"Gör nåt för din mamma"

Jag har ägnat en liten stund åt att läsa igenom en del gamla blogginlägg från juni månad olika årtal.
2017 skrev jag flera inlägg om mamma och hennes alkoholism.
2017 var året min bror blev mördad och mammas sjukdom accelererade som bara den.
Jag läste om väldigt många andra saker med men just detta fastnade.

Idag har jag haft en fin dag. Maken å jag har (ja, i Coronatider) varit på ett ganska folktomt Ikea och därefter i Göteborg och käkat grekisk... fantastisk... mat.
Hemkommen tog jag med Bente-Nora så hon skulle få bada och jag gick där på min strand och kände mej ovanligt harmonisk.
Då ringde någon som jag i telefonen döpt till "Mammas väninna."
Pang.
Det är en kvinna som bor i samma hus som mamma, alkoholiserad även hon men mån om mamma och några gånger om året blir hennes frustration för stor och hon ringer och säger (ofta lite uppfordrande och anklagande) att "Du måste göra något för din mamma, hon kommer att dö."
Jag svarade inte. Jag skrev ett sms som jag inte fick svar på om att jag "stod lite dumt till" men harmonin störtdök kan man säga.
Denna jävla oron.
Detta ständiga dåliga samvetet.
Denna eviga väntan på att det vi alla vet ska hända har hänt.
Och detta förbannade medberoendet.
Pang.

Alltså... få människor vet lika väl som jag hur missbruksvården och lagarna kring den (inte) fungerar. Jag kanske inte i ord kan berätta men jag vet exakt hur den känns. Min mamma försökte i 35 år att få psykiatrin, vården och socialtjänsten att hjälpa min bror. Sista 5-6 åren fick han faktiskt en del behandlingshem men då var det för sent.
Jag vet att det finns absolut noll och ingenting jag kan göra för att "göra något för min mamma." Jag har försökt få henne tvångsvårdad. Jag har talat med läkare. Jag har gjort flera orosanmälan till socialtjänsten. Framförallt har jag vädjat, hotat, bönat, rasat, erbjudit henne att bo här, försökt tvinga henne att gå med på vård och resonerat med min mamma.
Hon vill inte.
Och precis som jag har sett hur en anhörig kan stånga sej blodig mot myndigheter har jag sett hur medberoendet successivt bryter ner en människa.
Till ingen nytta alls.

Jag VET att mina främsta förpliktelser är mot mej själv och mina barn.
Om jag skulle... likt mamma gjort... släppa in sorgen med sin fulla potential och stånga mej blodig för inget resultat alls så skulle jag svika dem som jag faktiskt har ansvar för.
Timmar på terapisoffan har gett mej den insikten.
Intellektuellt vill säga för känslomässigt känner jag mej ändå som värsta sortens skitstövel som "inte gör något för min mamma."
För att jag ännu kan brottas med ilskan över att hon igen valt bort mej och de mina för alkoholen den här gången. För att hon fan inte ens vill försöka.
Samtidigt som jag vet att hon har... och har haft ändå sedan Jonas blev sjuk för ett halvt liv sedan... ett så jävla hårt liv. Stackars mamma.
Stackars lilla, lilla mamma.
Jag tror att många "missbruksbarn" kan känna igen den här ambivalensen, det här spektrat av olika å delvis motstridiga känslor.

Puss/ Asta

Havet å hunden

Havet å min hund, de två levererar i princip alltid.
Livet leker kanske inte när rundan är slut men det känns alltid väldigt mycket bättre, så även denna gång.
Fast idag fick jag allt gå där i blåsten rätt länge 😉
Nåt jag kom fram till var att idag är ingen bra dag att fatta några som helst beslut.
Jag är förvisso bättre i min förkylning men fortfarande väldigt sliten. Blir trött för ingenting. Allting är antagligen präglat av det, den här enorma tröttheten.
Vi hade ett par fina timmar där i blåsten min prins å jag.

I princip alltid när jag skriver om min relation till någon av mina föräldrar så hör folk av sej via mail och messenger. Idag var inget undantag.
Så många vuxna människor det finns, till synes välfungerande och harmoniska, som bär på en jäkla massa trauma till sina föräldrar.
Och så jäkla många som lever mer eller mindre som medberoende till anhöriga med missbruksproblem. En partner, ett barn, ett syskon eller en förälder.
Sorgligt förstås men samtidigt precis som titeln på Anna Gavaldas utmärkta genombrottsroman... tillsammans är man mindre ensam.

Ibland kan jag känna en viss tveksamhet till att lämna ut mej så här som i inlägget nedan. Jag tycker... rätt eller fel.. att jag lämnar ut å blottar mer av mej själv än av min mamma. Särskilt känsligt har det blivit sedan jag bytt arbetsplats och mina kollegor inte känner mej eller vet vad jag går för på samma sätt.
Men jag tror på öppenhet. Och jag tror egentligen inte att det är en svaghet att vara ledsen eller att ha gått igenom tuffa saker. Jag tror att det gör mej själv till en mer inkännande kvinna... och barnmorska. Och andras mail är ett bevis på att det behövs pratas om.

Ikväll har jag tankat Noah tid. Den lilla gossen tror allt om mej.
Många av hans lekar går ut på att han möter spöken, monster och jättar.
Men alla är de rädda för hans mormor. I hans ögon finns det ingenting som rår på mej.
Det är något vilsamt i det, att få vara någons hjälte. En liten människas anledning till att solen går upp.
Som barn minns jag att jag själv trodde det, att vuxna inte var rädda för någonting.
Jag längtade efter den superkraften.

My lord så blåst jag blev.

Puss/ Asta

Medberoende och elefantbajs

Här om dagen träffade jag min goda vän och bloggsyster Ergo Sum.
Hon är en vansinnigt klok kvinna.
Vi hade inte träffats på hur länge som helst trots att vi bor i samma stad, det verkar vara lite så jag jobbar med alla mina vänner. Hmm.
Hur som helst sågs vi på stan, hon tog en nyttig fruktjuice och jag en öl.
Det speglar våra personligheter rätt bra.
Vi är olika. Men lika.

