Kanske undrar någon var jag är?
Vad jag gör?
Varför jag inte bloggar?
Kanske är det inte en jävel som noterat att jag dröjt längre än vanligt.
Näää.
Jag vet inte.
Det är allt och ingenting.
Det är att jag jobbar hela tiden och när jag kommer hem kräver pojkarna min uppmärksamhet.
Det är att när jag var ledig sist så var Äldsta dottern och Ängla här under ett roligt, givande men intensivt ledigt dygn och sen var det jobb igen.
Det är att min mamma är så jäkla dålig å jag får inte tag i henne.
Det är att min bror ringt min telefonsvarare sju gånger på två dagar och att skalet... skyddet... jag har byggt upp för att skydda mej själv inför det här att min bror finns å inte finns krackelerar liksom känslorna för mammas mående.
Mamma blir sämre å sämre (hur det nu är möjligt) och kan i princip dö vilken minut som helst (eller inte.)
Inför det känner jag...
Ilska...
Jag är så arg på henne! Så arg för att hon "lämnar mej" så här, för att hon förstört sitt liv. För att hon ljuger, förnekar, slingrar sej. För att hon inte lyssnar, inte bryr sej om vad jag säger. För att hon väljer spriten och tabletterna framför mej å barnbarnen.
Sorg...
Sorg för att jag ser att min mamma försvinner allt mer. För att hon egentligen är förlorad och det ska till ett jävla mirakel för att hon ska överleva det här ens på kort sikt.
Sorg för att det inte räckte med att min brors liv gick åt helvete utan även mammas.
Dåligt samvete...
För att jag inte finns där. Inte gör någonting. Bara ser katastrofen ske.
Dåligt samvete för att jag är den enda hon har och jag gör ingenting mer än tjatar å gnäller.
Oro...
Oro för att det när som helst, vilken minut som helst ska ringa någon och säga att mamma är död.
Ambivalens...
Viljan att göra något. Att ta hit henne. Inse att det inte går.
Att låta henne fortsätta. Å inse att det kommer förfölja mej för alltid.
Rädsla...
För hur det ska bli. Om hon får fortsätta missbruka och leva. För hur det blir när hon dör.
För att jag har samma gener och har klarat mej hittills men hur länge?
Jag är på många sätt min mors dotter och allt jag vet är att jag i detta nu har hyfsad koll på mitt liv.
"Jag ber till gudarna om nåd. Det kan vara jag som står på tur."
Förmodligen blir det inget Cypern i september så som bestämt. Att mamma, jag, Mini och Noah skulle åka.
Mamma är för dålig, jag har ingen aning om hur jag skulle våga/ orka ha en så sjuk människa under mitt ansvar i en vecka långt hemifrån samtidigt som jag ska dela min tid med en ettåring.
Sorgen över min bror och att vi inte har haft kontakt på tjugo år finns alltid inom mej.
99 dagar av 100 håller jag den på så långt avstånd att det känns som om det inte handlar om mej.
Att det är någon annan, nån jag läser om i tidningen som mist sin bror till drogerna och till en psykisk diagnos. Jag är så van. Så blasé.
Men så ringer han plötsligt. Jag hör hans röst. Hans ord.
Jag kan inte värja mej.
Jag inser att inte ett skit är glömt, läkt eller förlåtet.
Skrapas skorpan bort blöder såret med full kraft.
För hans skull. Min. För vad som kunde blivit. För vad det gjort med vår mamma.
Jag känner mej väldigt, väldigt, vääääldigt trött. Och som alltid när jag är så där trött så tvivlar jag på allt!
Puss/ Asta
