Empati och empatilöshet

Mars. Ny månad. Nya bloggtag. Vår hör ni! (Ja, det kanske inte känns just nu men Kung Bore vet att slaget är förlorat.)
Jag har ju skrivit en del bloggginlägg det sista inom kategorin... tja, vad ska jag kalla det? Offentlig mental blottning?
Jag har ingen aning om ni gillar det och om ni kan relatera för nu är ni så där skitkassa på att kommentera igen, men jag kör väl på tänker jag.

Tänkte skriva lite om det här med att vara empatisk och att vara empatilös.
Jag är nämligen båda delar har jag kommit fram till... lite förvånat så där.
Jag har alltid sett mej som en person som har väldigt lätt till empati.
Nästan lite väl lätt faktiskt. Jag tror oxå att det är så jag uppfattas av de flesta, det är i alla fall något jag ofta och i många sammanhang fått höra.
I de flesta fall som komplimang, att jag är godhjärtad och medkännande å tillgänglig för andra som behöver stöd eller hjälp.
I några fall har jag fått höra det i negativa sammanhang. Den sämsta handledare jag någonsin stött på var min under psykiatriplaceringen på grundutbildningen. Hon tvekade att godkänna mej för att jag uttryckte empati över patienterna... i personalgruppen! (Rikspucko.)
En annan handledare jag bara hade över en endagarsplacering på grundutbildningen när jag var på ett flyktingboende sa att "de skulle dupera dej på en kvart." Hon menade väl att jag var godtrogen eller möjligen svag för bruna vackra ögon.
... Det sistnämnda nja kanske, godtrogen-knappast. Jag har snarare en närmast osund skepsis till män i allmänhet och främmande män i synnerhet. 

Jag tror att jag kan uppfattas som empatilös ibland när jag inte är det. När det handlar om överlevnadsstrategier.
Som med min bror eller min mamma exempelvis.
Min bror slutade jag att träffa 20 år innan han dog, vi hade efter det bara viss telefonkontakt i perioder.
Med min mamma kan jag blockera hennes samtal i perioder. Eller jag kan skita i att svara ett par dar. Eller jag kan svara snäsigt som fan när jag gör det.
Bete mej empatilöst.
Jag blir ledsen och orolig när hon ringer å är så där full. Jag vet av erfarenhet att hon ändå inte minns det å kommer ringa och säga samma sak igen inom tre minuter. Och jag blir rädd... missbruk och att själv hamna där är som sagt en stor skräck sedan barnsben. Bara nykterister och idioter kan tro att de inte riskerar hamna där om livet är tillräckligt jävligt mot en.
Och jävligt har livet varit mot min mamma. Jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Men efter att ha levt med missbruk i min absoluta närhet hos dem båda under trettio års tid så har jag varit tvungen att lära mej det förhållningssättet.
För att det inte hjälper dem ett skit om jag oxå går under. För att jag inte kan rädda människor som inte vill bli räddade. För att mina prioriteringar ligger och alltid har legat på mina barn (och nu även barnbarn.) Det är till sina barn man alltid har skyldigheter som förälder, eg inte mot någon annan!
Det betyder inte att jag inte sörjt min brors svåra liv eller död. Att jag tusen gånger önskat honom något annat. Att jag inte minns honom som barn innan drogerna tog honom.
Det betyder inte att jag inte oroar mej för eller älskar min mamma, vår kärlek till varann är högst dysfunktionell men den finns där, åtminstone från mitt håll.

Men empatilös då?
Ja jag har de dragen oxå. Det finns situationer där jag borde känna med en person men inte gör det. Inte så att jag önskar människan i fråga något ont, jag skiter bara i hen mår. Det bekommer mej inte att hen inte mår bra.
Sådana situationer kan uppstå om någon... utanför familjen... gjort mej ordentligt arg å ledsen. Jag har kommit på att blod ÄR mycket tjockare än vatten. Jag kan verkligen älska en person men om hen sårar mej rejält så är den luft för mej. Och jag minns gamla oförrätter som en knarrig elefanthona! For ever.
Kärlek å tillgivenhet bara rinner av mej och blir till ett ingenting.
För ingenting är kärlekens riktiga motsats. För hat krävs engagemang och känslor.

Har du både ock hos dej eller är det bara jag?

