Ett förutbestämt öde, slumpen eller Guds hand?

Just nu lyssnar jag på Lo Kauppis "Två vita dvärgar." Har väl hört ungefär 40% av boken och den väcker en massa tankar. Ställer upp dörren för känslor och funderingar vidöppet. Precis så som bra litteratur ska.
Kort... mkt kort för det kommer recension senare... handlar det om hur Lo Kauppi (som föddes Lena) efter år av amfetaminmissbruk och ätstörningar håller på att dö av att läckande kondompaket fyllda med amfetamin i magen får en andra chans.
Ett nytt liv. Berättelsen blir till två parallella. Lo som tar chansen/ Lena mäktar inte med det utan fortsätter sitt destruktiva liv.
Vad är det som gör skillnad? Vad är det som gör att en människa klarar sej och en annan inte?

Kring detta har jag ju funderat mer än ett halvt liv. Ja nästan ett helt...
När jag var liten... redan som sju-åtta åring... var jag övertygad om att jag skulle bli narkoman. Min mamma förstärkte det genom att alltid påtala att jag var "Straffet för hennes synder" och att hon önskade att jag var hälften så snäll/ duktig/ begåvad/ tacksam/ smart som min bror. Han... han var enastående och skulle bli läkare.
På alla utvecklingssamtal i skolan var jag drömmaren/ slarvern/ den obstinata medan min bror fick idel lovord.
Ändå blev det tvärt om.
Jag som fick ett fungerande liv.
Han som blev narkoman och dog.
Varför blev det så?

Jag har inget svar (trots att jag funderat mycket.) Lo Kauppi verkar inte sitta på några svar heller.
Logiken säger att det borde blivit tvärt om.
Min bror och jag. Från samma familj. Samma missbrukargener. Samma arbetarklass. Ekonomi. Skola.
Han med en mer harmonisk barndom ändå, utåt sätt bättre förutsättningar.
Ritningar i en livskarta som började på ett sätt och plötsligt bytte vi spår han å jag.
Jag känner en stor (och oförklarlig) skuld i det.
Men det är intressant... bortom min familj... vad det är som gör att en människa klarar av att leva i den här världen å vad som gör att hon inte gör det.
Slumpen?
Ett förutbestämt öde?
Inre egenskaper?
Enskilda händelser och möten med andra?
En medfödd drivkraft?
Guds hand?
Jag vet inte. Vad tror du?

Puss/ Asta

Orosanmälan å gamla minnen

Idag har jag återigen pratat med min bror i telefonen.
Sista tre månaderna har vi talat med varandra ett tjugotal gånger minst. Innan dess gick det åratal mellan gångerna. Jag har inte träffat honom på tjugo år.

Idag ringde han från psyket. Han lät någorlunda okej.
Han är 43 år gammal, har varit missbrukare sedan han var fjorton, har olika psykiska diagnoser, är skadad mentalt av allt hasch och är mentalt i en ålder på kanske 10-11 år.
Ibland talar han om sej själv som om han vore King of the world, andra stunder är han ett värdelöst bottenskrap. Den är sällan några gråzoner.

Idag upprepade han det han sagt de senaste gångerna.
Han känner sån skuld över mamma. Det är hans fel.
Allt drogande, alla återfall, all oro och alla problem han givit henne har gjort henne sjuk.
Nu är hon så sjuk att hon kan dö när som helst och det är hans fel.
Hans fel att hon är utan vänner, har dålig relation med mej, inte har nån partner, nåt liv.
Hans fel att hon dricker mängder med sprit och tar mängder med tabletter.
Hans fel, allt har han förstört. 

I många svarta stunder har jag tänkt PRECIS lika dant.
Att allt är hans fel. Att han förstört henne.
Men att höra det av någon som är så sjuk och så trasig, någon man dessutom omöjligt kan sluta bry sej om och sluta älska och höra att han menar verkligen det där.
Trots allt han gjort och inte gjort.
Trots att han bestulit henne, lurat henne, slagit henne så finns det ingen som älskar henne lika desperat som han. Ingen som behöver henne som han.
Och min mamma älskar honom lika brinnande. Det har alltid varit de två.
Mamma förmådde aldrig älska mej på riktigt som barn, det var bara han. Hon säger det själv men vet inte varför det blev så.
De är och har alltid varit varandras allt.