Vi pratade ikapp och självklart pratade vi en del om att min bror dött och om hur jag har det med min mamma.
Jag pratade om det här med mitt medberoende.
Om att oavsett vad jag vill och vad jag orkar så har jag svårt att bara acceptera att hon ligger där hemma och super ihjäl sej. Att jag är hennes sista utpost, den enda som hon har, och att det inte spelar så stor roll vad jag vill å orkar.
Jag är nog klassiskt sk kvinnlig där. Jag har ett "ta hand om" ok över mej och har efter mormor axlat rollen som den som får ordna upp all skit. Jag skulle ha svårt att leva med att jag lämnade henne åt sitt öde.
Ergo Sum sa då något klokt, något jag själv tänkt men som inte får samma fäste riktigt när det kommer från min egen hjärna.
Hon sa typ att "Jo, du har ditt "ta hand om" krav och du är sista utposten för din mamma. Men när hennes och i förlängningen ditt mående inkräktar på dina barn då kommer du att släppa taget. Få en anledning som är legitim i hjärtat att välja. För barnen kommer alltid först."
Och så ÄR det ju. De ska inte behöva oroa sej för mej som jag oroar mej för mamma.

Det är en process. Jag bestämmer mej å tar tillbaka.
Och en viss kontakt är vi ju "tvungna" att ha nu fram till begravningen nästa vecka.
Alltså missförstå mej rätt. Om mamma sa att hon ville bli nykter, att hon ville ha hjälp, att det fick vara nog så skulle jag utan tvekan lägga ner pengar, engagemang och tid i det. Låta henne flytta in. Investera i henne.
Jag tycker ju om min mamma.
Men som det är nu ringer hon packad och lätt aggressiv flera gånger om dagen. Hon förnekar att hon är full trots att hon inte kan prata rent.
Hon slänger på luren om jag påpekar det. Och hon mal å mal om att hennes liv är förstört.
När Mini städade Noahs rum som varit mammas under hennes tid här fann hon lösa sömntabletter på golvet.
Det gör mej arg!!!
Rasande faktiskt.
Och såna stunder kan jag tänka, men Fine, sup ihjäl dej då om vi inte betyder mer.

Bla bla bla.
Jag har varit på Borås djurpark med. Med Mini, Noah å Ängla.
Och förutom se på alla djur å leka på en ny lekplats så fick vi "gissa bajset."
15 olika bajs i burkar skulle paras ihop med bilder på djur från parken.
Väldigt svårt å otippat kul. Fick 6 rätt. Elefantbajs var kanske inte så svårt men vem ä haj på hur säl/ giraff/ antilopbajs ser ut.
Vi hade en jätte mysig dag å jag var helt slut när jag kom hem.

Puss/ Asta

Återanvänd rubrik 4/5. Det är inte jag, det är du.

Inlägget påbörjades igår kväll...

Nio gånger har mamma ringt mej under kvällen, parallellt med att jag vägrat att svara har hon ringt Mini.
Till slut svarade jag... måttligt irriterad... och hon undrade då med packad röst om hon var välkommen på julafton eller om hon skulle vara hos nån väninna.
Ilska å skuld om vartannat.
Svårt att säga nej om julafton till sin egna ensamma mamma, kanske hennes sista julafton, och hon kommer ju vara nykter här den dagen.
Å andra sidan irritation över att hon svikit vårt avtal om nykterhet och antabus.
Inte besviken, det kan jag inte säga, jag förväntade mej inte att det skulle fungera, men arg ändå.

Och jag tänker "Det är du, det är inte jag."
Det är du som försätter oss i den här situationen, du som inte väljer mej. Det är inte jag som väljer bort dej.
Det är du som inte tycker att jag/ vi är viktiga nog för att underkasta dej behandling.
Det gör mej nästan outhärdligt ledsen och ännu mera arg. 
Och samtidigt vet jag att du är sjuk å att ditt liv är så in i helvete svårt.

En dotter säger bestämt att hon inte ska komma. Att allt då kommer handla om henne och inte om barnen. Hon säger att hon inte orkar.
En annan dotter säger lika bestämt att hon måste komma. Att det är kanske mormors sista jul å att hon inte i efterhand kommer stå ut med att vi valde bort den. Hon säger att hon inte står ut med det.
Det är så svårt för det är jag som måste bestämma och jag känner som båda.
Jag förstår båda.
Om jag tar hit henne så måste både jag och de andra hålla sin irritation i schack.
Det blir inte bra för nån om hon får komma å vi bara är sura.

Ikväll...

Jag har fått lite distans. Mamma har inte ringt idag (vilket antagligen inte är bra nyheter men jag har hunnit pusta ut.)
Det är klart att mamma måste få komma. Det är ju kanske hennes sista jul.

Puss/ Asta 

Å jo. Allt kan alltid bli värre.

När hotfulla moln drar ihop sej över horisonten, när problem hopar sej och det känns som om jag bokstavligen vadar i problem halvvägs upp på låren så försöker jag tänka: Detta är inga riktiga problem. Riktiga problem vore om ett Tredje världskrig bröt ut. Riktiga problem vore om jag blev hemlös. Om någon av barnen fick cancer. Om Noah hittades död i plötslig spädbarnsdöd.
DET är riktiga problem!
Resten... det är trist, det är energikrävande, upprörande och ledsamt men det kommer förr eller senare att lösa sej på något sätt och jag kommer att överleva det.
Egentligen är det väldigt få problem som hotar hela ens existens. Det är en tröst. Det är tankar jag klamrar mej fast vid.

Lik förbannat är det... mycket nu.

Det finns saker jag inte riktigt kan skriva om men min Mini mår inte bra och har fått ett fett jävla problem i knät som hon verkligen varken förtjänar eller behöver precis före jul. Det är fan nästan så jag skrivit in sökordet "Torped" på Gula sidorna.
Ni har kanske någon ni kan rekommendera? Någon som är effektiv och inte allt för dyr så här i juletid.

Sen har vi skolan. Jag har en omtenta på måndag i Neonatologi där jag inte har en aning om vad som felades sist. Rättningen kom flera veckor för sent för föreläsare var på resa, tentagenomgång hinns inte med och nu får jag inga svar om vilken del jag failade på för "han (föreläsaren) jobbar nog."
Samtidigt skall jag skriva ett skelett till en projektplan för D-uppsatsen utan att veta om ämnet duger eller om jag får skriva själv.

