Mår mamma bra mår barnen bra... eller?

Barnuppfostran och mammarollen är ämnen som ständigt diskuteras. Åtminstone på mammabloggar som jag av någon anledning ofta hänger på. Och kanske är det inte så konstigt, att vara mamma (nej, jag tror tyvärr inte det ännu är samma att vara pappa) är den viktigaste rollen vi har.
Graviditeterna, förlossningarna och småbarnsåren bär vi med oss livet ut och till å med när vi sitter som dementa gamla tanter så hackar tankarna upp sej just där och de tjatar ofta om att de måste hem till barnen, barnen är ensamma, barnen vet inte var de är osv. 
 Kanske... eller med all säkerhet... är det därför som insatsen som mamma är så jäkla känslig för kritik. Det är den enda relation som är "på- liv- å- död- viktig."

Jag läser tex ofta Cissi Wallins blogg. En kvinna som jag höll med om det mesta innan hon fick barn men som jag nu ofta kan reta upp mej på. Inte så mycket för att hon är en annan typ av mamma än vad jag själv var utan mer för att hon ofta skriver texter där hon ifrågasätter den traditionella mammarollen på ett provokativt sätt men sedan är extremt känslig för kritik mot den mammaroll hon själv representerar. När hon skriver talar hon om sakfrågan, när hon får svar... och svar/ mothugg ber hon ofta om... så är det personangrepp.
Över lag är det så i bloggvärlden (och kanske för övrigt oxå) att som man ropar får man svar.
De bloggare som skriver provokativt och med aggressiv ton får kommentarer i samma anda medan de som inte gör det får likasinnade avtryck i sitt kommentarsfält.
Själv (jag vet, jag är en myra bland giganterna och det spelar oxå in) får jag ytterst sällan otrevliga kommentarer nu mera om jag inte skriver om Sverigedemokraterna.

Men, nu kom vi från ämnet, känsligheten för kritik i ämnet: mammarollen.
Så oerhört känsligt att diskutera. Där vill vi så gärna lyckas, lyckas vara good enouth.
Mammarollen är i ständig förvandling. Det är lätt att tro när man är mitt upp i småbarnsåren att synsättet vi nu har är det riktiga och att det är så det ska förbli.
Själv fick jag min äldsta dotter som sjuttonåring när jag bodde hemma hos mormor å morfar och kontrasterna mellan deras och min syn på barn kraschade direkt. Vi flyttade när dottern var 6 månader men innan dess hann vi bland annat gräla som sjutton om både samsovning och fri amning som jag förespråkade och som mormor tyckte var fullständigt absurt.
Föga kunde jag då tro att när jag blev mormor så skulle kontrasterna vara lika stora.

Jag tycker att jag har lärt mej massor av dagens småbarnsföräldrar. Omvärderat mycket som var heligt för mej och insett att det var massor som blev tokigt. Framför allt har jag en större medvetenhet kring genus och jag anser nog i högre grad numera att man bör välja sina strider.
Jag bestämde mycket över mina barn för bestämmandets skull. För att jag var vuxen och de var barn. Punkt.
Där har jag utvecklats, påverkats, ändrat mej.
Men, jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har otroligt svårt för den nya tidens egoistiska föräldraskap. Den att ingenting behöver förändras för att man får barn.
Att barnen får hänga med på föräldrarnas villkor snarare än tvärtom.
Och denna nya sanning "Mår mamma bra mår barnet bra" är ju bara dravel.
Jo, visst är det kul om mamma mår bra men i övrigt upphör sanningen där.
Om mamma känner för att byta karl en gång om året mår barnet förmodligen inte bra av det.
Om mamma känner för att åka två veckor till Thailand när hon har en ettåring hemma mår barnet inte bara av det.
Om mamma känner för att ständigt ställa till fester hemma, bryta upp och flytta en gång om året, dricka vin till frukost eller ta sovmorgon till klockan halv tolv mår barnet inte bra av det.
Folk skiljer sej för att livet inte är roligt eller för att de inte är kära mitt under småbarnsåren.
Allt är bra, man är vänner, gör kul saker ihop, samarbetar fint kring barnen men hjärtat slår inte dubbelvolter när han tar dej på låret typ. Nej, barn mår inte bra av det. Skilsmässor är trauman för barn. Ska man utsätta dem för det ska alla andra möjligheter vara uttömda.
Eller du vill göra karriär och ungen får vara på dagis mellan 07-17. Nej, barnet mår inte bra av det.
Det är EN sak om man inte har nåt val. Om äktenskapet bara är bråk och krig, om man är ensamstående och måste jobba så för att få vardagen att gå ihop, om man är sjuk och behöver avlastning osv. Barnen tar fortfarande skada men har man inget val så har man inget.
Men att barnet skulle må bra för att mamma fortsätter att leva precis som hon vill är ju rent bullshit.
Mamma borde må bra av att barnen mår bra. Det är ett vettigare motto. 

