Jag och några kollegor nördade ner oss i frågan vad som är "God vård" på facebook.
Vad kännetecknar egentligen det? Vad ska till för att en vårdsituation och ett bemötande ska bli bra?
Vi var ganska överens om att kompetens, trygghet och empati är viktiga ledord, men vad lägger vi i sådana värdebegrepp?
Även om grundbehoven på något vis är det samma så lägger vi olika värderingar i orden, fyller dem med olika mening.
Vad känns viktigt för dej?
Om du tänker efter och försöker bena ut. När blev ett vårdmöte bra för dej och när blev det inte så bra?
Jag har ingen jätteerfarenhet av vården sett ur ett patientperspektiv men självklart har jag träffat både bra och dåliga doktorer/ sjuksköterskor/ undersköterskor/ tandläkare/ barnmorskor/ kuratorer osv.
Om jag skall sammanfatta de bra mötena så rankar jag den ömsesidiga tilliten väldigt högt.
Att jag känner mej trodd och lyssnad till. Att det jag säger tas på allvar.
Att jag känner att den som vårdar mej dessutom vet vad hen håller på med.
Att jag tror på hens kompetens. Att jag får förklarat vad som händer.
Som sjuksköterska ligger min styrka i att jag läser av människor väldigt fort och att jag har hög inlevelseförmåga och empati.
Jag har lätt för att prata om sånt som är svårt, mod att lyssna och jag läser rätt snabbt mellan raderna.
När jag handskas med människor som mår dåligt psykiskt el/och som har missbrukarbakgrund så tror jag att mina personliga erfarenheter blir till en styrka.
Jag räds inte sånt. Jag talar det språket. Å det märker patienter, utan att man behöver orda så mycket om det.
Jag är inte särskilt tekniskt skicklig, jag kan knappt några rutiner eller PM i huvudet, jag får ständigt å jämt be om hjälp när det kommer till olika program i datorerna.
Journalsystem, läkemedelsystem, kontakt med kommunen system osv osv.
Jag är inte världsbäst på akuta situationer och inte den som först rusar fram om det inte är så att jag faktiskt råkar vara den med mest erfarenhet.
Jag är inte typen som skulle älga ur bilen vid en olycka och agera räddningsledare till ambulanspersonal kom på plats.
Alla är vi bra och dåliga på något och min "storhet" ligger som sagt i bemötande.
Precis som vi sjukvårdspersonal är olika är patienterna det.
Om våra patienter fått välja ut sin "favoritpersonal" är jag ganska säker på att det blivit spridda skurar.
En del vill bli omhuldade, ha fysisk kontakt, få en kram, bli nerbäddade.
De vill höra att allt kommer bli bra och få tala fritt ur hjärtat.
De famlar efter min hand. Gråter mot min axel.
Andra behöver sitt utrymme. Vill bli bemötta som sin person.
De vill ha fakta och raka rör.
Flertalet av mina kollegor är jätteduktiga på sitt sätt.
Men om jag själv varit patient så finns det på min avdelning två, helt olika sjuksköterskor, som jag hade föredragit.
Den ena är kunnig, alltid professionell, arbetar alltid med samma lugn oavsett om det är en överbeläggning eller ett hjärtstopp.
Den andra är väldigt varm, väldigt omtänksam och ser hela människan.
Hur lugnt det än är så har hon alltid nåt att pyssla med patienterna kring.
Två helt olika sjuksköterskor. Men båda skulle fått mej att känna mej trygg som patient.
På helt olika sätt signalerar de trygghet och kompetens.
Det här är viktiga frågor att tänka på. Framför allt för oss som arbetar inom vården.
I synnerhet nu i hårdare/ stressigare tider.
Vad tänker du? Vad är viktigt för dej i mötet med vården?
Hur önskar du bli bemött av din sjuksköterska?
Delge mej gärna!
Puss/ Asta