Puss/ Asta

Vilka är dina styrkor?

Inlägget kräver nästan att du först läser det under. Det som handlar om vilka egenskaper hos mej själv som jag inte är så stolt över. Så ni inte sitter där å tror att jag vältrar mej i självförhärligande en vanlig torsdagskväll menar jag. Det vore ju förfärligt. Å så osvenskt. :)

Jag är lite sugen på att få veta vad ni tycker är det bästa med er?
Jag vet, för en del (mej inkluderad) kan det vara svårt att säga "detta är jag jäkligt stolt över hos mej själv."
Små barn tycker ju att de är fantastiska!
De vill vara i centrum hela tiden för allas blickar.
Se mej! Se vad jag kan! Se vad jag är fin! Se på mej, se på mej, se på mej!
När försvinner det där? Å varför?
Jo, förvisso. Det vore olidligt jobbigt att omges av sådana vuxna hela tiden.
Barn ÄR faktiskt både roligare, sötare och mer fascinerande att se på än en medelålders tant i kamouflagebyxor som snurrar runt runt och jublar hur fiiin hon är, men ändå... ni fattar hur jag menar.

Så? Vad är ni stolta över? Vilka är dina finaste kvaliteter? Jag SER minsann hur många som är inne å läser. Ni kan GOTT gå in å kommentera vad som är bra med just dej. Med mej skrev jag först :) En freudiansk felskrivning, gör det med för all del, skriv vad som är bra med mej.
Ehhh, du är... ehhh... alltså... ehhh... har en fin hund :)

Jag kan rätt mycket men inte så att jag är bättre än flertalet på det.
Jag kan en del om hundar, kan springa en bit, kan en del om barn, en del om sjukvård, en del om... öl, men jag är inte någon expert på någotdera. Är varken hunduppfödare, maratonlöpare eller barnpsykolog.
Jag kan laga mat hyfsat, jag är hyfsat humoristisk, hyfsat snäll och vad det gäller argumentation är jag just... ja, vad tror ni? Hyfsad. 
Men jag tror att det som jag ändå skulle vilja säga att jag faktiskt är ganska bra på är att lyssna och skapa förtroende, i synnerhet i min yrkesroll... eller ja, den jag lämnat.
Jag är bra på att snabbt läsa av andra människor och på att förstå många olika typer av känslor.
Man skulle väl kunna säga att jag har en stöttande personlighet, kanske i synnerhet gentemot patienter som mår dåligt psykiskt på ett eller annat sätt.
Kroppsspråket är vår främsta kommunikation och jag tror ordlöst jag förmedlar till människor som mår dåligt att jag både känner med dem och vet hur de har det.
Även studenter brukar uppskatta att gå med mej, inte främst på att jag är en jävel på nefrologi utan för att jag får dem att känna sej bekväma, trygga och önskade. Jag är hyfsat på att sätta PVK, hyfsad på att reda ut stress, hyfsad på akuta situationer, hyfsad på den kliniska blicken... HYFSAD suck, men just bemötande är min starka sida.

Hoppas väl ha liiite nytta av det i mitt framtida yrke med.

Puss/ Asta 

Stackars oss

Enligt en ny stor undersökning som Aftonbladet låtit göra så tycker ca hälften av svenskarna att tiggeri borde förbjudas.
Hälften. Varannan människa som du och jag möter. Varannan av er som läser dessa rader.
Hälften.

Jag tycker att de stämningarna har känts av ett bra tag. Många år.
Inte bara detta att fler och fler beklagar sej över tiggarna som sitter utanför snart sagt varje butik utan överlag.
Det är ett hårdare, kallare, mer egoistiskt samhälle nu än när jag var yngre.

Jag som i själen är röd tycker och tror att mycket av detta är Alliansens förtjänst eller fel.
Under åtta år med borgerligt styre indoktrinerades vi i allt högre utsträckning att sköta oss själva.
Se till vår egen plånbok. Förakta svaghet.
Arbetslinjen framför solidaritet. Arbete framför sjukdom, ålderdom, omställning.
Alliansen har dragit i sär Sverige.