Och innan jag får arga kommentarer om "Men pappan då"...
Jag har skrivit om MAMMArollen. Tyvärr tror jag inte att det är samma sak att vara pappa ännu.
Tyvärr, det är synd o skam, det borde inte vara så men det är så ännu. För allt för många.

Puss/ Asta

Dra på charter och lämna bebisen hemma?

Jag läser som ni vet en del mammabloggar. Trots att jag inte har några egna småbarn så har jag ändå småttingar omkring mej och mammalivet har länge varit en stor del av mitt liv.
Men som trogna läsare säkert känner igen finns det en del som har förändrats i synen på barn under de sista decennierna. En hel del på gott och annat som jag stör mej som fan på.

Ta tex det här med att det numera ska vara så jäkla jobbigt att vara småbarnsmorsa.
Kändismorsor som blir i det närmast kränkta... eller i alla fall får tokspel... om inte får sin egentid veckan efter att ungen tittat ut. Som tycker att de självklart ska kunna ränna på spa å kändismingel å jobbmöten å tjejkväll med polarna precis som förut för herre gud ungen har väl en pappa/ mormor/ farfar/ mammas goda vän/ barnflicka som den kan connecta med under tiden?!
Nu senast är det Cissi Wallin som skrivit om det självklara med att kunna dra på utlandssemester utan ungen när den är tre månader för man har kanske haft jävligt jobbiga tre månader å ungen har väl en pappa (eller annan anknytningsperson) som kan ta över så länge.

Jag är feminist. Japp. Jag tycker det är alldeles självklart att kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter som män. Jag tror på styrmedel från staten vad det gäller föräldraledighet och kvotering och jag tycker att pappor (vettiga pappor) har alldeles för lite att säga till om.
Jag orkar inte dra mer om hur å varför jag är feminist här för det är inte det inlägget handlar om.
Nånstans går det in absurdum.
Självklart har mamman en annan bindning till barnet än pappan när det är pyttespädis.
Mamman har ju burit det inne i sin kropp. Hon har en jävla massa hormoner som skall hjälpa henne med de här bindningsprocesserna. Partnern är viktig och älskar absolut men inte så som mamman som burit barnet. Den processen tar längre tid.
Ett litet barn behöver sin trygga anknytningsperson, det är oftast mamman då partnern jobbar, det kan vara någon annan men i så fall så är det den som ska vara där å inte springa på tjejkvällar och Cypernresor när barnet bara är några månader gammalt.

Människobebisen föds väldigt omogen för sin stora hjärna. Egentligen skulle de behövt boa en stund till där inne men då skulle de inte rent fysiologiskt kunna ta sej ut. Därför tror jag att naturen har tänkt de närmaste månaderna som en förlängd graviditet. Barnet är på utsidan men skall bäras hud mot hud så stor del av dygnet som möjligt.
Så har jag rent instinktivt gjort med mina bebisar och ju mer jag lär mej om kvinnokroppen och det späda barnet ju mer vatten på min kvarn får jag.
Jag kan faktiskt inte ens förstå hur NÅGON kan tycka att det är viktigare att dra på semester än att vara med sin tremånadersbebis?!
Hur kan jobb, polare, evighetslånga skönhetsbehandlingar vara viktigare än att vara nära sin späda avkomma?

Jag tycker att när man får barn så får man anpassa livet efter det ett tag och inte tvärt om.
Det där med att "lyckliga föräldrar är bättre föräldrar å ger gladare barn" är ju rent larv när vi pratar spädbarn. Deras behov kommer först.
Och blir du så förbannat olycklig av att inte kunna leva på som förut så borde du kanske inte skaffa barn? Du är till för ditt barn och inte tvärt om.
Självklart är det en annan sak om man är sjuk. Kanske inte för barnet men som princip.
Å självklart klarar barnet fler "viktiga vuxna" ju äldre det blir.
Å självklart är det skillnad på att ha vuxentid nån kväll mot jämt å ständigt.
Det är livssynen jag är ute efter. Den att man som mamma/ primäranknytningsperson först och främst ska se till sina egna behov och att livet inte får förändras.
Som kinkiga barn ska de ha sitt superdupiga händelserika liv intakt.

Puss/ Asta