Och så släkten då. Släkten är alltid värst.
Mamma är nykter på alkohol (vad hon säger i alla fall) men stenhög på Stilnoct.
Min bror har försökt ta livet av sej tre gånger på en vecka. Två gånger med heroinöverdoser där han hittades, fick antidot och klarade sej. I går kväll med hjälp av en kniv, en skalad kopparsladd och ström.
Han ringde mej i natt å talade in på telefonsvararen, uppgiven och ifrån sej, och upprepade ständigt "Jag trodde hjärtat skulle stanna av strömmen men proppen gick, den jävla proppen gick, och nu sitter jag här i mörker."
Psyk och soc vägrar att befatta sej med honom. Mamma sover sin Törnrosa Stilnoctsömn

Stäng av! Stäng av! ropar alla till mej.
Bryt, klipp, släpp.
Ja, hur fan då? Jag svarar ju inte. Men hur fan ska jag inte bli berörd.
Hur orkar man vara kvinna, mamma till ett barn som far illa, dotter å syster å dessutom käck å allert student? Och ha en anständig jul?

Ingen jävla aning men vi har i alla fall varken Pest eller Kolera som härjar.

Puss/ Asta

Det känns orimligt

Jag vill inte att min blogg ska bli någon slags "Medberoende blogg" och jag förstår om jag har läsare som finner dessa inlägg ganska trökiga.
Det var ett tag sedan jag skrev politiska inlägg och ännu längre sedan jag skrev om mode, naglar och sånt lättsamt, men ni får ge er till tåls. Hoppa över de inlägg ni inte gillar.
Jag är så stressad i huvudet så jag har inte tid att sitta och fundera ut inlägg, det handlar mer om att jag släpper ut de tankar som trängs i hjärnan.

Medberoende ja. Om ni inte följt med i inläggen nedan i ämnet så har jag alltså efter mycket intensiv kontakt med både min bror (som jag egentligen inte har pratat med på tjugo år innan) och min mamma närmat mej en punkt där jag själsligt håller på att gå sönder.
Dom är båda missbrukare och nu akut dåliga båda två.
Jag börjar låta allt mer som min mamma gjort under de senaste trettio åren som hon stridit för att hjälpa min bror upp ur missbruket.
Jag säger samma saker, jag ältar det med mina anhöriga på samma vis, jag tänker på det 24/7.
I en bildlig metafor så har de klivit över räcket till Älvsborgsbron och hänger dinglande med kroppen över kanten. När som helst, verkligen när som helst kan någon av dem eller båda två dö.
Och i det läget har jag alltså valt att ställa ultimatum till min mamma.
Psyk, behandlingshem, drogfrihet eller vi klipper!
Alkoholen å tabletterna eller jag.
Varesegod å välj.

Det ÄR den enda rimliga vägen. Jag inser det.
Jag letar och letar efter andra dörrar ut och det stjäl energi å tankekraft av mej i tentaplugget, men jag finner ingen annan dörr.
Jag har "förmånen" att se vad medberoende gör med en människa innan jag blir fullständigt insjuknad själv.

Men hur lätt är det att inte svara när hon ringer?
När hon talar in på telefonsvaren att lillebror hotar, är oresonabel, vill ha ännu mer pengar och att jag måste... MÅSTE... hjälpa henne.
Hur lätt är det att skriva ett sms som kort går ut på, välj behandling eller mej, ingenting annat är jag intresserad av?
Har du inte listat ut svaret själv så kommer det här. Det är inte alls lätt!

Jag mår minst lika dåligt (just nu) av att ignorera henne och med insikten av hur förbannat ensam hon måste känna sej som av att lyssna, diskutera, trösta, dividera med henne.
Jag tänker på hur jag skulle mått om mina barn vänt mej ryggen på samma vis.
Om jag blev alkoholist. Då skulle allt ammande, allt nattvakande, allt bärande, tröstande, allt skjutsande, allt stöttande, allt man gjort som mamma inte längre räknas. För att man var besvärlig.
Så där konstigt tänker jag.
Det känns... orimligt att strunta i sin egen jättesjuka mamma.

Behövde bara få det ur mej.

Puss/ Asta

Fan inte enkelt.

Alla relationer måste ge mer än de tar.
Så är det, eller så bör det vara, sen har vi alla olika långt tålamod.
Jag är inte den som ger upp i första taget kring de närmsta relationerna.
Jag är övertygad om att många funderat många gånger på varför jag inte skilt mej eller brutit med båda mina föräldrar. Jag spar på vänner som är skitkassa på att höra av sej även om de vet att jag mår dåligt.
Jag har högt tålamod, stor förståelse, ett visst mått rädsla för ensamhet och min egna kompetens och så där. Men det är oxå så att jag tror på att relationer måste få tjorva, vara ljumna, inte glimra i perfektion för att vara något att ha.
I mitt långa äktenskap har det ibland varit ÅR av kriser och även om jag nu finner det lugnt å rätt harmoniskt där så har vi det inte så som flertalet andra skulle klassa ett gott äktenskap.
Min pappa och jag har någon slags mellanrelation där vi inte är pappa-dotter men inte heller bara vänner. Han kommer aldrig bli den där pappan som passar barnbarn, hjälper mej med praktiska ting, sätter in lite pengar om ekonomin är risig. Han är inte min yttre post av trygghet om ni förstår vad jag menar men jag älskar honom och jag tror han älskar mej. Vi har vad vi har.
Mamma har jag alltid haft en komplicerad relation till redan som barn och jag växte ju delvis upp med mina morföräldrar istället. På senaste åren har jag allt mer blivit mamma för henne.
Jag är tålmodig. Jag bär insikten om att jag inte heller är världens bästa mamma, fru, dotter.

Sista månaderna med mamma har brutit ner mej.
Jag känner att jag är vansinnigt nära att braka ihop mentalt själv.
Jag har även plockat in min bror i mitt liv igen efter att inte haft någon kontakt på många år.
De två, mamma å lillebror, har ringt mej upp mot tio gånger per dag och vädrat sin ångest för den andra. Jonas som sover utomhus, mamma som sover nerdrogad, Jonas som kommer åtalas och förmodligen dömas till fängelse, mamma som ska hoppa från 6:e våning.
Ingenting vill de samarbeta kring. Inga råd tar de till sej.
Men ringa ska de.
Konstant.
Tre gånger har polisen varit där senaste månaden. Två gånger för att jag ringt av oro när de plötsligt inte hör av sej och en gång ringde de själva mitt under ett gräl som urartade i slagsmål och senare skottlossning av polis.