Många retar sej som sagt på tiggarna. De stör deras sinnesbild. Deras utsträckta händer ses som tjat och trakasserier. De vill inte se, vill inte störas där de skyndar in för att veckohandla efter jobbet eller köpa sitt vin till fredagsmyset.
Förbjud.
Själv stör jag mej på gnället. När blev svenskar så gnälliga?
Visst finns det pensionärer som har det svårt här med, visst finns det svenska uteliggare oftast med en anamnes av missbruk och/ eller psykisk sjukdom här men det stora flertalet svenskar har det bra.
Renoverar sina hus, köper leksaker i form av motorcyklar och tekniska prylar, åker utomlands varje år, äter sej lite för runda, satsar stora pengar på sina husdjur men ändå... detta gnäll.
Om hur mycket bättre det var förr. Förr när män var män å kvinnor kvinnor. När vuxna hade auktoritet och barnen blev uppfostrade.
Nu är det så synd om dom... och när fan blev Sverige hela världens socialbyrå?
Vi har väl våra egna det är synd om.
Väldigt få av dessa har gnällare har dock ägnat sej åt våra egna. Stått i soppkök en kulen höstkväll eller gått som vuxen på stan å hjälpt ungdomar som inte mår väl i natten,

Vi värderar oss själva utifrån hur mycket vi arbetar med och vilka betyg vi har.
Vi fostrar våra barn till att ta för sej och till att bli konkurrenskraftiga.
13 % röstar på ett främlingsfientligt parti. Fler än så håller med om att vi tar in för mycket invandrare i vårt land.
Detta i en tid när världen brinner. Redan i början av april har fler flyktingar dött i sin flykt till Europa i ett stormigt Medelhav än under tidigare år. Många hundra har begravts bland vågorna.
Vi har de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget och vi lever i ett av världens absolut tryggaste länder... å vi gnäller.
Gnäller på invandrarna. Gnäller på tiggarna.
Avhumaniserar dem och kallar dem i bästa fall "sk flyktingar", "sk tiggare", men allt mer vanligt förekommande parasiter, lögnare, ISIS kramare.

När blev Sverige så kallt?
När slutade vi att tänka. Slutade att lära våra barn att empati med dem som har det svårast är det allra viktigaste.
När slutade vi bli förbannade på krig, terror, missiler, minor, fattigdom och missär och istället blev förbannade på offren för den samma?
För nej, vi kan inte stoppa krigen. Vi kan inte ensamma lösa romernas situation men vi kan förbanna rätt saker.

Att förbjuda den allra mest utsatta människans sista hopp att föda sina barn är inte rätt väg att gå.
Å alldeles oavsett. Ett land och ett folk som inte värnar de som har det svårast är i längden förlorat.

Avslutar med Winnerbäcks text Stackars för han säger det så mycket bättre än jag.
Ta er tid att läsa texten. Inom den ryms vi alla.

Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
han sitter tyst bland gammalt skrot
Kan inte se för allt sot
att ingen sitter mittemot  

Stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats  

Stackars den som inte bryr sig
Stackars dom som aldrig tyr sig
till andra än sig själva
och stackars fåglarna i bur  

Och stackars dom som stänger in sig
hundra dagar utan heder
Ja stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må  

Ja stackars han som aldrig kämpar
Han som säger stackars mobb
Han som hamna först i kön
och blev så nöjd med sin lön
att han glömde sitt jobb  

Stackars den som inte bryr sig
stackars hon som aldrig fryser
och alltid får vad hon vill ha
Ja stackars hon som har det bra  

Stackars hon som ville opp
men inte började från början
I skara står en man
som låter henne trampa på
och skrapa ansiktet i gruset  

Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset  

Stackars hämmade lakej
och stackars dig och stackars mig
Det är en konstig värld vi lever i
ja ingenting är vad man tror

Puss/ Asta

I någon annans skor

 

Det där med att gå i någon annans skor är det ju tyvärr inte många som får tillfälle till.
Allra minst de som skulle behöva det mest.
Jag förundras över hur det finns människor, i upplysta Sverige, där vi ändå har det förhållandevis bra, som så in på djupet saknar förmåga att försöka sätta sej in i en annan människas situation.
Jag tänker Var har ni varit hela era liv? Har ni inte fått någon skolgång? Har era föräldrar inte på något vis lyckats förmedla och inpränta någon form av medmänsklighet och empati i er?
Borde jag ömka er? Tycka synd om er som har så kalla hjärtan och så liten känsla för andra?