Man kan tänka olika om det där med missbruk.
Ha en hårdare eller mer beveklig syn. Lägga större eller mindre ansvar på individen.
Jag växlar lite men generellt sätt så anklagar jag drogerna och ser på missbrukarens beteende och oförmåga som en del av den vidriga sjukdom missbrukande är.
Min bror var fjorton år när han fastnade i ett haschmissbruk.
Inte fan valde han livet som är nu då.
Och mamma som kämpat i trettio år, hur skulle det kunna bli annorlunda?

Så jag tröstar så gott jag kan. Jag försöker plocka bördan av min brors axlar.
Jag uppmanar honom att koncentrera sej på sej själv. På att hålla sej själv drogfri.
På att försöka stå ut på det kommande behandlingshemmet... han brukar dra från dem allihop... och på att samla ihop sej själv. Säger att bara så kan du hjälpa mamma.
Jag trycker undan min egen oro och mina egna fördömanden.
De som ändå vilar någonstans på tungroten.
Minnen av honom som soligt, blont, vackert barn dansar på min näthinna.
Minnen av honom som tanig tonåring precis i början av sin missbrukskarriär när han så ofta var hos mej och bar runt på äldsta dottern som bara var bebis bränner djupt inne i hjärnan.

Idag har jag oxå talat med en sådan sympatisk och förstående man från Socialjouren.
Min bror hade lämnat in ännu en orosanmälan och mannen ringde för att tala med mej.
Jag tror jag talade oavbrutet i en halvtimma, huller om buller berättade jag om allt och han lyssnade och svarade så tröstande, allvarsamt och klokt.
Vi talade om att tvångsåtgärder är så oerhört svårt att få till och strängt reglerat men han tyckte att gränsen verkade passerad i hans öron.
Jag hoppas det kan leda någonstans.
Jag har nu själv inte talat med min mamma på säkert en månad.
Det tär.

Puss/ Asta

Här är jag.

Kanske undrar någon var jag är?
Vad jag gör?
Varför jag inte bloggar?
Kanske är det inte en jävel som noterat att jag dröjt längre än vanligt.

Näää.
Jag vet inte.
Det är allt och ingenting.
Det är att jag jobbar hela tiden och när jag kommer hem kräver pojkarna min uppmärksamhet.
Det är att när jag var ledig sist så var Äldsta dottern och Ängla här under ett roligt, givande men intensivt ledigt dygn och sen var det jobb igen.
Det är att min mamma är så jäkla dålig å jag får inte tag i henne.
Det är att min bror ringt min telefonsvarare sju gånger på två dagar och att skalet... skyddet... jag har byggt upp för att skydda mej själv inför det här att min bror finns å inte finns krackelerar liksom känslorna för mammas mående.

Mamma blir sämre å sämre (hur det nu är möjligt) och kan i princip dö vilken minut som helst (eller inte.)
Inför det känner jag...
Ilska...
Jag är så arg på henne! Så arg för att hon "lämnar mej" så här, för att hon förstört sitt liv. För att hon ljuger, förnekar, slingrar sej. För att hon inte lyssnar, inte bryr sej om vad jag säger. För att hon väljer spriten och tabletterna framför mej å barnbarnen.
Sorg...
Sorg för att jag ser att min mamma försvinner allt mer. För att hon egentligen är förlorad och det ska till ett jävla mirakel för att hon ska överleva det här ens på kort sikt.
Sorg för att det inte räckte med att min brors liv gick åt helvete utan även mammas.
Dåligt samvete...
För att jag inte finns där. Inte gör någonting. Bara ser katastrofen ske.
Dåligt samvete för att jag är den enda hon har och jag gör ingenting mer än tjatar å gnäller.
Oro...
Oro för att det när som helst, vilken minut som helst ska ringa någon och säga att mamma är död.
Ambivalens...
Viljan att göra något. Att ta hit henne. Inse att det inte går.
Att låta henne fortsätta. Å inse att det kommer förfölja mej för alltid.
Rädsla...
För hur det ska bli. Om hon får fortsätta missbruka och leva. För hur det blir när hon dör.
För att jag har samma gener och har klarat mej hittills men hur länge?
Jag är på många sätt min mors dotter och allt jag vet är att jag i detta nu har hyfsad koll på mitt liv.
"Jag ber till gudarna om nåd. Det kan vara jag som står på tur."

