Mår mamma bra mår barnen bra... eller?

Barnuppfostran och mammarollen är ämnen som ständigt diskuteras. Åtminstone på mammabloggar som jag av någon anledning ofta hänger på. Och kanske är det inte så konstigt, att vara mamma (nej, jag tror tyvärr inte det ännu är samma att vara pappa) är den viktigaste rollen vi har.
Graviditeterna, förlossningarna och småbarnsåren bär vi med oss livet ut och till å med när vi sitter som dementa gamla tanter så hackar tankarna upp sej just där och de tjatar ofta om att de måste hem till barnen, barnen är ensamma, barnen vet inte var de är osv. 
 Kanske... eller med all säkerhet... är det därför som insatsen som mamma är så jäkla känslig för kritik. Det är den enda relation som är "på- liv- å- död- viktig."

Jag läser tex ofta Cissi Wallins blogg. En kvinna som jag höll med om det mesta innan hon fick barn men som jag nu ofta kan reta upp mej på. Inte så mycket för att hon är en annan typ av mamma än vad jag själv var utan mer för att hon ofta skriver texter där hon ifrågasätter den traditionella mammarollen på ett provokativt sätt men sedan är extremt känslig för kritik mot den mammaroll hon själv representerar. När hon skriver talar hon om sakfrågan, när hon får svar... och svar/ mothugg ber hon ofta om... så är det personangrepp.
Över lag är det så i bloggvärlden (och kanske för övrigt oxå) att som man ropar får man svar.
De bloggare som skriver provokativt och med aggressiv ton får kommentarer i samma anda medan de som inte gör det får likasinnade avtryck i sitt kommentarsfält.
Själv (jag vet, jag är en myra bland giganterna och det spelar oxå in) får jag ytterst sällan otrevliga kommentarer nu mera om jag inte skriver om Sverigedemokraterna.

Men, nu kom vi från ämnet, känsligheten för kritik i ämnet: mammarollen.
Så oerhört känsligt att diskutera. Där vill vi så gärna lyckas, lyckas vara good enouth.
Mammarollen är i ständig förvandling. Det är lätt att tro när man är mitt upp i småbarnsåren att synsättet vi nu har är det riktiga och att det är så det ska förbli.
Själv fick jag min äldsta dotter som sjuttonåring när jag bodde hemma hos mormor å morfar och kontrasterna mellan deras och min syn på barn kraschade direkt. Vi flyttade när dottern var 6 månader men innan dess hann vi bland annat gräla som sjutton om både samsovning och fri amning som jag förespråkade och som mormor tyckte var fullständigt absurt.
Föga kunde jag då tro att när jag blev mormor så skulle kontrasterna vara lika stora.

Jag tycker att jag har lärt mej massor av dagens småbarnsföräldrar. Omvärderat mycket som var heligt för mej och insett att det var massor som blev tokigt. Framför allt har jag en större medvetenhet kring genus och jag anser nog i högre grad numera att man bör välja sina strider.
Jag bestämde mycket över mina barn för bestämmandets skull. För att jag var vuxen och de var barn. Punkt.
Där har jag utvecklats, påverkats, ändrat mej.
Men, jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har otroligt svårt för den nya tidens egoistiska föräldraskap. Den att ingenting behöver förändras för att man får barn.
Att barnen får hänga med på föräldrarnas villkor snarare än tvärtom.
Och denna nya sanning "Mår mamma bra mår barnet bra" är ju bara dravel.
Jo, visst är det kul om mamma mår bra men i övrigt upphör sanningen där.
Om mamma känner för att byta karl en gång om året mår barnet förmodligen inte bra av det.
Om mamma känner för att åka två veckor till Thailand när hon har en ettåring hemma mår barnet inte bara av det.
Om mamma känner för att ständigt ställa till fester hemma, bryta upp och flytta en gång om året, dricka vin till frukost eller ta sovmorgon till klockan halv tolv mår barnet inte bra av det.
Folk skiljer sej för att livet inte är roligt eller för att de inte är kära mitt under småbarnsåren.
Allt är bra, man är vänner, gör kul saker ihop, samarbetar fint kring barnen men hjärtat slår inte dubbelvolter när han tar dej på låret typ. Nej, barn mår inte bra av det. Skilsmässor är trauman för barn. Ska man utsätta dem för det ska alla andra möjligheter vara uttömda.
Eller du vill göra karriär och ungen får vara på dagis mellan 07-17. Nej, barnet mår inte bra av det.
Det är EN sak om man inte har nåt val. Om äktenskapet bara är bråk och krig, om man är ensamstående och måste jobba så för att få vardagen att gå ihop, om man är sjuk och behöver avlastning osv. Barnen tar fortfarande skada men har man inget val så har man inget.
Men att barnet skulle må bra för att mamma fortsätter att leva precis som hon vill är ju rent bullshit.
Mamma borde må bra av att barnen mår bra. Det är ett vettigare motto. 

Och innan jag får arga kommentarer om "Men pappan då"...
Jag har skrivit om MAMMArollen. Tyvärr tror jag inte att det är samma sak att vara pappa ännu.
Tyvärr, det är synd o skam, det borde inte vara så men det är så ännu. För allt för många.

Puss/ Asta