Jag tänker på kvällens Karlavagnen där de romska tiggarna tas upp.
Jag läser kommentarerna och jag försöker förstå alla dessa hårda ord.
Organiserade.
Ni som ger är naiva och korkade.
De tjänar massor av pengar och kör flotta BMW.
Det är inte vårt ansvar.
Vårt land har egna fattiga.
Och så vidare, och så vidare. Inget nytt under solen, vi har hört det förut.

Trots att jag talar till kalla hjärtan och slutna sinnen vill jag säga...
Vi människor är i grunden väldigt lika. I synnerhet kring det som skänker oss sorg och det som skänker oss glädje.
Problemet är inte svårare (eller enklare) än så.
Det här är människor som lämnat sina barn kvar i fattigdom och elände för att de inte ser någon annan utväg.
De har kommit till ett land, där de inte förstår hur samhället fungerar, där de inte talar språket.
De sitter ner i tunna kläder på smutsiga gator och sträcker fram sin hand eller sin mugg till dej.
De sitter i ur å skur, timme efter timme.
Kan du själv tänka dej något mer förnedrande?
Sitta på smutsig mark och be om småslantar?
Kan du förstå desperationen som får dej att sitta där i regn å rusk utlämnad till andras godtycke?
Kan du förstå att de gör det för att deras tidigare tillvaro var ÄNNU värre?
Hur... på ren svenska... FAN kan det vara värst för dej. Att behöva se dessa tiggare överallt?

Tjatet om organiserade ligor, flotta ligaledare i välputsade lyxbilar, tiggare med tiotusentals kronor instoppade i bh'n... jag har hört det till leda.
Enligt polis och myndigheter finns det ingenting som tyder på detta. Ingenting alls.
De muggar jag tittat ner i innehåller enstaka mynt och jag ser sällan någon gå fram å ge, i synnerhet inte sedlar.
Tvärtom finns det uppgifter på att tiggare under sina 12-16 timmar tjänar någon knappa hundring ungefär.
Rätt klena affärer om du frågar mej...

Jag blir så trött på mänskligheten ibland.

Puss/ Asta

Livet å dess läxor

 

Jag har sagt och konstaterat det förr men livet ger en ständigt nya aha upplevelser i frågan.
Detta med att vara ödmjuk. Detta med att bara för att inte JAG råkat ut för det det så innebär det inte att det inte kan vara så.

När jag hade min första hund Baron som var snäll å relativt lydig så retade jag mej på människor som hade "olydiga" hundar. Hundar som ex gafflade vid möten med annan hund.
Snorkigt tänkte jag att "klarar man inte av en stor hund så ska man ingen ha."
Jag var övertygad om att det var tack vare mina kunskaper och förtjänster... och endast därför... som jag hade en hund som uppförde sej.
Så kom Märta å plockade ner mej på jorden.

Samma sak vad det gällde att skämma bort barn.
Min vän Cissi å jag förfärade oss över bortskämda ungar och deras gränslösa föräldrar.
"Herre gud, de gör ju ungen utvecklingsstörd" sa vi när vi såg 4-5 åringar åka vagn med napp i munnen.
Jag tror Mini var 6 år när hon äntligen blev nappfri.

Jag har alltid trott att "skrikande bebisar" är en myt.
De sk kolikbarnen är oftast äldsta barnet. Den allra första kontakten med föräldralivet.
Jag som själv har haft barn som inte skrikit något nämnvärt  trodde i min enfald att bebisar som skrek hysteriskt berodde på osäkra och villrådiga föräldrar.
Till jag träffade Noah. Som har coola föräldrar och som har lugna, erfarna morföräldrar ständigt till hands men som kan gasta! Herre jösses vad han kan skrika om allt inte är EXAKT som han vill.

