Om skor å lite annat

Om ni visste hur nära jag var (är) att klicka hem de här sköningarna från feetfirst.se. Ecco Shape i rostbrunt.
Sååå sååå nära. Jag la dem i varukorgen, mitt namn och kontaktuppgifter fylldes i automatiskt, jag fyllde i att jag ville betala med Klarna och sedan var det bara "verkställ ordern" som var kvar.
Satt där med mitt finger nån centimeter ovanför knappen en bra stund.
1599 kr är mycket pengar.
Särskilt som jag ska hämta ut ett par kängor (helt annan modell, praktiska men fula) för 1000 kronor.
Jag satt där och tänkte "Ja" "Nej" "Ja" "Nej" en god stund innan jag lyckades övertyga mej själv om att jag är inte typen som har råd att köpa skor för 2600 kr bara så där på en å samma månad. I synnerhet inte månaderna innan julklappar och annat.
Men jävlar vad jag ville.
Och jävlar vad jag tyckte att jag förtjänade det.

Efter en tuff tid... bekymmer har avlöst varandra (eller ja, snarare lagts på hög) sedan, ja sen när egentligen?
Ett halvår? Ett år? Mer? Så har det kulminerat sista veckan i något som jag nästan inte kan hantera.
År av sömnlöshet där tiden sen jag kom hem från Grekland, det vill säga en månad, varit helt vedervärdig och jag sover 3-4 timmar på morgon-förmiddag så är jag nedsatt. Därtill kommer problem, fullt relevant oro och konflikter å så en liten magsjuka på det.
Jag vill inte gå närmare in på problemen, men ni får bara tro på att det är inte jag som är sjåpig här. Det ÄR ihop med ständig sömnbrist nog att däcka en större häst allt ihop sammantaget. Eller vem som helst av er som läser.
Den senaste tiden har jag på allvar tänk saker som: Borde jag söka psykakuten?
Borde jag läggas in? Vad händer om jag ingenting gör?
Ett friskhetstecken må hända, så tänkte jag aldrig under min postpartumdepression eller när jag hade min utmattning.

Jag vill ju väldigt gärna vara den där starka, stadiga, trygga kvinnan.
Hon som står stadigt när det blåser. Som kan vara ett föredöme för sina barn.
Jag må ha kommit över mitt kroppshat men jag känner mej hyfsat patetisk när jag på en natt snorgrinat upp en hel toarulle eller smyggooglar jourhavande präst.
Det är inte riktigt så jag vill vara eller uppfattas.
Men det är kanske helt enkelt så att jag måste få vara ledsen just nu.
Att jag har alla skäl i världen att vara ledsen... trots att det finns människor som har det jävligare än jag. Trots att jag är en av jordens mest privilegierade så är det lite tufft även för mej.
Det där är ju för övrigt så jävla klassiskt i psykisk ohälsa.
Självförakt och dåligt samvete.
Jag kanske bara får acceptera det. Jag är ledsen. Det gör mej varken sinnesslö eller olämplig som kvinna/mamma/ mormor/ farmor/ barnmorska/ människa.
Det gör mej inte sämre än någon annan. Sämre än dej.
Att vara elak, beräknande, manipulativ, falsk, självisk är trista egenskaper.
Att vara ledsen när skäl finns och sömnen är en lyxvara är det inte.
Så blev det ett litet försvarstal.
Som om jag tänker att ni som läser dömer mej.
Jag vet inte. Men jag vet att man måste våga prata om sådant här även om det är läskigt. För läskigt som fan är det.

Kanske så läskigt att man helt enkelt blir värd ett par rostbruna boots för 1599 svenska kronor? Vad vet jag.

Puss/ Asta

Min passion

Idag har jag varit och fixat mina fransar.
Det är en lyx jag unnar mej och mår märkligt bra av.
En sån liten detalj, men den får mej att känna mej snyggare å mer bekväm.
Det är så skönt att faktiskt inte behöva fixa ett enda dugg med utseendet om man inte vill och ändå se piggelin och fräsch ut.
Jag tänker aldrig ge upp det!

Började med det förra våren.
Hade bara tänkt att göra det en gång eller två men jag fastnade direkt.
Sedan gjorde jag uppehåll över hösten och vintern för jag tänkte att så där mycket pengar kan jag inte hålla på å slänga ut på mej själv. Att det var onödigt vintertid när man ändå kladdar med foundation och sånt.
Men hela vintern saknade jag det och när jag började igen i våras så bestämde jag mej att det var för gott.
Jag är värd det! kort å gott.

Det är ju hysteriskt vanligt numera med fransförlängning och man ser det på var och varannan människa.
Jag gör mina på Team Harvards hos en tjej som heter Aida och som hyr in sej där nån dag i veckan.
Jag tycker att hon gör dem så lagom.
Jag gillar att de är lagom. En del har så mycket att det syns på långt håll att det är fejk, det blir som stora plymer och tynger snarare ner ögat än öppnar upp det.
Mina är så att det faktiskt skulle kunna vara mina egna.
Älskar dem. Älskar Aida. <3

Precis så fåfäng är jag. Ibland. 

Puss/ Asta

Mina nya kärlekar

Äntligen! har jag investerat i ett par nya springskor.
Alltså, att jag bara säger den meningen?!
Klänningar, high heels, toppar, till och med jeans men springskor?!
Mina gamla trotjänare handlade jag vårvintern 2013 när jag tog mina första stapplande löpsteg.
Ja, eller mer lufsade mej fram tio meter i taget innan jag höll på att dö.
Eftersom jag befarande att det var en tillfällig nyck att börja springa... jag har ju aldrig frivilligt rört på mej innan... så investerade jag då lagom.
Inhandlade ett par skor över nätet för en femhundring.
Dem har jag haft sedan dess. Sprungit med två vår-somrar.
Jag tycker de har hållit bra och gjort sitt jobb men nu kändes det mer än dags att byta.

Jag hade bespetsat mej på märket Asics men väl på Intersport när personalen tittat på mina slitna skor och analyserat mej då jag sprang på löpband så visade det sej att denna skon... Adidas supernova glide vad perfekt för mej. Jag har ett neutralt steg.
1395 kr tror jag de kostade och nu när jag vet att löpningen är något jag håller i även om det varken går snabbt eller fort så kändes det som en helt okej investering.
Väldigt sköna och riktigt snygga med.
Tjejen i affären sa dessutom att jag sprang väldigt snyggt, satte ner fötterna bra och det blev jag glad över.
Jag har fortfarande svårt att se mej som någon som springer och i mitt huvud är jag en lat å otränad tjockfia så det stärkte upp mitt löparsjälvförtroende.

Är så glad över mina Supernova. Tror detta kan bli inledningen till en liten förälskelse och känner för att gå ut och springa i detta nu men jag har redan sprungit dagens tur på nästan 8 km och nej... jag är inte typen som springer två gånger på en dag så det får vänta till imorgon.

Inne på Intersport gick jag förbi bikiniavdelningen.
Jag har ju redan köpt årets bikini... en svart med vita prickar... så jag skulle "bara titta."
Då kärade jag ner mej i den här!
Dessutom satt den snyggt på och var inte dyr.
Omöjlig att motstå.
Jag gav mej den som present för att jag är så duktig, har slängt vågen, undviker helspeglar naken och tänker starka tankar om funktion, styrka, hälsa å kraft.
Mitt nya jag.

Puss/ Asta