Samtidigt skall jag plugga.
Det är mycket rent teoretiskt och det är mycket med mej själv, att slåss mot mitt egna naggade självförtroende och krackelerande självbild. Av att jag är någon annan i klassen än den jag brukar vara i grupp.
Jag misslyckas ständigt med mina uppsatta mål. Stunderna jag tänkt läsa blir kortare, koncentrationen ytligare.
Jag äter en massa. Tar gärna en kvällsöl. Går stadigt upp i vikt. Har slutat på att ens fundera gå ut och springa.
Jag blir tröttare och tröttare och allt mer disträ och känslig.

Det går inte. Jag håller på att bli sjuk. Hela jag känner mej som ett nervknippe.
Om jag fortsätter som hittills kommer jag inom kort oxå ha alkoholproblem och sitta tvärfast i medberoendet och inte fixa skolan.
Jag måste bryta min nedåtgående spiral, jag måste hitta lust, nyfikenhet, rutiner och tro på mej själv.
Alltså måste jag bryta med min mamma.
Förstår ni hur det känns?
Att bryta med sin mamma som dessutom är dödligt sjuk.
Idag fick hon ultimatum. Hon får ringa mej när hon är redo att lägga in sej och ta tag i sitt missbruk istället för att gömma sej bakom sin missbrukande son.
När hon är redo att göra det... imorgon, om tre månader, om sju år... är hon välkommen att ringa mej å så ska jag hjälpa henne. Tills dess så får hon inte ringa. Jag kommer att lägga på luren.

Jag ska ta tag i mitt eget liv.
Fasta läggtider. Fasta gå upp tider.
Bra mat. Godis och alkohol begränsade dagar.
Frisk luft varje dag.

Men det är fan inte enkelt.

Puss/ Asta

Medberoendets helvetescirkel

"Han har bara mej,  jag är den enda han har."
Hur många gånger har jag inte hört den meningen de senaste trettio åren?
Genom dårskap efter dårskap.Hundra gånger? Tusen gånger? En miljon gånger?
"Hur ska jag kunna säga nej när han inte har någon annan?" 

Medberoendes helvetetscirkel.
Kärlek, samvete och ångest.
Att stänga dörren för sitt eget barn. Att låta sitt eget barn tillbringa natten utomhus bland regn, köld och samhällets utslagna... hur gör man det som mamma?
Jag tror inte att jag skälv kunnat.
Och spiralen går djupare och djupare. Bryter ner den enda som finns tills gränserna mellan den som är frisk och den som är sjuk suddats ut.

"Han har bara mej, jag är den enda han har."
Hur många gånger har jag inte förbannat den meningen? Hur många gånger har den inte gjort mej arg, ledsen och rädd. För att den tar från den jag älskar men oxå tar från mej.
Jag har förklarat medberoendets mekanik.
Jag har sagt att han måste vilja, måste slå i botten, måste ha ett eget driv efter förändring.
Jag har inom mej svurit över orättvisan över allt han får som jag förvägras i tanke, engagemang och kärlek.
Jag har med stigande oro sett på hur den sjukdom som var hans oxå blir hennes.

Å nu...
Nu är hon på den absoluta botten.
Äter inte, duschar inte, städar inte, bryr sej inte.
Hon äter en karta tabletter ihop med en flaska starksprit, sover 20 timmar och gör om proceduren.
Å däremellan ringer hon mej. Kraftigt ångestladdad, ibland hög på tabletter, så gott som alltid full.
Hon ringer på dagar, kvällar och nätter.
Hon pratar om honom och att han kommer att dö.
Han ringer på dagar, kvällar och nätter.
Han pratar om henne och att hon kommer att dö.
Och jag...
Jag kan skärma mej till en viss gräns men sen rinner det över.
Hon är den enda han har. Jag är den enda hon har.

"Hon har bara mej, jag är den enda hon har."
Jag hör mej själv säga de orden.
Efter att min mamma i princip sovit bort den senaste veckan.
Efter att min mamma inte med sitt intellekt förstår hur man äter en pizza. 
Efter att mamma upprepade gånger hotat hoppa från 6:e våningen.
Ja för vad fan ska jag säga rent krasst?
"Klipp" säger min make. Du klipper så länge hon inte är nykter och tenderar vara så.
Oavsett om hon är medvetslös i dagar å nätter, oavsett om hon hoppar ut från 6:e våning,
rädda sej den som räddas kan.

Kort sammanfattat.
Min bror är narkoman, alkoholist och diagnostiserad med Aspergerssyndrom.
Min mamma är minst lite sjuk i sin alkoholism och sitt läkemedelsmissbruk.
Både ringer till mej och kräver hjälp tre-fyra-tio gånger var om dagen.
Å mitt i detta och de tankar som det väcker ska man orka plugga och fungera i ett normalt liv.

Och medberoende djävulska medberoendecirkel rullar vidare ur i rymden.

Puss/ Asta

Här är jag.

Kanske undrar någon var jag är?
Vad jag gör?
Varför jag inte bloggar?
Kanske är det inte en jävel som noterat att jag dröjt längre än vanligt.

Näää.
Jag vet inte.
Det är allt och ingenting.
Det är att jag jobbar hela tiden och när jag kommer hem kräver pojkarna min uppmärksamhet.
Det är att när jag var ledig sist så var Äldsta dottern och Ängla här under ett roligt, givande men intensivt ledigt dygn och sen var det jobb igen.
Det är att min mamma är så jäkla dålig å jag får inte tag i henne.
Det är att min bror ringt min telefonsvarare sju gånger på två dagar och att skalet... skyddet... jag har byggt upp för att skydda mej själv inför det här att min bror finns å inte finns krackelerar liksom känslorna för mammas mående.

