Bli nu för fan inte sjuk

Här råder torka.
Nej, inte väderleksmässigt för där lämnar juni en hel del att önska tycker jag. Vädergudarna får verkligen ta å shape up till jag går på semester om en vecka.
Nej, jag tag talar om bloggtorka.
Som så ofta tidigare beror inspirationsbristen på att jag funderar mycket kring något jag kan skriva väldigt lite om. Av hänsyn till annan.
Det i det Pastassonska hemmet råder det ganska gott om jobbiga känslor som ilska, frustration, vanmakt och ledsenhet.
Vi kan väl bara sammanfatta det som att vissa människor fan inte är riktigt kloka och dessvärre drabbar galenskapen inte i första hand dem själva.

Gha!!!
Vidare har jag arbetat idag och stängt ner "min" lilla avdelning över sommaren.
Där rök 30 halländska medicinplatser- tjoff tjoff.
Vill ni ha ett gott råd kära hallänningar från någon med insyn så lyder det som följande...
BLI INTE SJUK I SOMMAR!!!
Hur som helst var det med en viss oro och vemod som avdelningen stängdes.
Flertalet patienter skickades hem resten stuvades om inom sjukhuset i Halland. De är ju tre i ett-Kungsbacka, Varberg och Halmstad.
Vi personal delas upp på två andra medicinavdelningar under sommaren och när sista patienten lämnat å vi tillsammans åt glass å drack kaffe i personalrummet var det lite sommarlovskänsla fast ändå inte.
Jag tror oron över patienterna och vår egen arbetssituation finns hos oss alla.
Ett gott råd kära kollegor från någon med insyn lyder som följande...
BLI INTE SJUK I SOMMAR!!!
Anledningen till att avdelningen stänger mitt i högsäsong när våra tre sommarstäder dubblerar sin befolkning är så klart inte att platserna inte behövs.
Det har inte gått att rekrytera sjuksköterskor.
Det problemen dras mer eller mindre alla landsting med, så oxå vårt.
Det är inga statshemligheter jag sitter här och avslöjar.
Å sjuksköterskor FINNS så klart. Åtminstone utbildas de och tar examen.
Men sedan försvinner de. Till andra yrken, andra arbetsgivare och andra länder.
För att arbetsvillkoren är för tuffa och lönen för låg.
Frågan är vad alla tillfälliga, kortsiktiga, nödlösningar kostar?
Bemanningspersonal, omstruktureringar osv osv.
MER tror jag än att ge schyssta löner.
Mycket mer.

Sedan jag kom hem har jag haft massor av Noahmys.
Jag passade honom några timmar medan hans pappa var på jobbet och hans mamma träffade en vän.
Nu passar jag honom igen när de är å handlar.
Det är ljuvligt.
Jag är så kär i den ungen att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Men han tar mycket tid i anspråk... även av en mormor.
Som inte hann springa idag.
Jag får väl ta det imorgon då.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Stillsamt å värdigt får jag ett bryt

 

Jag har precis haft ett tyst, stillsamt litet microbryt.
Det är ingen idé att gapa, det är ändå bara hunden å jag som är hemma och vakna.
Å Gotteman är alldeles oskyldig.

Vänt, stilla å utan ord eller yviga gester... men likväl ett bryt på att ingen här tar något som helst ansvar. Jo, Mini tar väl hand om Gottfrid och ser till att han får långpromenad å käkar... det gör hon.
Men i övrigt?!
Jag lever tillsammans med:
Maken 44 år
Mini 18 år
Svärson 20 år
Son 23 år
HELT oförmögna människor. Som oroar sej över att min arbetsmiljö är sjuk och ständigt tjatar om att jag ska sätta gränser/ säga ifrån/ ta med chefen/ skriva avvikelse/ byta jobb för att de är så rädda om mej å min stackars postdepressiva hjärna... men här hemma?!

Innan någon ger råd vill jag säga...

Jag har en hög tröskel och tolerans för både stök och skitiga golv. Högre än de flesta.

Jag ignorerar i princip övervåningen å låter den förfalla. Där uppe bor övriga familjemedlemmar och jag har sällan ärenden upp.
Jag rafsar ihop deras tvätt ibland och jag plockar ner disk om vi inte har nåt porslin i skåpen men i övrigt... I don't care.

Jag HAR skällt! Jag har grinat! Jag har försökt vädja till deras förnuft!
10 000 gånger.
Å det är som Soran Ismael säger "Det är svårt att gräla med någon som håller med."
För de håller med. De ska skärpa sej. Absolut.
Å så rusar de ner för trappan med disk å tvätt å skräp å pussar mej på kinden och säger "förlåt"... och sen är det samma visa igen.
Eller oxå skyller de på varann. "Ja men HEN gör ju ingenting, jag gör mer än HEN."
Ehhhh... fast uppenbart inte särskilt mycket.

