Bemötande inom vården.

 

Jag och några kollegor nördade ner oss i frågan vad som är "God vård" på facebook.
Vad kännetecknar egentligen det? Vad ska till för att en vårdsituation och ett bemötande ska bli bra?

Vi var ganska överens om att kompetens, trygghet och empati är viktiga ledord, men vad lägger vi i sådana värdebegrepp?
Även om grundbehoven på något vis är det samma så lägger vi olika värderingar i orden, fyller dem med olika mening. 
Vad känns viktigt för dej?
Om du tänker efter och försöker bena ut. När blev ett vårdmöte bra för dej och när blev det inte så bra?

Jag har ingen jätteerfarenhet av vården sett ur ett patientperspektiv men självklart har jag träffat både bra och dåliga doktorer/ sjuksköterskor/ undersköterskor/ tandläkare/ barnmorskor/ kuratorer osv.
Om jag skall sammanfatta de bra mötena så rankar jag den ömsesidiga tilliten väldigt högt.
Att jag känner mej trodd och lyssnad till. Att det jag säger tas på allvar.
Att jag känner att den som vårdar mej dessutom vet vad hen håller på med.
Att jag tror på hens kompetens. Att jag får förklarat vad som händer.

Som sjuksköterska ligger min styrka i att jag läser av människor väldigt fort och att jag har hög inlevelseförmåga och empati.
Jag har lätt för att prata om sånt som är svårt, mod att lyssna och jag läser rätt snabbt mellan raderna.
När jag handskas med människor som mår dåligt psykiskt el/och som har missbrukarbakgrund så tror jag att mina personliga erfarenheter blir till en styrka.
Jag räds inte sånt. Jag talar det språket. Å det märker patienter, utan att man behöver orda så mycket om det.
Jag är inte särskilt tekniskt skicklig, jag kan knappt några rutiner eller PM i huvudet, jag får ständigt å jämt be om hjälp när det kommer till olika program i datorerna.
Journalsystem, läkemedelsystem, kontakt med kommunen system osv osv.
Jag är inte världsbäst på akuta situationer och inte den som först rusar fram om det inte är så att jag faktiskt råkar vara den med mest erfarenhet.
Jag är inte typen som skulle älga ur bilen vid en olycka och agera räddningsledare till ambulanspersonal kom på plats.
Alla är vi bra och dåliga på något och min "storhet" ligger som sagt i bemötande.

Precis som vi sjukvårdspersonal är olika är patienterna det.
Om våra patienter fått välja ut sin "favoritpersonal" är jag ganska säker på att det blivit spridda skurar.
En del vill bli omhuldade, ha fysisk kontakt, få en kram, bli nerbäddade.
De vill höra att allt kommer bli bra och få tala fritt ur hjärtat.
De famlar efter min hand. Gråter mot min axel.
Andra behöver sitt utrymme. Vill bli bemötta som sin person.
De vill ha fakta och raka rör.

Flertalet av mina kollegor är jätteduktiga på sitt sätt.
Men om jag själv varit patient så finns det på min avdelning två, helt olika sjuksköterskor, som jag hade föredragit.
Den ena är kunnig, alltid professionell, arbetar alltid med samma lugn oavsett om det är en överbeläggning eller ett hjärtstopp.
Den andra är väldigt varm, väldigt omtänksam och ser hela människan.
Hur lugnt det än är så har hon alltid nåt att pyssla med patienterna kring.
Två helt olika sjuksköterskor. Men båda skulle fått mej att känna mej trygg som patient.
På helt olika sätt signalerar de trygghet och kompetens.

Det här är viktiga frågor att tänka på. Framför allt för oss som arbetar inom vården.
I synnerhet nu i hårdare/ stressigare tider.

Vad tänker du? Vad är viktigt för dej i mötet med vården?
Hur önskar du bli bemött av din sjuksköterska?
Delge mej gärna!

Puss/ Asta

Kan man kräva mer av vissa yrkesgrupper än andra

 

På tal om mitt inlägg några snäpp ner där jag skrev om hur ett gäng kollegor var hånfulla i sin ton om en tiggare så har jag funderat lite.
Är det så att man ska kunna kräva "mer" av vissa yrkesgrupper än av andra?
Vad tycker ni?

Min man säger ofta att "Du måste vara världens sämsta sjuksköterska!"
Vad han grundar det på?
Tja, att jag har ganska lågt intresse av att dutta med honom någon längre stund när han enligt sej själv är "livshotande sjuk" i någon magkatarr eller förkylning.
Jag orkar en stund men det brukar ganska fort gå över.
"Har du temp?" frågar jag kanske.
"Temp! Feber är allt som räknas. Det finns de som är DÖENDE i cancer utan att ha temp."
Jo jo. Men om man hävdar influensa så kanske något mer än snorkråkor måste inkluderas.