Mamma blir sämre å sämre (hur det nu är möjligt) och kan i princip dö vilken minut som helst (eller inte.)
Inför det känner jag...
Ilska...
Jag är så arg på henne! Så arg för att hon "lämnar mej" så här, för att hon förstört sitt liv. För att hon ljuger, förnekar, slingrar sej. För att hon inte lyssnar, inte bryr sej om vad jag säger. För att hon väljer spriten och tabletterna framför mej å barnbarnen.
Sorg...
Sorg för att jag ser att min mamma försvinner allt mer. För att hon egentligen är förlorad och det ska till ett jävla mirakel för att hon ska överleva det här ens på kort sikt.
Sorg för att det inte räckte med att min brors liv gick åt helvete utan även mammas.
Dåligt samvete...
För att jag inte finns där. Inte gör någonting. Bara ser katastrofen ske.
Dåligt samvete för att jag är den enda hon har och jag gör ingenting mer än tjatar å gnäller.
Oro...
Oro för att det när som helst, vilken minut som helst ska ringa någon och säga att mamma är död.
Ambivalens...
Viljan att göra något. Att ta hit henne. Inse att det inte går.
Att låta henne fortsätta. Å inse att det kommer förfölja mej för alltid.
Rädsla...
För hur det ska bli. Om hon får fortsätta missbruka och leva. För hur det blir när hon dör.
För att jag har samma gener och har klarat mej hittills men hur länge?
Jag är på många sätt min mors dotter och allt jag vet är att jag i detta nu har hyfsad koll på mitt liv.
"Jag ber till gudarna om nåd. Det kan vara jag som står på tur."

Förmodligen blir det inget Cypern i september så som bestämt. Att mamma, jag, Mini och Noah skulle åka.
Mamma är för dålig, jag har ingen aning om hur jag skulle våga/ orka ha en så sjuk människa under mitt ansvar i en vecka långt hemifrån samtidigt som jag ska dela min tid med en ettåring.

Sorgen över min bror och att vi inte har haft kontakt på tjugo år finns alltid inom mej.
99 dagar av 100 håller jag den på så långt avstånd att det känns som om det inte handlar om mej.
Att det är någon annan, nån jag läser om i tidningen som mist sin bror till drogerna och till en psykisk diagnos. Jag är så van. Så blasé.
Men så ringer han plötsligt. Jag hör hans röst. Hans ord.
Jag kan inte värja mej.
Jag inser att inte ett skit är glömt, läkt eller förlåtet.
Skrapas skorpan bort blöder såret med full kraft.
För hans skull. Min. För vad som kunde blivit. För vad det gjort med vår mamma.

Jag känner mej väldigt, väldigt, vääääldigt trött. Och som alltid när jag är så där trött så tvivlar jag på allt!

Puss/ Asta

Offentliga familjegräl å en farsa som trillade av piedestalen

Jag har inte sett Sanna Lundells serie Djävulsdansen som handlade om medberoende även om jag säkert borde. Jag har levt i beroende och medberoende hela mitt liv.
Men det blev bara inte av...
Nu har boken kommit och jag tänker att den ska jag åtminstone läsa.
Medberoende är ett behjärtansvärt ämne och Sanna Lundell en skicklig skribent.
Å vad det gäller ämnet har hon ju en del erfarenheter kan man väl lugnt säga...

Ulf Lundell, pappa till Sanna, har inte heller sett tvserien och ännu inte läst boken men han har fått citerat utdrag ur den som handlar om Sannas uppväxt med en alkoholiserad och oansvarig pappa som satte konsten, spriten och sej själv framför sina barn... menar hon.
Ulf Lundell håller inte med.
Ulf Lundell var under barn och uppväxtår min stora musik gud. Jag har lyssnat så många timmar, kan fortfarande så många texter utantill.
Men med åren har han verkligen sjangserat!
Jag talar inte om hans ålder eller utseende, dels för att jag tycker att människor ska ha rätten att åldras men oxå för att jag tycker... fortfarande... att han är en stilig karl. Han har nåt visst.
Nej, jag talar om hur han snackar ner folk till höger å vänster.
Hur han slår åt alla håll och verkligen inte bara uppåt som är något mer sympatiskt.
Han dissar journalister, han dissar programledare, kungafamiljen, feminismen, musiker... va, fan han sågar till å med Lars Winnerbäck utmed fotknölarna.
Till sist blir det inte kaxigt å rebelliskt längre, till sist blir det bara gnälligt och osympatiskt.
Och nu... nu kan han inte låta bli att såga sin egen avkomma Sanna i sin blogg och sin först fru som verkligen inte sagt något offentligt.
Han gör det på ett så fult, skitigt vis i sitt blogginlägg. Läs här.

Bland annat vill han tydligen ha cred för att han tog ansvar för sitt eget barn:
"Inte ett ord om att jag augusti 1992 tvingades ta barnens mor till akut mentalvård, då tog jag hand om lägenheter hus tre barn hund, och sen krävde jag vårdnaden om barnen och fick och tog hand om den vårdnaden under hela 90- talet och såg till att dessa barn fick varsin bostadsrätt."
Därmed borde hans supande, hans frånvaro, hans egoism vara förlåten då eller?Han bidrar dessutom med pengar ibland, eller HAR bidragit med pengar:
"Man kan skriva dumheter, sen kan man smsa och be om pengar. Som jag överför. Frihet och oberoende kostar. Bland annat pengar. Sannas söner har en far som kör Rolls Bentley Ferrari. Nästa gång det krisar får man vända sej dit."

Jag tycker det är skitigt. Jag gör det.
Jag tycker inte ens att Sanna Lundells serie/ bok går att jämföra med när Anna Wahlgren skrev en bok som var en uppgörelse med hela sin barndom. I det senare fallet var det en svidande kritik mot föräldern Anna Wahlgren (vilket jag här å nu varken säger var rätt eller fel) men i Sanna Lundells fall handlar det mer om en problematik, missbruk-medberoende, där hon ger exempel från sitt egna liv.

Jag tycker han är så futtig Uffe. Han hade väl glidit ner rätt bra från piedestalen innan han offentligt gör natt av sin egna dotter men nu ligger han definitivt på marken vad mej anbelangar.
Som förälder har jag flera gånger varit med om att jag å barnen minns saker på olika sätt.
I vissa fall saker som jag upplever som bagateller men som i deras hjärna blivit en jättegrej.
I andra fall saker som jag inte ens minns. Eller inte tror har hänt.
Det är för att vi alla upplever världen olika. Det är för att barndomsminnen för alltid blir sedda med de ögon man hade då.
Men som barn tycker jag alltid att man har en slags första tjing på sanningen.
Att man som förälder måste första det.
Hur det än var egentligen så är det ju så här ungen minns det.
Man kan prata om det men man kan inte förminska deras upplevelse.
Den är deras, hur tiden å idealen än var då.

Du gör bort dej Ulf Lundell som inte är stor nog att stå för dina misstag.
Det borde man kunna när man nu käftsmäller på allt å alla.

