Asta recenserar "Molnfri bombnatt" av Vibeke Olsson

Jag har läst om (fast denna gång lyssnat) på "Molnfri bombnatt" av Vibeke Olsson.
En roman jag läste för säkert tjugo år sedan och som dess befunnit sej på en diffus lista av de bästa romanerna jag någonsin läst.
Mycket i ens personlighet och med ens smak kan förändras på tjugo år. Jag är till exempel en mycket mer erfaren läsare nu än då.
Lite ängslig hur en favorit jag så ofta tänkt på, berättat om, refererat till skulle stå sej var jag.
Det hade jag inte behövt.

Jag har läst massor av romaner som utspelar sej under Andra världskriget, hur många som helst. "Molnfri bombnatt" sticker ut genom att vara skriven ur tyskfödda Hedwigs perspektiv.

1991 står Hedwig Johansson i sitt vardagsrumsfönster och hör skinnskallar marschera på gatan nedanför. Sieg Heil! Sieg Heil!
Rop från en svunnen tid, en del av hennes barndom och ungdom, och hon bestämmer sig för att hon måste berätta sin historia. Hela sin historia, den som inte ens hennes avlidna svenska man känner till.

Hedwig som växte upp i Mainz i Tyskland. Hennes pappa var övertygad Socialdemokrat och fängslades tidigt, redan innan kriget bröt ut.
Hedwig växer upp. Hon är med i BDM, flickornas motsvarighet till Hitler jugend och hon förälskar sej i en SS man Wilhelm Schurbiegel.
Kärleken är berusande och vacker men kompliceras allt mer när kriget väl bryter ut.
Hedwig är en övertygad nazist och går med i partiet sin mors förmaningar till trots. Men hon begriper inte det här med judarna...

"Molnfri bombnatt" är en så skickligt och autentiskt berättad historia om hur kriget upplevdes i Tyskland 1939-1945 med efterföljande år i skuggan av kriget att jag, när jag läste den första gången, var övertygad om att det var en dokumentär.
Det är oxå en berättelse om att komma till Sverige och vara annorlunda.
Att inte kunna språket, att inte ha den oskuldsfullhet som präglade svenskarna.
Skammen. Skulden. Stoltheten. Att inte våga berätta, ens för de allra närmsta, hur det var.
Berättelsen är därmed på många sätt en redogörelse för den svenska efterkrigstiden och byggandet av det svenska folkhemmet.
Romanen vävs samman med jämförelser med dagens Sverige. (Dagens som då var i början på 1990 talet.) Ny Demokrati har kommit in i Riksdagen, Vivianne Franzén väljs som partiordförande och står och skanderar att flyktingvågen från Balkan måste stoppas för annars kommer snart svenska barn få vända sej mot Mecka för att be. Åskådarna jublar.
Tunn är fernissan mellan en demokrati och en diktatur.
Allt för snabbt kan historien återupprepa sej resonerar Hedwig, i synnerhet om man inte ser på Tyskar som människor utan som särskilt onda.
Om vi inte lär vad som kan hända när ett folk lyssnar på en stark ledare och när vi börjar dela upp människor i vi och dem.
Sedan 1991 har utvecklingen gått åt fel håll på många vis i världen, inte minst i Sverige. Nu har vi inget Ny Demokrati som åkte ut efter en mandatperiod, nu har vi ett utpräglat nationalistiskt parti med moderna rötter i nynazismen i vår Riksdag som pendlar mellan att vara näst största till tredje störta parti och som flera borgerliga partier glatt viftar på svansen åt och vill regera tillsammans med.
Fernissan blir tunnare och tunnare.
Gränser för anständighet flyttas hela tiden mot marginalerna.
Därför är "Molnfri bombnatt" fortfarande rykande aktuell och borde ingå som obligatorisk läsning på högstadiet.

Betyg: 5
Det är på sina håll lite långsamt och jag kan sucka åt Hedwigs gammaldags syn på kvinnor och jämställdhet som man skulle sucka åt en mormor som inte riktigt hängde med sin tid men den är otroligt otroligt bra.
En roman man SKA ha läst. En roman man INTE får missa. En tid som ALDRIG får glömmas bort.

Puss/ Asta