Förmodligen blir det inget Cypern i september så som bestämt. Att mamma, jag, Mini och Noah skulle åka.
Mamma är för dålig, jag har ingen aning om hur jag skulle våga/ orka ha en så sjuk människa under mitt ansvar i en vecka långt hemifrån samtidigt som jag ska dela min tid med en ettåring.

Sorgen över min bror och att vi inte har haft kontakt på tjugo år finns alltid inom mej.
99 dagar av 100 håller jag den på så långt avstånd att det känns som om det inte handlar om mej.
Att det är någon annan, nån jag läser om i tidningen som mist sin bror till drogerna och till en psykisk diagnos. Jag är så van. Så blasé.
Men så ringer han plötsligt. Jag hör hans röst. Hans ord.
Jag kan inte värja mej.
Jag inser att inte ett skit är glömt, läkt eller förlåtet.
Skrapas skorpan bort blöder såret med full kraft.
För hans skull. Min. För vad som kunde blivit. För vad det gjort med vår mamma.

Jag känner mej väldigt, väldigt, vääääldigt trött. Och som alltid när jag är så där trött så tvivlar jag på allt!

Puss/ Asta

Varje dag, varje timma

Min mamma är alkoholist.
Jag säger det utan skam och utan att skuldbelägga. Jag förstår att hon är alkoholist, jag tänker att det måste vara omöjligt att leva med ett barn som varit missbrukare sedan han varit fjorton och som avverkat åtminstone åtta av sina nio liv.
Medberoende är en sjukdom och resultatet av den sjukdomen måste i förlängning bli att den egna hälsan tar stryk.

1 tjugonio år har min mamma levt med skräcken under huden för sitt barn.
Allt sedan han en sommardag låste in sej på sitt rum, svalde alla piller han hittat i mammas medicinskåp och höll på att stryka med.
Han dog inte men han vaknade upp förändrad och det blev startskottet för mamma på ändlösa turer med psykiatrin, socialtjänsten, behandlingshem och polis.
In och ut på psykavdelningar, in och ut på behandlingshem.
Letande i stans skummaste kvarter, dealande med folk han varit skyldig pengar. Oro väntan vid telefonen. Sökandes på stans alla sjukhus och på häktet.
Bedjande om hjälp. Meningsfull hjälp.
Hon har åkt till hans lägenhet på den tiden han hade en, hon har öppnat dörren när han stått barfota och tunnklädd mitt i vintern.
Hon har låtit sej vädjas till om mat, pengar, kaninpassning och mediciner.
Hon har blivit bestulen, lurad, hotad och slagen.
Mamma är den enda människan i världen min bror har kvar och så har det varit länge.
Själv tröttnade en fyra-fem år in i hans missbrukarsväng.
Hur säger man på allvar nej till den som ingen annan har?
Som är hungrig, sliten, blåslagen, abstinens, frysande, svårt psykiskt sjuk och ens eget kött å blod.
Det går ju inte.
Inte ens om man går under själv.

Och under har min mamma gått.
Oro, beroendeframkallande mediciner, ensamhet och alkohol har slitit hårt.
Hon är inte ens pensionär enligt legitimationen men kroppsligt är hon en gammal människa.
Hon går långsamt, hon är vinglig, hon är glömsk och verkar nästan lite dement.
Hon har haft flera infarkter i hjärnan, hon är kraftigt överviktig och en tickande bomb.
Min bror har upprepade gånger misshandlat henne. Hon är liten och med dålig balans och även om hans syfte kanske inte skulle vara det så skulle han lätt ha kunnat haft ihjäl henne nån av de gångerna.
Min bror har som sagt överlevt mer än de flesta.
Brusten aorta, injekterande av kaktussaft, sovandes på parkbänkar mitt i vintern, flera överdoser, självmordsförsök, rejäla fyllor på 70% handsprit, ordentligt med stryk, en mordbrand är bara det jag känner till. För att inte tala om vilka miljöer han rör sej i och vilka människor han riskerar stöta på.