Puss/ Asta

Varje dag, varje timma

Min mamma är alkoholist.
Jag säger det utan skam och utan att skuldbelägga. Jag förstår att hon är alkoholist, jag tänker att det måste vara omöjligt att leva med ett barn som varit missbrukare sedan han varit fjorton och som avverkat åtminstone åtta av sina nio liv.
Medberoende är en sjukdom och resultatet av den sjukdomen måste i förlängning bli att den egna hälsan tar stryk.

1 tjugonio år har min mamma levt med skräcken under huden för sitt barn.
Allt sedan han en sommardag låste in sej på sitt rum, svalde alla piller han hittat i mammas medicinskåp och höll på att stryka med.
Han dog inte men han vaknade upp förändrad och det blev startskottet för mamma på ändlösa turer med psykiatrin, socialtjänsten, behandlingshem och polis.
In och ut på psykavdelningar, in och ut på behandlingshem.
Letande i stans skummaste kvarter, dealande med folk han varit skyldig pengar. Oro väntan vid telefonen. Sökandes på stans alla sjukhus och på häktet.
Bedjande om hjälp. Meningsfull hjälp.
Hon har åkt till hans lägenhet på den tiden han hade en, hon har öppnat dörren när han stått barfota och tunnklädd mitt i vintern.
Hon har låtit sej vädjas till om mat, pengar, kaninpassning och mediciner.
Hon har blivit bestulen, lurad, hotad och slagen.
Mamma är den enda människan i världen min bror har kvar och så har det varit länge.
Själv tröttnade en fyra-fem år in i hans missbrukarsväng.
Hur säger man på allvar nej till den som ingen annan har?
Som är hungrig, sliten, blåslagen, abstinens, frysande, svårt psykiskt sjuk och ens eget kött å blod.
Det går ju inte.
Inte ens om man går under själv.

Och under har min mamma gått.
Oro, beroendeframkallande mediciner, ensamhet och alkohol har slitit hårt.
Hon är inte ens pensionär enligt legitimationen men kroppsligt är hon en gammal människa.
Hon går långsamt, hon är vinglig, hon är glömsk och verkar nästan lite dement.
Hon har haft flera infarkter i hjärnan, hon är kraftigt överviktig och en tickande bomb.
Min bror har upprepade gånger misshandlat henne. Hon är liten och med dålig balans och även om hans syfte kanske inte skulle vara det så skulle han lätt ha kunnat haft ihjäl henne nån av de gångerna.
Min bror har som sagt överlevt mer än de flesta.
Brusten aorta, injekterande av kaktussaft, sovandes på parkbänkar mitt i vintern, flera överdoser, självmordsförsök, rejäla fyllor på 70% handsprit, ordentligt med stryk, en mordbrand är bara det jag känner till. För att inte tala om vilka miljöer han rör sej i och vilka människor han riskerar stöta på.

Summan av kardemumman för egen del...
Jag lever hela tiden... varje dag...i vetskapen om att en av dem eller båda två kan dö precis när som helst. Vilken dag som helst, vilken timma som helst kan polisen ringa och meddela mej.
Vem av dem som går först skulle jag inte våga satsa några pengar på.
Både är i otroligt dålig form.
Mer säkert vågar jag säga att när en av dem dött kommer den andra att följa på tätt efter.
Ingen av dem skulle överleva den andras död.

Flera gånger, senast igår, har jag ringt polisen för att de ska kolla till mamma. För att jag tror att nu, nu har det hänt.
Min mamma ringer nämligen mej många gånger varje dag. Dels för att hon mår skit och dels för att hon glömmer att hon ringt när hon är onykter.
Igår hade vi bestämt att vi skulle äta lunch. Hon såg fram emot det så, att få träffa Noah och hans mamma, hon ringde säkert fem-sex gånger för att prata om det.
Men sedan onsdagen ingenting. I går, inget svar varken på hemtelefonen eller mobilen på hela dagen och hela kvällen.
Då ringde jag. Å hon låg och sov berättade polisen.
Denna gången låg hon och sov.

Jag älskar min mamma gränslöst. Jag gör verkligen det.
Ändå försöker jag sätta gränser och jag är på många sätt mammas mamma.
Som talar strängt, läxar upp, förmanar och lyssnar... gud vad jag lyssnar.
Hon frågar aldrig hur jag mår. Inte för att hon inte bryr sej utan för att allt bara är så jävla jävligt för henne själv och för att jag är den enda hon har.
Hur kan jag säga nej till någon som ingen annan har? Som är mitt kött och blod.

Puss/ Asta

Medberoende av tredje graden.

 

Jag fick idag en obehaglig insikt.
En insikt i att "mamma är lik sin mamma" och i hur blind man kan vara för sina egna tillkortakommanden. Sitt egna medberoende.

Jag orkar inte dra nån resumé för nytillkomna läsare. Ni får försöka hänga med ändå :)
Cirkusen mellan min mamma och min bror har eskalerat senaste halvåret.
Innan dess hade han åtminstone ett behandlingshem att sticka ifrån och innan dess hade han en egen lägenhet.
Sista halvåret har varit en deprimerande cirkus och cirkel.
Psykakuten, gatan, hemma hos mamma, gatan, psykakuten, gatan...
Min bror har blivit allt sämre och allt mer aggressiv.
Han slår mamma, slår sönder saker, gapar, skrämmer/ väcker grannar och blir hämtad av polis.
Å mamma hon står ståndaktigt emot att släppa in honom... ett par dagar eller kanske nån knapp vecka.
Sedan står han där. I usel form. Minimalt med kläder.
Frusen, gråtandes, barfota, hungrig.
Mamma släpper in honom. För hon är ALLT han har.
Utan henne skulle han förmodligen dö.

Det är bara det att dö lär han göra ändå.
Han kommer aldrig gå bort av sviktande hjärta i nittioårsåldern.
Han lever farligt... hela tiden.
Super sej redlös, tar alla droger han kommer över, lånar pengar av dem han inte borde, sover ute.

Det började när han var fjorton. Nu är han fyrtiotvå.
I 28 år har min mamma ringt hem till mej, ibland en gång, ibland tio gånger men oftast tre-fyra gånger per dygn och börjat sitt samtal med "Jag är så orolig för Jonas" eller "Jag orkar fan inte med Jonas" eller "Jag vet inte vad jag ska göra med Jonas."
Aldrig "Hur mår du?" eller "Hur har du det egentligen?"
Sista halvåret har det blivit mer. Fler samtal. Hon fortsätter att ringa även när jag inte svarar.
Hon är ensam. Rädd. Uppgiven. Ledsen.