Det är annars märkligt det där, vad förståelsen räcker till å vad den inte räcker till.
Nu blir det tvära kast men om vi tar det här med segregation och de problem det leder till.
Jag har fört otaliga diskussioner i mitt liv om VARFÖR kriminaliteten gror i invandrartäta förorter, om varför det sker upplopp å annan skit.
Jag förstår sambanden. Detta att det inte handlar om etnicitet.
Att det handlar om fattigdom. Utanförskap. Felaktiga förebilder i brist på goda. Föräldrar som inte mäktar med pga sina egna helveten. Brist på hopp. Osv.
Men när det kommer till sverigedemokrater har jag bara förakt till övers. Blir hård och nedlåtande i tonen.
Men självklart finns det anledningar där med. Självklart beror det på någonting när empatin och inlevelseförmågan brister, när rädslan för det som är annorlunda styr istället för nyfikenhet.
Självklart finns det anledningar.
Jag vet inte varför jag har lättare för att.... försvara är fel ord, men sätta mej in i... viss problematik framför annan.

Hur som helst. Livet lär oss nya saker hela tiden. Plockar ner oss på jorden.
Det är rätt häftigt eller hur?

Puss/ Asta

Bemötande inom vården.

 

Jag och några kollegor nördade ner oss i frågan vad som är "God vård" på facebook.
Vad kännetecknar egentligen det? Vad ska till för att en vårdsituation och ett bemötande ska bli bra?

Vi var ganska överens om att kompetens, trygghet och empati är viktiga ledord, men vad lägger vi i sådana värdebegrepp?
Även om grundbehoven på något vis är det samma så lägger vi olika värderingar i orden, fyller dem med olika mening. 
Vad känns viktigt för dej?
Om du tänker efter och försöker bena ut. När blev ett vårdmöte bra för dej och när blev det inte så bra?

Jag har ingen jätteerfarenhet av vården sett ur ett patientperspektiv men självklart har jag träffat både bra och dåliga doktorer/ sjuksköterskor/ undersköterskor/ tandläkare/ barnmorskor/ kuratorer osv.
Om jag skall sammanfatta de bra mötena så rankar jag den ömsesidiga tilliten väldigt högt.
Att jag känner mej trodd och lyssnad till. Att det jag säger tas på allvar.
Att jag känner att den som vårdar mej dessutom vet vad hen håller på med.
Att jag tror på hens kompetens. Att jag får förklarat vad som händer.

Som sjuksköterska ligger min styrka i att jag läser av människor väldigt fort och att jag har hög inlevelseförmåga och empati.
Jag har lätt för att prata om sånt som är svårt, mod att lyssna och jag läser rätt snabbt mellan raderna.
När jag handskas med människor som mår dåligt psykiskt el/och som har missbrukarbakgrund så tror jag att mina personliga erfarenheter blir till en styrka.
Jag räds inte sånt. Jag talar det språket. Å det märker patienter, utan att man behöver orda så mycket om det.
Jag är inte särskilt tekniskt skicklig, jag kan knappt några rutiner eller PM i huvudet, jag får ständigt å jämt be om hjälp när det kommer till olika program i datorerna.
Journalsystem, läkemedelsystem, kontakt med kommunen system osv osv.
Jag är inte världsbäst på akuta situationer och inte den som först rusar fram om det inte är så att jag faktiskt råkar vara den med mest erfarenhet.
Jag är inte typen som skulle älga ur bilen vid en olycka och agera räddningsledare till ambulanspersonal kom på plats.
Alla är vi bra och dåliga på något och min "storhet" ligger som sagt i bemötande.

Precis som vi sjukvårdspersonal är olika är patienterna det.
Om våra patienter fått välja ut sin "favoritpersonal" är jag ganska säker på att det blivit spridda skurar.
En del vill bli omhuldade, ha fysisk kontakt, få en kram, bli nerbäddade.
De vill höra att allt kommer bli bra och få tala fritt ur hjärtat.
De famlar efter min hand. Gråter mot min axel.
Andra behöver sitt utrymme. Vill bli bemötta som sin person.
De vill ha fakta och raka rör.

Flertalet av mina kollegor är jätteduktiga på sitt sätt.
Men om jag själv varit patient så finns det på min avdelning två, helt olika sjuksköterskor, som jag hade föredragit.
Den ena är kunnig, alltid professionell, arbetar alltid med samma lugn oavsett om det är en överbeläggning eller ett hjärtstopp.
Den andra är väldigt varm, väldigt omtänksam och ser hela människan.
Hur lugnt det än är så har hon alltid nåt att pyssla med patienterna kring.
Två helt olika sjuksköterskor. Men båda skulle fått mej att känna mej trygg som patient.
På helt olika sätt signalerar de trygghet och kompetens.