Summan av kardemumman för egen del...
Jag lever hela tiden... varje dag...i vetskapen om att en av dem eller båda två kan dö precis när som helst. Vilken dag som helst, vilken timma som helst kan polisen ringa och meddela mej.
Vem av dem som går först skulle jag inte våga satsa några pengar på.
Både är i otroligt dålig form.
Mer säkert vågar jag säga att när en av dem dött kommer den andra att följa på tätt efter.
Ingen av dem skulle överleva den andras död.

Flera gånger, senast igår, har jag ringt polisen för att de ska kolla till mamma. För att jag tror att nu, nu har det hänt.
Min mamma ringer nämligen mej många gånger varje dag. Dels för att hon mår skit och dels för att hon glömmer att hon ringt när hon är onykter.
Igår hade vi bestämt att vi skulle äta lunch. Hon såg fram emot det så, att få träffa Noah och hans mamma, hon ringde säkert fem-sex gånger för att prata om det.
Men sedan onsdagen ingenting. I går, inget svar varken på hemtelefonen eller mobilen på hela dagen och hela kvällen.
Då ringde jag. Å hon låg och sov berättade polisen.
Denna gången låg hon och sov.

Jag älskar min mamma gränslöst. Jag gör verkligen det.
Ändå försöker jag sätta gränser och jag är på många sätt mammas mamma.
Som talar strängt, läxar upp, förmanar och lyssnar... gud vad jag lyssnar.
Hon frågar aldrig hur jag mår. Inte för att hon inte bryr sej utan för att allt bara är så jävla jävligt för henne själv och för att jag är den enda hon har.
Hur kan jag säga nej till någon som ingen annan har? Som är mitt kött och blod.

Puss/ Asta

Mitt egna lilla medberoendehelvete

Gränsen för att terapeutiskt amatörpsykologa sej själv i en blogg genom jobbiga händelser och känslor kontra att lämna ut andra inblandade kan vara hårfin.
Ibland överträder jag den...

"Djävulsdansen" började på Svt idag. Jag hade sett fram emot den hela dagen men när den väl var så missade jag den. Får se den på Svt senare.
Sveriges televisions nya serie om missbruk och medberoende med Ann Söderlund och Sanna Lundell.
Jag är fast i mina egna erfarenheter om medberoende ikväll.

Kort resumé för eventuella nytillkomna läsare...
Min lillebror är missbrukare sedan han var ung tonåring. Det började med hasch och övergick senare till tyngre droger. Nu är det egentligen allt som går att berusa sej med, både alkohol å narkotika. Väldigt tidigt i sin missbrukarkarriär blev han psykiskt sjuk. Under senaste kanske sex-sju åren har han därtill varit aggressiv å våldsam emellanåt, i synnerhet mot mamma.
Jag har sedan många år i stort sätt ingen kontakt med min bror, egentligen är det bara mamma som har det. Med åren, det är ju snart 30 års tid så har hon blivit allt mer isolerad och även hon missbrukande och slut i nerverna. Hon kan inte ge upp, kan inte sluta hoppas...
Min bror har varit på ett antal behandlingshem. Just nu pendlar han mellan att ibland vara på ett hem, ibland sova ute på gatorna och ibland hemma hos mamma som har svårt att stänga dörren i ansiktet på honom när han står där hungrig å skiten och i enormt dålig psykisk kondition.

Igår hade min bror kommit hem till mamma igen. Mamma ville inte släppa in honom.
Han bankade å förde oväsen och störde grannarna till mamma öppnade för att säga att han måste gå.
Då knör han sej in i lägenheten och uppträder mycket hotfullt varpå mamma tar sin tillflykt ut och ringer polisen.
När polisen anländer någon halvtimma senare är min bror borta.
Han HAR dock hunnit med att med hjälp av en hammare slå sönder det mesta av värde i mammas lägenhet. Dator, mobiltelefon, vardagsrumsbord, hennes glasögon, tv'n, plånboken är borta...

