Dra på charter och lämna bebisen hemma?

Jag läser som ni vet en del mammabloggar. Trots att jag inte har några egna småbarn så har jag ändå småttingar omkring mej och mammalivet har länge varit en stor del av mitt liv.
Men som trogna läsare säkert känner igen finns det en del som har förändrats i synen på barn under de sista decennierna. En hel del på gott och annat som jag stör mej som fan på.

Ta tex det här med att det numera ska vara så jäkla jobbigt att vara småbarnsmorsa.
Kändismorsor som blir i det närmast kränkta... eller i alla fall får tokspel... om inte får sin egentid veckan efter att ungen tittat ut. Som tycker att de självklart ska kunna ränna på spa å kändismingel å jobbmöten å tjejkväll med polarna precis som förut för herre gud ungen har väl en pappa/ mormor/ farfar/ mammas goda vän/ barnflicka som den kan connecta med under tiden?!
Nu senast är det Cissi Wallin som skrivit om det självklara med att kunna dra på utlandssemester utan ungen när den är tre månader för man har kanske haft jävligt jobbiga tre månader å ungen har väl en pappa (eller annan anknytningsperson) som kan ta över så länge.

Jag är feminist. Japp. Jag tycker det är alldeles självklart att kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter som män. Jag tror på styrmedel från staten vad det gäller föräldraledighet och kvotering och jag tycker att pappor (vettiga pappor) har alldeles för lite att säga till om.
Jag orkar inte dra mer om hur å varför jag är feminist här för det är inte det inlägget handlar om.
Nånstans går det in absurdum.
Självklart har mamman en annan bindning till barnet än pappan när det är pyttespädis.
Mamman har ju burit det inne i sin kropp. Hon har en jävla massa hormoner som skall hjälpa henne med de här bindningsprocesserna. Partnern är viktig och älskar absolut men inte så som mamman som burit barnet. Den processen tar längre tid.
Ett litet barn behöver sin trygga anknytningsperson, det är oftast mamman då partnern jobbar, det kan vara någon annan men i så fall så är det den som ska vara där å inte springa på tjejkvällar och Cypernresor när barnet bara är några månader gammalt.

Människobebisen föds väldigt omogen för sin stora hjärna. Egentligen skulle de behövt boa en stund till där inne men då skulle de inte rent fysiologiskt kunna ta sej ut. Därför tror jag att naturen har tänkt de närmaste månaderna som en förlängd graviditet. Barnet är på utsidan men skall bäras hud mot hud så stor del av dygnet som möjligt.
Så har jag rent instinktivt gjort med mina bebisar och ju mer jag lär mej om kvinnokroppen och det späda barnet ju mer vatten på min kvarn får jag.
Jag kan faktiskt inte ens förstå hur NÅGON kan tycka att det är viktigare att dra på semester än att vara med sin tremånadersbebis?!
Hur kan jobb, polare, evighetslånga skönhetsbehandlingar vara viktigare än att vara nära sin späda avkomma?

Jag tycker att när man får barn så får man anpassa livet efter det ett tag och inte tvärt om.
Det där med att "lyckliga föräldrar är bättre föräldrar å ger gladare barn" är ju rent larv när vi pratar spädbarn. Deras behov kommer först.
Och blir du så förbannat olycklig av att inte kunna leva på som förut så borde du kanske inte skaffa barn? Du är till för ditt barn och inte tvärt om.
Självklart är det en annan sak om man är sjuk. Kanske inte för barnet men som princip.
Å självklart klarar barnet fler "viktiga vuxna" ju äldre det blir.
Å självklart är det skillnad på att ha vuxentid nån kväll mot jämt å ständigt.
Det är livssynen jag är ute efter. Den att man som mamma/ primäranknytningsperson först och främst ska se till sina egna behov och att livet inte får förändras.
Som kinkiga barn ska de ha sitt superdupiga händelserika liv intakt.

Puss/ Asta