Det här är viktiga frågor att tänka på. Framför allt för oss som arbetar inom vården.
I synnerhet nu i hårdare/ stressigare tider.

Vad tänker du? Vad är viktigt för dej i mötet med vården?
Hur önskar du bli bemött av din sjuksköterska?
Delge mej gärna!

Puss/ Asta

Kan man kräva mer av vissa yrkesgrupper än andra

 

På tal om mitt inlägg några snäpp ner där jag skrev om hur ett gäng kollegor var hånfulla i sin ton om en tiggare så har jag funderat lite.
Är det så att man ska kunna kräva "mer" av vissa yrkesgrupper än av andra?
Vad tycker ni?

Min man säger ofta att "Du måste vara världens sämsta sjuksköterska!"
Vad han grundar det på?
Tja, att jag har ganska lågt intresse av att dutta med honom någon längre stund när han enligt sej själv är "livshotande sjuk" i någon magkatarr eller förkylning.
Jag orkar en stund men det brukar ganska fort gå över.
"Har du temp?" frågar jag kanske.
"Temp! Feber är allt som räknas. Det finns de som är DÖENDE i cancer utan att ha temp."
Jo jo. Men om man hävdar influensa så kanske något mer än snorkråkor måste inkluderas.

Men bortsett från vad min make än säger så tycker jag nog själv att jag HAR en hel del personliga egenskaper som även en bra sjuksköterska behöver ha.
Empati, förmåga att lyssna, våga möta å vara närvarande i svåra samtal, att inte rädas sorg eller död.
Och det har jag jämt. Eller ja, så gott som. Även jag har fördomar, även jag säger/ tänker taskiga saker om folk i onödan, men mestadels.
Jag har en förmåga att leva mej in i människors svårigheter och jag står upp för en schysst människosyn även efter att jag har dragit flexkortet ut. Varesej jag är innanför eller utanför sjukhusets väggar.

Jag blir dödligt irriterad på människor som jobbar med saker som de inte passar för.
Servitriser eller affärsbiträden som är nonchalanta. Människor på ex Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen som är ointresserade av att hjälpa till.
Kockar som lagar kasst käk. Poliser som struntar i buset.
Arbetar man med människor på ett eller annat sätt så bör man ha intresse för människor.
Kocken kan inte vara ointresserad av mat.
Sjukvårdspersonal kan inte vara oempatiska.
Poliser måste även till vardags ha lite mer känsla än vad man kan kräva av andra för rätt och fel.
Lärare kan inte tycka illa om barn.
Och så vidare.

Förhoppningsvis är det så att det är personligheten och fallenheten som gör att en människa intresserar sej för ett visst yrke.
Jag har tänkt på det där när jag jämfört läkare och sjuksköterskor som grupp.
Jag tror att de allra allra flesta som läser till sjuksköterskor gör det av intresse för människor och kanske av viljan att hjälpa.
Vi är medvetna om att lönen är oförskämt låg och även om utbildningen innebär många valmöjligheter till vitt skilda arbetsuppgifter så är chansen till "karriär" i betydelsen av att tjäna pengar, stiga i graderna ganska små.
Läkare däremot (jag känner många empatiska fina människor här med) är mer en akademisk status.
Jag är inte säker på att majoriteten av de som börjar läsa medicin är så intresserade av människor utan mer att det är en viss status, relativt välbetalt, stora chanser till att få forska el göra karriär på annat vis.

Vad tänker ni?
Har vissa yrkesgrupper högre krav på sej också privat?

Puss/ Asta

Recension på egen hand. "Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors.

 

Nu flyger gässen (?) i V över en blekblå himmel och de svarta fåglarna samlar ihop sej i träden. Solen sjunker allt lägre. Snart är det mörkt och klockan är bara kvart över sex.
Det är höstens tid.
Tvärtemot våren som är hänryckningens tid så är hösten nystart och lugn.
Eftertanke.

Men på Cypern var det fortfarande sommar, och där i en solstol på stranden å bland vita stärkta lakan på hotellrummet, läste jag bland annat "Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors.

