Det kommer bli dyrt som satan att snåla. Ett sjukvårdspolitiskt inlägg.

I veckan som gått har det på nyheterna talats mycket om att antalet sjukskrivningar ökar och att det framför allt handlar om kvinnor och psykisk ohälsa.
Kvinnor inom kvinnobranscher orkar inte med sina jobb. De blir sjuka av sina arbetsplatser.
Exempel på kvinnobranscher är skola, vård och omsorg.
Områden som under Alliansens åtta år vid makten inte har... ja, hur ska jag uttrycka mej?
Områden som under Alliansens åtta år vid makten inte har prioriterats.
Allianspartiernas förespråkare säger ju motsatsen. Tvärtom har skola, vård och omsorg aldrig tilldelats så mycket pengar som under deras år, det har aldrig satsats så.
Men många med mej upplever nog att det där är bluff å båg. Trixande med siffror, för det är samtidigt så att ihopkopplade larm ljuder allt högre kring vad välfärden har fått betala.
Skolan och förskolan rapporterar om större barn och elevgrupper.
Äldreomsorgen om missförhållande med våra äldre.
Socialarbetare om hemlösa och kring missbrukare som inte får den vård de har rätt till.
Och så vården då.
Det är där kvinnorna arbetar. Det är framförallt där kvinnor blir sjuka.
Unga, starka, kompetenta människor som inte orkar arbeta heltid och som går sönder av stressen som deras urholkade resurser åstadkommer.
Även om inte inlägget handlar om Sverigedemokraterna, för de kan inte få kidnappa varje samtal eller diskussion, så vill jag vara tydlig med att denna krakelerade välfärd inte har med flyktingmottagandet att göra. Det har med de miljarder å åter miljarder som har satsats på att bland annat sänka skatterna. Det har med den medvetet förda politik att vidga samhällsklyftorna som Alliansen gick till val på och sedan också genomförde att göra. Punkt.
 
Själv känner jag bäst till vården, det är därför jag nu utgår från den.
Jag tror att om gemene man kände till hur personalpolitik genomförs så skulle de bli rädda!
Sjukvård och sjukhusen är inte "vilka företag eller vilken bransch som helst."
Det är en samhällsbärande funktion. En funktion som bara måste fungera i ett samhälle.
Vi kommer alla på ett eller annat sätt vara beroende av vården. När vi föder barn, när vi eller våra nära blir sjuka, när våra anhöriga blir gamla.
Sjukvården angår oss alla.
Sjukvården i Sverige är fortfarande på många sätt i världsklass.
Jag hör, så gott som varje dag, patienter och anhöriga som förvånat konstaterar att "alla gnäller på vården men jag tycker den är fantastisk, tycker ni är fantastiska."
Men under mina tretton år som Sjuksköterska så har den stadigt urholkats och försämrats.
Det satsas för lite pengar och/ eller det satsas inte på rätt saker.
De sista sju-åtta åren har mitt yrkesliv (och vad värre är, även mina chefers verksamhet) gått ut på att släcka tillfälliga bränder. När elden stillar sej på ett ställe flammar den upp på nästa.
Under åren... nya projekt, nya satsningar, nya stora planer och flammande förhoppningar som tillslut allesammans utmynnar i ett... ingenting.
Det bidde en tumme.

Låt mej konkretisera det senaste exemplet.
Under åratal har det varit brist på medicinplatser. Så ser det ut i hela landet.
Det har även varit brist på sjuksköterskor. Få eller inga sökande till utannonserade tjänster och bemanningsföretag som fått lösa ekvationen.
Två problem som hänger ihop.
Men nu skulle det alltså lösas.
Ett förslag, så bra att till och med jag som vid det här laget är rätt desillusionerad, blev entusiastiskt. De befintliga medicinavdelningarna skulle minska med fyra platser för att göra dem mer hanterbara.
Ytterligare en medicinavdelningarna skulle öppnas.
Avdelningarnas olika inriktningar skulle förändras och anpassas mer efter behovet.
Allt såg mycket bra ut. Planerna började genomföras. Den nya avdelningen slog upp sina portar.
Men!!!! Man vägrade fortsatt att höja några löner eller att erbjuda högre löner till de tjänster som skulle tillsättas.
Resultatet blev att trötta, slitna, en hel del psykiskt nedsatta sjuksköterskor började söka sej andra tjänster. En slutar, två slutar, när fem slutar har ett hjul sats i rörelse och medarbetare tittar sej ängligt efter livbåtar.
Några kollegor gick till andra landsting, några till kommunen, en del till andra avdelningar inom kliniken.
Inte minst till den fina nyöppnade medicinavdelningen.
Där lönen var bättre, tempot lugnare.
På min avdelning som är värst drabbad av våra fem medicinavdelningar har fjorton sjuksköterskor sagt upp sej inom loppet av ett halvår. Det innebär att vi dagtid är en... tja, sju-åtta sjuksköterskor kvar.
Resultatet så här långt då...
Fem medicinavdelningar som alla har luckor med vakanta tjänster de inte kan fylla.
Få söker och ingen tackar ja till jobb. De vet att stressen är hög och lönen usel.
Hade man gjort precis det man sa. Öppnat en avdelning till och sett till att klara bemanningen/ höjt lönerna/ gjort sej attraktiva så hade även arbetsmiljön påverkats med mer luft i systemet och mindre enheter.
Jag menar, man har ändå pyntat upp... var det 18 miljoner för bemanningssköterskor sista året?!
Men nej. Pengar till höjda löner finns inte.
Nu skvallras det om att stänga min avdelning istället.
För hur bedriva patientvård dygnet runt med sju ssk dagtid och två-tre på natten???
Släcka en brand. Se en annan eld ta fart.