Mamma ringer mej. Hon är HELT förstörd. Nykter men jättetrött, låter helt uppgiven, nästan apatisk när hon berättar.
Jag råder henne så klart att anmäla, annars kan hon aldrig få ut något på försäkringsbolaget.
Men mamma orkar inte. Hon säger att hon har fullt upp med att vara ledsen.
Å så vill hon inte "ställa till det" ytterligare för min bror. Han ska på rättegång i övermorgon och blir med stor sannolikhet dömd till fängelse.
Jag pratar med henne. Lyssnar. Frågar om jag får komma å hämta henne.
Är ledsen å orolig för henne och tackar samtidigt gudarna för att hon sprang ut, för att det bara var ting som blev krossade av den där hammaren.
Jag får intensiv huvudvärk och tvingas ta två Treo å lägga mej i ett mörkt rum med Gottfrid nära.
Sen ringer mamma igen. Är berusad. Är mer intensiv i sitt försvar av min bror.
Ömsom beklagar sej över det hon förlorat, 30-40 000 kr.
Ömsom är ledsen över att hennes barn kunnat göra så.
Ömsom är påstridig i att hon "så klart inte!" kan anmäla, att han är sjuk, att han inte kan rå för det.
Jag blir mer irriterad.
Pengarna jag blivit lovade till hjälp med glasögon fryser inne nu när hon måste "städa upp efter min bror ekonomiskt." Igen.

Någonting dovt å barnsligt vaknar i mej. Något från barndomen som är orationellt och omoget.
Mer hennes prioriteringar än pengarna. Mer att han sveper in å söndrar och förstör och får kosta pengar medan jag som sköter mej och aldrig ber om nåt får gå lottlös.
Hela livet har handlat om det. Om vad J behöver. Om hur J mår. Om vad J ställt till med och hur vi andra får anpassa oss.
Födelsedagar, julaftnar... alltid min bror.
Å det är så småsint och så dumt för jag skulle verkligen inte vilja byta.
Å jag är en vuxen, kapabel, medelålders kvinna som klarar mej själv,
Men det där krafsandet i barndomssåren. I att stå tillbaka.
Skammen att sätta sina egna känslor i centrum!
För nu ÄR det ju faktiskt inte mej det är synd om. Det är mamma det är synd om som får spärra kontokort, famla fram utan glasögon, leva med otryggheten att min bror ska dö ikväll/ komma tillbaka ikväll, sitta i sin ensamma ensamhet utan tv eller dator. Köpa en ny telefon... den sjuttielfte i ordningen...
Som en trotsig fyraåring kastar min bror alltid mammas å sin egen telefon allt vad han orkar i backen när han blir arg. Å han blir ofta arg.
Skammen att tänka "Kan han aldrig DÖÖÖÖ nångång" och samtidigt vara så in i helvete rädd för just det.

Det är inte lätt att vara människa ibland.

Puss/ Asta

Att önska livet ur sitt eget kött och blod.

Detta är ett av de privataste inlägg jag någonsin skrivit. Kanske tar jag bort det, vi får se.
Samtidigt som det är självutlämnande och lämnar ut fler än mej själv så tror jag tyvärr att jag inte är ensam om den här situationen. Om de här känslorna.

Att önska livet ur sitt eget kött och blod.
I snart 30 år har min lillebror varit missbrukare och psykiskt sjuk.
I snart 30 år har vi, och framför allt min mamma, levt med att han frivilligt och ofrivilligt kört runt oss i en känslomässig centrifug.
Och nu, idag, kände jag att jag önskade honom död.
Inte av hat. Inte av rädsla.
Av uppgivenhet.

Min lillebror var en solig, glad och social pojke som barn.
Han var modig, dumdristig rent av, och enormt älskad å bortskämd av mamma.
Till mej hade hon en problematisk relation när jag var liten, ändå tror jag inte att jag var ett särskilt besvärligt barn. Men min bror... honom kunde hon älska förbehållslöst och gjorde så oxå.
Jag var avundsjuk och svartsjuk som liten. Men då jag flyttat "hemifrån" till mina morföräldrar i 12 årsåldern fick vi en allt bättre och närmare relation jag å min bror.
När inte längre "mammareviret" störde oss.
Jag minns ett par, fem-sex år där, som väldigt nära och innerliga.
Hur han vände sej till mej.
Hur han blev fadder till mitt barn.