Romanen kretsar kring Karin.
Karin är mamma till två barn, gift med ett jämställt äktenskap.
Hon arbetar som läkare (gynekolog) och gör även en ideell insats några kvällar i veckan inom sitt yrke med papperslösa flyktingar.
Karin ser sej själv som en god människa.
En dag kommer hon på kliniken för flyktingar i kontakt med Katerina, en ung utsatt kvinna från Moldavien. Karin tar sej an henne långt över sin yrkesroll och erbjuder henne en  fristad i sitt hem på Fågelbovägen 32 i "de fina kvarteren."
Därefter blir ingenting som hon tänkt sej...

Det är den tredje boken jag läser av Sara Kadefors.
Jag har tyckt mycket om "Kast med liten kniv" och "Borta bäst" oxå men denna historia grep mej på ett annat sätt. Ett djupare sätt.
Kadefors har alltid driv i sina böcker och skapar en psykologisk spänning.

Det fanns en hel del igenkänning mellan Karin, som blir allt mer osympatisk emellanåt, och mej själv.
Jag tror hoppas att fler kan känna igen sej i den känslan.
Vid första anblicken är vi kanske inte så lika.
Karin är som sagt läkare, hennes make tjänar oxå bra, och de tillhör den övre akademiska medelklassen. Hon lever i ett äktenskap som lyckats med att balansera millimeterrättvisa, har ett vackert å påkostat hem och två barn som är betydligt yngre än mina.
Men vi har även gemensamma nämnare.
Vi arbetar båda inom vården. Vi stävar båda efter att vara... och vill gärna bli sedda som... vidsynta och goda. Vi tar båda på oss engagemang som vi kanske inte riktigt mäktar med å känslan av misslyckande är överväldigande när vi inte alls orkar med att vara så där fina, snälla, godhjärtade och kloka som vi vill vara.Även jag är känd för att "vilja ta hand om" och vid några tillfällen har jag i min yrkesroll överskridit den fina gräns mellan empati (som all vårdpersonal ska ha) och sympati där jag blir privat. Lämnat ut mitt mobilnummer osv.
Vore det inte för maken så skulle jag säkert ha hela huset fullt av trasiga släktingar, gömda flyktingar och övergivna kattungar.

Jag har många gånger känt känslan av att göra någonting med de bästa av intentioner för att sedan inte orka, inte förmå vilket leder till att jag blir arg/ ledsen/ dum och allting lixom förstörs. Blir sämre än vad det var innan.
Ibland för andra. Men framför allt för mej själv.
Planterar den djupa känslan av att ha misslyckats och att inte leva upp till mina egna förväntningar.
Jag känner igen Karins mörka hemlighet, den hon knappt erkänner för sej själv, att behovet av att vara god å bli bekräftad, älskad och beundrad i det är lika starkt som att vilja hjälpa.
Det är som om jag har viljan och hjärtat men inte alltid den mentala kraften och inte alltid förmågan att inse mina begränsningar.

Jag tycker att historien var väldigt stark och det är synd att vi inte läst den som bokcirkelbok för här finns verkligen HUR mycket som helst att diskutera kring.
Är det någon som läst den?
Vad tyckte/ tänkte/ kände ni?
Skriv å berätta!
Jag ger boken 5/5. En romans största och finaste uppgift är inte att ha ett snirkligt och vackert språk även om det oxå är trevligt, en romans främsta uppgift är att beröra.

Puss/ Asta

Trollpackor

"Troll på bloggen" är en gammal fras i Bloggdala som syftar på en anonym "kommenterare" vars syfte är att komma med kritik... som inte alltid är särskilt konstruktiv.
Det drabbar förmodligen alla bloggare med många läsare.
Jag är på senare år väldigt förskonad trots att jag ofta är stark i mina åsikter.
Kanske ska jag inte ta det som en komplimang att "alla" håller med mej utan mer att jag är för ointressant å pluttig för att bråka med :)

Just nu har det varit troll inne på Marias blogg. Leta upp inlägget med flest kommentarer om ni är nyfikna.
I detta fallet retar sej en eller flera anonyma kommenterare på Marias livstil.
Hon har många barn, ingen arbetsrelaterad inkomst, tycker om att shoppa kläder, väljer att stå för att hon inte bara är mamma utan oxå kvinna och prioriterar där med ibland sej själv.