Men bortsett från vad min make än säger så tycker jag nog själv att jag HAR en hel del personliga egenskaper som även en bra sjuksköterska behöver ha.
Empati, förmåga att lyssna, våga möta å vara närvarande i svåra samtal, att inte rädas sorg eller död.
Och det har jag jämt. Eller ja, så gott som. Även jag har fördomar, även jag säger/ tänker taskiga saker om folk i onödan, men mestadels.
Jag har en förmåga att leva mej in i människors svårigheter och jag står upp för en schysst människosyn även efter att jag har dragit flexkortet ut. Varesej jag är innanför eller utanför sjukhusets väggar.

Jag blir dödligt irriterad på människor som jobbar med saker som de inte passar för.
Servitriser eller affärsbiträden som är nonchalanta. Människor på ex Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen som är ointresserade av att hjälpa till.
Kockar som lagar kasst käk. Poliser som struntar i buset.
Arbetar man med människor på ett eller annat sätt så bör man ha intresse för människor.
Kocken kan inte vara ointresserad av mat.
Sjukvårdspersonal kan inte vara oempatiska.
Poliser måste även till vardags ha lite mer känsla än vad man kan kräva av andra för rätt och fel.
Lärare kan inte tycka illa om barn.
Och så vidare.

Förhoppningsvis är det så att det är personligheten och fallenheten som gör att en människa intresserar sej för ett visst yrke.
Jag har tänkt på det där när jag jämfört läkare och sjuksköterskor som grupp.
Jag tror att de allra allra flesta som läser till sjuksköterskor gör det av intresse för människor och kanske av viljan att hjälpa.
Vi är medvetna om att lönen är oförskämt låg och även om utbildningen innebär många valmöjligheter till vitt skilda arbetsuppgifter så är chansen till "karriär" i betydelsen av att tjäna pengar, stiga i graderna ganska små.
Läkare däremot (jag känner många empatiska fina människor här med) är mer en akademisk status.
Jag är inte säker på att majoriteten av de som börjar läsa medicin är så intresserade av människor utan mer att det är en viss status, relativt välbetalt, stora chanser till att få forska el göra karriär på annat vis.

Vad tänker ni?
Har vissa yrkesgrupper högre krav på sej också privat?

Puss/ Asta

Min arbetsplats är inte alltid humanismens högborg.

Utanför mitt lilla sjukhus har vi fått en ny företeelse att tala om.
En tiggare som sökt sej från innerstan och istället sitter ovanför trappan från den stora parkeringen.

En kväll, när jag var osedvanligt trött och slut i mina grå celler och på rasten satt fokuserad i min telefon istället för i samtalet med kollegor talades det om den här tiggaren.
Jag kan förstå att man kan tycka olika om tiggeri. Eller nej, det kan jag egentligen inte men jag kan ändå respektera sakliga argument mot tiggeri.
Men nu var det inte sakligt.
Det var hånfullt och sarkastiskt.
Det var skämtande och underförstått att han satt där för lura oss. Tjäna pengar istället för att arbeta. Till skillnad från oss då. Som ju sliter hårt.
Telefon hade han tydligen. Råd att prata i den med.
Jojo.
De som inte deltog i samtalet skrattade med lite.

Jag sa... ingenting.
Jag stirrade stint ner i min telefon och försökte stänga ute rösterna.
Jag är inte ett dugg rädd för den typen av diskussioner. Men jag orkade inte ta diskussionen. Jag orkade inte ens göra ett statement och resa mej upp och gå.
För det skäms jag. Nu å då. Men jag orkar inte. Inte alltid och varje gång.

Detta är kollegor jag tycker om. Mycket till och med.
Någon eller några av dem läser kanske min blogg.
"Hej på er."
Men det hindrar inte att jag blev arg.
För... man kan ha olika politiska ståndpunkter.
Jag tar väl inte ut svängarna för mycket om jag säger att att rent generellt är vänstern och sossarna mer för skyddsnät och att ta hand om de svaga medan högern står för individens frihet och egna ansvar?
Men därifrån till att håna människor som kommer från andra länder och som sitter stilla i timmar i denna förbannade råa kyla som råder på västkusten för småpengar.
Bara sitter där. Med sänkt huvud och bedjande blick.
Jag har sagt det förr, jag skulle hellre ha prostituerat mej än att tigga allmosor av främmande människor.
Jag tycker det är så lågt att ge sej på så utsatta människor.

Att dessutom arbeta inom vård och med människor.
Där vi har ett uppdrag att stå för alla människors lika värde.
Där vi inte ska, inte får lov, att göra skillnad på människor utefter kön, ålder, sexuell läggning, tro, ekonomi eller vad det än handlar om.
Vi... vi om några... borde verkligen hålla oss för goda för att vara sarkastiska mot människor i uppenbar nöd.

Puss/ Asta