvärtom, men jag tycker man kommer närmare och minns historien bättre när man läst själv.
Men när Jonas läster sin bok blir det som ett litet teaterstycke.
Han ljudar, härmar på dialekt, skrattar, blir allvarlig.
Ren njutning.
Och jag tänker på och fastnar delvis för andra saker än när jag läste den.
Kanske för att jag nu lyssnar. Kanske för att det är andra gången historien kommer till mej.

Jag älskar Jonas Gardell!
Nej, jag menar inte att jag tycker att han är en fantastisk showartist och författare å skriver lysande debattartiklar å har en bländande förmåga att i alla sammanhang slänga sin publik mellan allvar och skratt.
Jo det med, han är ju... onekligen som hans mamma skulle betonat... Queen of fucking everything.
Jag menar att jag älskar Jonas Gardell på ett personligt plan.
Att jag kan se att han är ganska självupptagen å melodramatisk å säkert inte helt enkel alla gånger men att han betyder och så länge har betytt så mycket för mej. Att han säger saker, så som jag tänkt. Beskriver känslor så som jag aldrig kunnat sätta orden på.
Jag känner en djup gemenskap med honom och kanske är det fånigt? Ja förmodligen, men han är den "kändis" som jag alltid velat ha som vän.

"Till minne av en villkorslös kärlek" är en fantastiskt berättad historia.
Full av kärlek, övergivenhet, vardaglig dramatik, svensk historia.
Den är allt utom mellanmjölk.
Jag avundas er som har upplevelsen av denna roman kvar.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt" av Gail Honeyman

Inför detta året satte jag som mål att läsa minst tolv böcker.
Jag var medveten om att det var ett lågt satt mål men jag kommer ibland in i perioder när jag inte läser alls på månader eller halvårsvis.
Nu har jag hur som helst nått målet. Läst min 12:e bok. I slutet av året kommer jag sammanfatta årets bokskörd i ett inlägg.


Årets tolfte bok blev "Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt" av Gail Honeyman.
Det är författarens debutroman som utkom 2017 och som blev utsedd till det årets bästa debut i Storbritannien.
Det är en bok på 411 sidor. Jag köpte den i förrgår. Jag läste ut den sent i natt.
Den marknadsförs som en "feelgood bok med extra djup." Mästaren i denna genre är Marian Keyes och jag har läst samtliga av denna författare, hon är en favorit. Men detta... detta är bättre.

Eleanor Oliphant har gjort det enkelt för sej. Hon klär sej i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch ich veckoslutet firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka.
Eleanor Oliphant mår bra, alldeles utmärkt faktiskt. Inget saknas i hennes inrutade och välplanerade liv. Förutom precis allt... 

Det här är berättelsen om en enstöring till kvinna. Hon har inga vänner, hennes arbetskamrater fnissar bakom hennes rygg. Det stör henne inte. Hon tycker att alla är idioter ändå.
Men tillvaron sätts i gungning av två händelser.
Den första är att Eleanor blir förälskad i en musiker hon bara sett på bild men som drabbar henne så starkt att hon fast och bestämt vet att han är hennes öde.
Den andra är att hon stöter ihop med kollegan Raymond. Tillsammans med honom ser de en äldre man falla ihop på gatan och detta kommer att vända upp och ner på allting i Eleanor Oliphants tillvaro.

"Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt" är en lättläst roman.
Den är rolig men också ofantligt sorglig. Jag både fnissade och grät mej igenom boken.
Det finns en anledning till varför Eleanor är som hon är. Varför hon valt... eller tilldelats... ensamheten så hårt. Varför hon hon bara överlevt istället för att försökt leva. Bit för bit får vi som läsare ta del av detta.

"Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt" är en fantastisk bok och jag älskade den!
Den seglar lätt upp på den där diffusa listan av "det bästa jag någonsin läst."
Betyg: En solklar 5:a.

Puss/ Asta