Ibland är jag snäll och lyssnar duktigt. Ibland blir jag irriterad och snäser.
Ibland fortsätter jag med mitt och låtsas som om jag lyssnar, hon är för upptagen med sitt och märker aldrig någon skillnad.
Det sista har jag svarat om jag bara hört. Jag har ringt upp när jag missat.
För nu lurar katastrofen kring hörnet.
När som helst... hon eller han.
Nu ränner polisen hem till mamma var och varannan dag.
Fattas bara att hon blir vräkt oxå.

Min mamma kan inte släppa taget. För han är hennes barn och han är sjuk och ensam i världen.
Hon vet om att det bryter ner henne, hon vet om att det inte hjälper, att ingenting hjälper och att de båda rusar mot undergången.
Men. Hon. Kan. Inte. Låta. Honom. Gå. Under. För. Att. Hon. Sagt. Nej.
Å jag har svurit å grinat å gnällt å ältat det där under alla år men det är så det är.

Igår kväll pratade jag med min mamma.
"Hon var så orolig för Jonas."
Sen pratade jag med mamma kring midnatt.
"Vad fan ska hon ta sej till?"
Sen ringer hon 05:20... upprepat tills jag vaknar... och jag får hålla henne sällskap medan hon sitter i trapphuset och fryser och väntar på polisen för Jonas är i hennes lägenhet och lever fan.
Och idag slog det mej!
Även om det inte är lika "synd" om mej som om mamma. Även om det inte "bryter ner" mej på samma vis så är jag PRECIS som hon.
Jag tar de där samtalen. Natt som dag. Mitt i middagen eller på mitt jobb.
Jag gör det fastän jag vet att det inte leder någonstans och trots att ingenting kommer förändras för än någon av dem dör.
Hur mycket jag än vill hjälpa henne, vill rädda dem båda, så kommer det aldrig att ske!
Men jag svarar. Jag suckar, jag gnäller, jag svär tyst för mej själv men jag svarar.
För mamma är så ensam. Hon har bara mej.
Jag. Kan. Inte. Låta. Henne. Gå. Under. För. Att. Jag. Sagt. Nej.

Puss/ Asta

Mitt egna lilla medberoendehelvete

Gränsen för att terapeutiskt amatörpsykologa sej själv i en blogg genom jobbiga händelser och känslor kontra att lämna ut andra inblandade kan vara hårfin.
Ibland överträder jag den...

"Djävulsdansen" började på Svt idag. Jag hade sett fram emot den hela dagen men när den väl var så missade jag den. Får se den på Svt senare.
Sveriges televisions nya serie om missbruk och medberoende med Ann Söderlund och Sanna Lundell.
Jag är fast i mina egna erfarenheter om medberoende ikväll.

Kort resumé för eventuella nytillkomna läsare...
Min lillebror är missbrukare sedan han var ung tonåring. Det började med hasch och övergick senare till tyngre droger. Nu är det egentligen allt som går att berusa sej med, både alkohol å narkotika. Väldigt tidigt i sin missbrukarkarriär blev han psykiskt sjuk. Under senaste kanske sex-sju åren har han därtill varit aggressiv å våldsam emellanåt, i synnerhet mot mamma.
Jag har sedan många år i stort sätt ingen kontakt med min bror, egentligen är det bara mamma som har det. Med åren, det är ju snart 30 års tid så har hon blivit allt mer isolerad och även hon missbrukande och slut i nerverna. Hon kan inte ge upp, kan inte sluta hoppas...
Min bror har varit på ett antal behandlingshem. Just nu pendlar han mellan att ibland vara på ett hem, ibland sova ute på gatorna och ibland hemma hos mamma som har svårt att stänga dörren i ansiktet på honom när han står där hungrig å skiten och i enormt dålig psykisk kondition.

Igår hade min bror kommit hem till mamma igen. Mamma ville inte släppa in honom.
Han bankade å förde oväsen och störde grannarna till mamma öppnade för att säga att han måste gå.
Då knör han sej in i lägenheten och uppträder mycket hotfullt varpå mamma tar sin tillflykt ut och ringer polisen.
När polisen anländer någon halvtimma senare är min bror borta.
Han HAR dock hunnit med att med hjälp av en hammare slå sönder det mesta av värde i mammas lägenhet. Dator, mobiltelefon, vardagsrumsbord, hennes glasögon, tv'n, plånboken är borta...

Mamma ringer mej. Hon är HELT förstörd. Nykter men jättetrött, låter helt uppgiven, nästan apatisk när hon berättar.
Jag råder henne så klart att anmäla, annars kan hon aldrig få ut något på försäkringsbolaget.
Men mamma orkar inte. Hon säger att hon har fullt upp med att vara ledsen.
Å så vill hon inte "ställa till det" ytterligare för min bror. Han ska på rättegång i övermorgon och blir med stor sannolikhet dömd till fängelse.
Jag pratar med henne. Lyssnar. Frågar om jag får komma å hämta henne.
Är ledsen å orolig för henne och tackar samtidigt gudarna för att hon sprang ut, för att det bara var ting som blev krossade av den där hammaren.
Jag får intensiv huvudvärk och tvingas ta två Treo å lägga mej i ett mörkt rum med Gottfrid nära.
Sen ringer mamma igen. Är berusad. Är mer intensiv i sitt försvar av min bror.
Ömsom beklagar sej över det hon förlorat, 30-40 000 kr.
Ömsom är ledsen över att hennes barn kunnat göra så.
Ömsom är påstridig i att hon "så klart inte!" kan anmäla, att han är sjuk, att han inte kan rå för det.
Jag blir mer irriterad.
Pengarna jag blivit lovade till hjälp med glasögon fryser inne nu när hon måste "städa upp efter min bror ekonomiskt." Igen.