Så en vårkväll när han var 14 år och jag hade fått mitt första barn några månader tidigare tog han mammas samlade läkemedel i en protest, i ett korkat pubertetsraseri mot mamma.
Min mamma ringde mej och sa att han låst in sej på rummet. Inte svarade.
Jag kom dit, vi fann en nyckel... och en medvetslös unge i sängen.
Det tog evigheters minuter innan ambulansen kom. Väl på sjukhuset vågade ingen svara på om han skulle vakna igen och i vilket skick han i så fall skulle vara.
Men han vaknade.
Till synes utan några restsymtom. Inga som doktorer eller EEG upptäckte i alla fall.
Men både jag å mamma sa att han förändrats.

Sen började karusellen med droger. I huvudsak hasch.
Drogpåverkan, psykoser, psykvistelser.
Ett allt mer självdestruktivt och inneslutande beteende.
Vi letade efter honom i parker och på stan.
Vi hade oändliga akuta familjemöten.
Det ena efter det andra provades.
Familjehem, boende hos vår pappa, psyk igen, behandlingshem.
Alltid på frivillig basis. Vilket aldrig varade särskilt länge.

Min mamma var på den tiden en attraktiv kvinna yngre än vad jag är.
Hon hade vänner, pojkvän och gott om andra kavaljerer.
Hon hade ett bra jobb. Intressen.
Allt. Precis allt förstördes av min brors missbruk och av hennes oro och oförmåga att släppa hoppet om sitt barn. Vilken mamma kan det?
Ja jag säger mamma. För så är det. Att vara mamma är någonting annat än att vara pappa. Eller syster.
Mamma har berättat om hur hon var på "Föräldraföreningen mot narkotika", hur hela familjen var med och engagerad kring de olika ungdomarna i början. Å med tiden... bara mammorna kvar.
Min mamma är idag en spillra. Långt äldre än sina 62 år. Själv missbrukare. Själv trasig. Oändligt ensam.

Ganska sent i sin missbrukskarriär gick min bror över till andra droger.
Amfetamin. Heroin. Alkohol. Allt som gick att bedöva sej med.
I övrigt fortsatte turerna.
Korta tider av tvångsvård. Behandlingshem. Tillbaka till lägenheten och missbruk.
I takt med att haschet byttes ut eller kompletterades med annat så förändrades min mjuka snälla bror till nåt annat. Hårdare och elakare. Hotfullare och aggressivare.

Numera dricker han mest och tar läkemedel.
Han har även fått diagnosen Aspergers syndrom.
Å han jagar livet ur mamma.
Ömsom ynklig, gråtmild, snäll och behövande.
Rädd och oförmögen.
Ömsom skrytande och skrävlande, egoistisk och krävande.
Elak och våldsam.
Han har slagit mamma så många gånger.
Hon älskar sitt barn. Men är rädd för honom.
En vuxen karl med en 11 årings intellekt.

Senast i förrgår slog han henne.
Nykter.
Han skulle få sova på soffan för han vågade inte gå hem.
Mamma fick ett telefonsamtal som han inte tyckte hon skulle få.
Då slog han henne. Upprepat. Med knytnävar. I ansiktet.
Ikväll har jag terapitalat mamma via telefonen i väntan på polisen.
Medan han ringde, sparkade å slog sej trött på hennes dörr.
En mamma i panik. Livrädd för att en förstärkt säkerhetsdörr ska ge vika.
När polisen kom var han borta.
Men den kvarten-tjugo minuterna. Jag fick ångest själv av att höra.
Å att vara så långt borta.

Jag har saknat min bror i halva mitt liv... nej, mer.
Jag har försökt hjälpa, jag har bett och hoppats.
Jag har förlorat min mamma till missbruk via honom.
Jag älskar honom, jag saknar honom men jag önskar han var död.
Jag har gett upp hoppet och en gammal människa som mamma är ska inte behöva leva så här. Med all ångest, rädsla, självförebråelse.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Puss/ Asta