Utan att ta ställning FÖR kommenteraren för det gör jag verkligen inte!!! så kan man... det är fullt tillåtet... ha olika inställning till, ja allting.
Det finns de som tycker att samhället bär ett ansvar för människor som inte har någon försörjning.
I synnerhet om det finns barn i hushållet.
Som försvarar skyddsnäten i samhället, allas möjlighet till en andra (å tredje- fjärde-femte) chans i livet. Som försvarar att alla ska ha rätt att leva, inte bara överleva.
Det finns de som lägger ett hårdare krav på indivien i att kunna försörja sej själv, i skyldigheten att anpassa sej osv.
Idag med den borgliga regeringen säger ju tex reglerna att en människa som erhåller A-kassa skall vara beredd att ta det arbete som erbjuds henne och även att vara flyttbar.
Det vore intressant att se hur många av dem som har lust att flytta till Kiruna och ett jobb för LKAB.
Man kan ha olika syn på vad det innebär att vara förälder, hur barn bör uppfostras.
Alkohol i samband med att barn finns med, dagis eller inte, curlande el ej, barnen skall alltid ha först eller mamma kan faktiskt få gå före ibland osv.
Olika åsikter ÄR okej.
Mer än okej, olika åsikter ÄR berikande tycker jag.
Å visst fasen kan man få TYCKA saker, prata med sina vänner om man vill, skvallra lite... det gör jag om vissa bloggare å medmänniskor oxå... men det är stor skillnad mot att SKRIVA dem på näsan.
Väldigt många människor verkar blanda ihop "att vara rak" med att vara oförskämt tycker jag.

Maria o jag går way back som bloggsystrar.
Känner varandra väl. Har olika åsikter ibland och olika toleransnivåer för vad det innebär att "lägga sej i"... mer vill inte jag utveckla det för det känns som privat mellan oss... men det finns en respekt för varandras klämmande skor å ryggsäckar.
Vart jag vill komma är att det enligt mej är vitt skilda ting att som bloggsyster eller vän komma med råd eller åsikter i välmening när man känner varandra och att anonymt kommentera på en blogg.
Att som läsare...och främling... kommentera, kritisera, gå över gränsen, inte ta ett svar för ett svar, inte vilja förstå, sakna förmåga till inlevelse and so on.
Att ifrågasätta någons förmåga att ta hand om sina barn, slå mot det allra känsligaste som mamma, helt anonymt... ja, det är så fegt!
Det är riktigt trolltyg!
Det har ingenting med omtanke av varken Maria (i det här fallet) eller de barn man säger sej vara så bekyrmad för.
Maria är kanske en jätte bra mamma. Eller en urdålig mamma.
Det vet en bloggläsare... utifrån hennes inlägg... ingenting om!
Man kan tycka vad man vill om de hon skriver.
Själv kanske jag tycker det är ett väldigt litet problem att hon unnar sej lite schysst hotellsex för första gången ever eller köper en ny klänning i förhållande till hur många barn har det.
Barn som lever i missbruk. I instabila hem. I utanförskap eller ensamhet. I rädsla och otrygghet.
Som bekymrade och självutnämnda "barnombudsmän" kan man ju försöka göra något för alla de barnen istället?!
Å den som BLIR så där väldigt upprörd över att "Maria hänger på bloggen" eller "springer på Indiska" eller vad det må vara. .. jag säger som Stina Ekbladh sa i en reklamfilm för länge sen...
"Har du barn?!" OM du har det... gör du ALLTING perfekt? Själv har jag gjort hundratals fel mot mina barn.
Å jag kan ändå sträcka på ryggen och säga "Jag är bra nog!" i alla fall.

Nu kom inlägget väldigt mycket att handla om Maria. Trots att jag egentligen ville skriva om "troll" i allmänhet.
Kontentan... HELT okej att tycka saker, men man... du som läser å kommenterar.. bör INSE dina begränsade rättigheter.
Inse att du inte har hela bilden, av varken här, nu eller då. Inse din rätt att klampa in i en annan människas... en vilt främmande människas... liv.
Å ju tuffare du är i din kritik. Ju öppnare ska du ta me fan vara med vem du är.
En anonym människa bakom en datorskärm som slår där de tror det gör mest ont... det finns inget ballt med det alls.

Det var mina tankar kring troll i Bloggdala.