Någonting dovt å barnsligt vaknar i mej. Något från barndomen som är orationellt och omoget.
Mer hennes prioriteringar än pengarna. Mer att han sveper in å söndrar och förstör och får kosta pengar medan jag som sköter mej och aldrig ber om nåt får gå lottlös.
Hela livet har handlat om det. Om vad J behöver. Om hur J mår. Om vad J ställt till med och hur vi andra får anpassa oss.
Födelsedagar, julaftnar... alltid min bror.
Å det är så småsint och så dumt för jag skulle verkligen inte vilja byta.
Å jag är en vuxen, kapabel, medelålders kvinna som klarar mej själv,
Men det där krafsandet i barndomssåren. I att stå tillbaka.
Skammen att sätta sina egna känslor i centrum!
För nu ÄR det ju faktiskt inte mej det är synd om. Det är mamma det är synd om som får spärra kontokort, famla fram utan glasögon, leva med otryggheten att min bror ska dö ikväll/ komma tillbaka ikväll, sitta i sin ensamma ensamhet utan tv eller dator. Köpa en ny telefon... den sjuttielfte i ordningen...
Som en trotsig fyraåring kastar min bror alltid mammas å sin egen telefon allt vad han orkar i backen när han blir arg. Å han blir ofta arg.
Skammen att tänka "Kan han aldrig DÖÖÖÖ nångång" och samtidigt vara så in i helvete rädd för just det.

Det är inte lätt att vara människa ibland.

Puss/ Asta

Att önska livet ur sitt eget kött och blod.

Detta är ett av de privataste inlägg jag någonsin skrivit. Kanske tar jag bort det, vi får se.
Samtidigt som det är självutlämnande och lämnar ut fler än mej själv så tror jag tyvärr att jag inte är ensam om den här situationen. Om de här känslorna.

Att önska livet ur sitt eget kött och blod.
I snart 30 år har min lillebror varit missbrukare och psykiskt sjuk.
I snart 30 år har vi, och framför allt min mamma, levt med att han frivilligt och ofrivilligt kört runt oss i en känslomässig centrifug.
Och nu, idag, kände jag att jag önskade honom död.
Inte av hat. Inte av rädsla.
Av uppgivenhet.

Min lillebror var en solig, glad och social pojke som barn.
Han var modig, dumdristig rent av, och enormt älskad å bortskämd av mamma.
Till mej hade hon en problematisk relation när jag var liten, ändå tror jag inte att jag var ett särskilt besvärligt barn. Men min bror... honom kunde hon älska förbehållslöst och gjorde så oxå.
Jag var avundsjuk och svartsjuk som liten. Men då jag flyttat "hemifrån" till mina morföräldrar i 12 årsåldern fick vi en allt bättre och närmare relation jag å min bror.
När inte längre "mammareviret" störde oss.
Jag minns ett par, fem-sex år där, som väldigt nära och innerliga.
Hur han vände sej till mej.
Hur han blev fadder till mitt barn.

Så en vårkväll när han var 14 år och jag hade fått mitt första barn några månader tidigare tog han mammas samlade läkemedel i en protest, i ett korkat pubertetsraseri mot mamma.
Min mamma ringde mej och sa att han låst in sej på rummet. Inte svarade.
Jag kom dit, vi fann en nyckel... och en medvetslös unge i sängen.
Det tog evigheters minuter innan ambulansen kom. Väl på sjukhuset vågade ingen svara på om han skulle vakna igen och i vilket skick han i så fall skulle vara.
Men han vaknade.
Till synes utan några restsymtom. Inga som doktorer eller EEG upptäckte i alla fall.
Men både jag å mamma sa att han förändrats.

Sen började karusellen med droger. I huvudsak hasch.
Drogpåverkan, psykoser, psykvistelser.
Ett allt mer självdestruktivt och inneslutande beteende.
Vi letade efter honom i parker och på stan.
Vi hade oändliga akuta familjemöten.
Det ena efter det andra provades.
Familjehem, boende hos vår pappa, psyk igen, behandlingshem.
Alltid på frivillig basis. Vilket aldrig varade särskilt länge.

Min mamma var på den tiden en attraktiv kvinna yngre än vad jag är.
Hon hade vänner, pojkvän och gott om andra kavaljerer.
Hon hade ett bra jobb. Intressen.
Allt. Precis allt förstördes av min brors missbruk och av hennes oro och oförmåga att släppa hoppet om sitt barn. Vilken mamma kan det?
Ja jag säger mamma. För så är det. Att vara mamma är någonting annat än att vara pappa. Eller syster.
Mamma har berättat om hur hon var på "Föräldraföreningen mot narkotika", hur hela familjen var med och engagerad kring de olika ungdomarna i början. Å med tiden... bara mammorna kvar.
Min mamma är idag en spillra. Långt äldre än sina 62 år. Själv missbrukare. Själv trasig. Oändligt ensam.

Ganska sent i sin missbrukskarriär gick min bror över till andra droger.
Amfetamin. Heroin. Alkohol. Allt som gick att bedöva sej med.
I övrigt fortsatte turerna.
Korta tider av tvångsvård. Behandlingshem. Tillbaka till lägenheten och missbruk.
I takt med att haschet byttes ut eller kompletterades med annat så förändrades min mjuka snälla bror till nåt annat. Hårdare och elakare. Hotfullare och aggressivare.

Numera dricker han mest och tar läkemedel.
Han har även fått diagnosen Aspergers syndrom.
Å han jagar livet ur mamma.
Ömsom ynklig, gråtmild, snäll och behövande.
Rädd och oförmögen.
Ömsom skrytande och skrävlande, egoistisk och krävande.
Elak och våldsam.
Han har slagit mamma så många gånger.
Hon älskar sitt barn. Men är rädd för honom.
En vuxen karl med en 11 årings intellekt.

Senast i förrgår slog han henne.
Nykter.
Han skulle få sova på soffan för han vågade inte gå hem.
Mamma fick ett telefonsamtal som han inte tyckte hon skulle få.
Då slog han henne. Upprepat. Med knytnävar. I ansiktet.
Ikväll har jag terapitalat mamma via telefonen i väntan på polisen.
Medan han ringde, sparkade å slog sej trött på hennes dörr.
En mamma i panik. Livrädd för att en förstärkt säkerhetsdörr ska ge vika.
När polisen kom var han borta.
Men den kvarten-tjugo minuterna. Jag fick ångest själv av att höra.
Å att vara så långt borta.

Jag har saknat min bror i halva mitt liv... nej, mer.
Jag har försökt hjälpa, jag har bett och hoppats.
Jag har förlorat min mamma till missbruk via honom.
Jag älskar honom, jag saknar honom men jag önskar han var död.
Jag har gett upp hoppet och en gammal människa som mamma är ska inte behöva leva så här. Med all ångest, rädsla, självförebråelse.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Puss/ Asta