Man behöver inte vara sjukhusdirektör för att förstå att om annonser gått ut i våra lokala halländska tidningar samt i Göteborgs morgontidning med löfte om 25 000 kr i ingångslön för nyfärdiga och efter kompetens för de andra så hade vi haft kö av sökande till tjänsterna.
Man kan... uppenbarligen... vara landstingspolitiker och inte inse att det i längden blivit mer kostnadseffektivt och kompetenssparande än att släcka bränder med bemanningssköterskor, turbyten och inbeordringar.

Jag beskriver min avdelning, min klinik, mitt sjukhus nu.
Samma situation gäller mer eller mindre hela landet och i synnerhet inom medicin som inte på samma sätt som kirurgi och ortopedi kan planera sina patienter.
Gruppen av äldre är stor och växande. Gamla människor slukar mer sjukvård.
Politiker med ansvar för vård inom alla nivåer lovar hög tillgänglighet och stor säkerhet.
Å samtidigt flyr sjuksköterskorna.
Hur går det ihop?

Puss/ Asta. Legitimerad Sjuksköterska och snart inom sjukskrivningsstatistiken igen.

Bli nu för fan inte sjuk

Här råder torka.
Nej, inte väderleksmässigt för där lämnar juni en hel del att önska tycker jag. Vädergudarna får verkligen ta å shape up till jag går på semester om en vecka.
Nej, jag tag talar om bloggtorka.
Som så ofta tidigare beror inspirationsbristen på att jag funderar mycket kring något jag kan skriva väldigt lite om. Av hänsyn till annan.
Det i det Pastassonska hemmet råder det ganska gott om jobbiga känslor som ilska, frustration, vanmakt och ledsenhet.
Vi kan väl bara sammanfatta det som att vissa människor fan inte är riktigt kloka och dessvärre drabbar galenskapen inte i första hand dem själva.

Gha!!!
Vidare har jag arbetat idag och stängt ner "min" lilla avdelning över sommaren.
Där rök 30 halländska medicinplatser- tjoff tjoff.
Vill ni ha ett gott råd kära hallänningar från någon med insyn så lyder det som följande...
BLI INTE SJUK I SOMMAR!!!
Hur som helst var det med en viss oro och vemod som avdelningen stängdes.
Flertalet patienter skickades hem resten stuvades om inom sjukhuset i Halland. De är ju tre i ett-Kungsbacka, Varberg och Halmstad.
Vi personal delas upp på två andra medicinavdelningar under sommaren och när sista patienten lämnat å vi tillsammans åt glass å drack kaffe i personalrummet var det lite sommarlovskänsla fast ändå inte.
Jag tror oron över patienterna och vår egen arbetssituation finns hos oss alla.
Ett gott råd kära kollegor från någon med insyn lyder som följande...
BLI INTE SJUK I SOMMAR!!!
Anledningen till att avdelningen stänger mitt i högsäsong när våra tre sommarstäder dubblerar sin befolkning är så klart inte att platserna inte behövs.
Det har inte gått att rekrytera sjuksköterskor.
Det problemen dras mer eller mindre alla landsting med, så oxå vårt.
Det är inga statshemligheter jag sitter här och avslöjar.
Å sjuksköterskor FINNS så klart. Åtminstone utbildas de och tar examen.
Men sedan försvinner de. Till andra yrken, andra arbetsgivare och andra länder.
För att arbetsvillkoren är för tuffa och lönen för låg.
Frågan är vad alla tillfälliga, kortsiktiga, nödlösningar kostar?
Bemanningspersonal, omstruktureringar osv osv.
MER tror jag än att ge schyssta löner.
Mycket mer.

Sedan jag kom hem har jag haft massor av Noahmys.
Jag passade honom några timmar medan hans pappa var på jobbet och hans mamma träffade en vän.
Nu passar jag honom igen när de är å handlar.
Det är ljuvligt.
Jag är så kär i den ungen att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Men han tar mycket tid i anspråk... även av en mormor.
Som inte hann springa idag.
Jag får väl ta det imorgon då.

Hur har ni det?

Puss/ Asta