Jag har nu hämtat tvätt lite överallt. Just skitiga strumpor kan ligga på de mest oväntade ställen.
Jag har samlat ihop och slängt in en maskin disk. Överfull. Å ändå så finns det säkert en halv maskin skitig disk kvar.
Jag har slängt betjänta snuspåsar. 5 bananskal. Tomma risifrutti burkar. Oändligt antal tepåsar. Å annat skräp.
Å detta som sagt på nedervåningen, där jag själv vistas.
Man bara äter, dricker, slänger saker omkring sej.
Gräsmattan utanför är en äng.
Saker å ting i huset trillar sönder utan att de åtgärdas trots tjat.

Bhhha. Var bara tvungen att få ur det ur mitt system.
Nu ska hunden ut. Snart dags att dra till jobbet igen.

Puss/ Asta

En hundtonårsmorsas tankar

 

Den 25:e maj ska vi ha kalas i Astas hus. Då fyller Gottfrid 1 år.
Det är otroligt. Tiden har gått så fort så fort och samtidigt är det svårt att komma ihåg hur livet var innan honom.
Han är ju min kille. Min prins. Min livsluft.

Tänk så han har vuxit på ett år. Så han har utvecklats.
Han vägde cirkus 8 kg när jag hämtade honom 8 veckor gammal och nu väger han ungefär 50 kg. Långt ifrån fullvuxen men ändå...
Han är stor. Å stark. Å han tror oändligt mycket om sej själv.

Jag minns hur jag fick bära honom när han var liten första vändan på promenaden för han ville inte lämna tomten och Märta.
Jag minns hur ängslig han blev på stan. Även där fick man ha honom i famnen.
Han var så liten, så söt. Så mild och försiktig.
Min gudasända Gottfrid. Han som blev min räddning när Märta dog.

Dogue de Bordeauxer blir tyvärr inte särskilt gamla. Kring 8 år ungefär.
Därför får man försöka njuta extra mycket av dem, ta tillvara på varje dag, varje ögonblick.
Jag tog noga tillvara på Gottfrids valptid. Jag tar noga vara på Gottfrids "tonår."
Jag arbetade väldigt målmedvetet med närhet och kontakt från den dagen jag fick honom.
FÖR noga kan man tycka med tanke på att vi fortfarande sover ihop.
Jag har gjort allt jag kan för att uppfattas så som rolig, spännande, trygg och uppfinningsrik.
Å det gav resultat. I en väldigt mjuk och lyhörd valp.
I en valp som tills för dryga månaden sen kom på varje inkallning, höll sej nära på promenader.
Jag var så nöjd! Så stolt över mej själv!
Där ser ni alla som tycker att jag fjantar å behandlar honom som en bäbis, här ser ni vilken otrolig kontakt jag har med min hund! Ha! 

Så kom tonåren.
Lite smygande.
Det blev mer noga att kissa på varje lyktstolpe. Det blev mer intressant vad som hände runt omkring.
Han upptäckte vilt. Rådjur och harar (som verkar finnas i hundratusentals.)
Katter. Fåglar. Barn.
Allt som rör sej är värt att jaga.
Och efter att några gånger ha struntat i "hit" så var det som om ordet tappat sin mening.
Han kommer när han känner för det... typ.
Nu på sista tiden har jag sett tendenser till att han börjat mäta sej med andra hanar.
Än så länge har han inget större självförtroende. Men han försöker lixom...
Ta sej i ton.

Jag vet inte om det är individbaserat. Eller om det skiljer sej mellan hanar och tikar.
Jag hade mycket större problem med Märta, Gottfrid är en stadigare hund, men hon var tuff UTÅT och blev väldigt illa till mods om jag sa till henne.
Gottfrid lyssnar inte, han stänger av, och jag kan locka/ pocka/ tjata/ skälla/ ta i örat bäst jag vill.
Han leker även väldigt hårdhänt med mej. Jag ser ut att ha någon form av allvarligt självskadebeteende för jag har blåmärken och rispor på både armar å ben.
Jag måste STÄLLA mej upp och mullra NEJ för att han ska sluta.
Andra stunder är han fantastisk.
Kommer när man ropar. Funkar skitbra i stan. Hälsar vänligt på folk vi möter.
Gömmer sej bakom mammas ben när något är läskigt.
Stor å liten. På samma gång.

Han är min raring.
Han får hundra pussar om dagen. Vi har roligt nästan jämt, jag älskar honom och han får mej att gapflabba. Jag njuter verkligen av honom.
Men jag måste ju säga att tonåren är mindre rolig än valptiden.
Pratade precis med en Ddbkollega på facebook som sa att hans hund var hemsk i den åldern med.
Å som han sa "Titta på blocket i vilken ålder de flesta hundar omplaceras."
Det ligger mycket i det.
Det är ändå en tröst att andra upplevt samma sak.

Det är "bara" att ha tålamod och härda ut. Försöka minimera skadorna på vägen och hoppas att man får tillbaka den där kontakten på andra sidan.

Puss/ Asta