Om skor å lite annat

Om ni visste hur nära jag var (är) att klicka hem de här sköningarna från feetfirst.se. Ecco Shape i rostbrunt.
Sååå sååå nära. Jag la dem i varukorgen, mitt namn och kontaktuppgifter fylldes i automatiskt, jag fyllde i att jag ville betala med Klarna och sedan var det bara "verkställ ordern" som var kvar.
Satt där med mitt finger nån centimeter ovanför knappen en bra stund.
1599 kr är mycket pengar.
Särskilt som jag ska hämta ut ett par kängor (helt annan modell, praktiska men fula) för 1000 kronor.
Jag satt där och tänkte "Ja" "Nej" "Ja" "Nej" en god stund innan jag lyckades övertyga mej själv om att jag är inte typen som har råd att köpa skor för 2600 kr bara så där på en å samma månad. I synnerhet inte månaderna innan julklappar och annat.
Men jävlar vad jag ville.
Och jävlar vad jag tyckte att jag förtjänade det.

Efter en tuff tid... bekymmer har avlöst varandra (eller ja, snarare lagts på hög) sedan, ja sen när egentligen?
Ett halvår? Ett år? Mer? Så har det kulminerat sista veckan i något som jag nästan inte kan hantera.
År av sömnlöshet där tiden sen jag kom hem från Grekland, det vill säga en månad, varit helt vedervärdig och jag sover 3-4 timmar på morgon-förmiddag så är jag nedsatt. Därtill kommer problem, fullt relevant oro och konflikter å så en liten magsjuka på det.
Jag vill inte gå närmare in på problemen, men ni får bara tro på att det är inte jag som är sjåpig här. Det ÄR ihop med ständig sömnbrist nog att däcka en större häst allt ihop sammantaget. Eller vem som helst av er som läser.
Den senaste tiden har jag på allvar tänk saker som: Borde jag söka psykakuten?
Borde jag läggas in? Vad händer om jag ingenting gör?
Ett friskhetstecken må hända, så tänkte jag aldrig under min postpartumdepression eller när jag hade min utmattning.

Jag vill ju väldigt gärna vara den där starka, stadiga, trygga kvinnan.
Hon som står stadigt när det blåser. Som kan vara ett föredöme för sina barn.
Jag må ha kommit över mitt kroppshat men jag känner mej hyfsat patetisk när jag på en natt snorgrinat upp en hel toarulle eller smyggooglar jourhavande präst.
Det är inte riktigt så jag vill vara eller uppfattas.
Men det är kanske helt enkelt så att jag måste få vara ledsen just nu.
Att jag har alla skäl i världen att vara ledsen... trots att det finns människor som har det jävligare än jag. Trots att jag är en av jordens mest privilegierade så är det lite tufft även för mej.
Det där är ju för övrigt så jävla klassiskt i psykisk ohälsa.
Självförakt och dåligt samvete.
Jag kanske bara får acceptera det. Jag är ledsen. Det gör mej varken sinnesslö eller olämplig som kvinna/mamma/ mormor/ farmor/ barnmorska/ människa.
Det gör mej inte sämre än någon annan. Sämre än dej.
Att vara elak, beräknande, manipulativ, falsk, självisk är trista egenskaper.
Att vara ledsen när skäl finns och sömnen är en lyxvara är det inte.
Så blev det ett litet försvarstal.
Som om jag tänker att ni som läser dömer mej.
Jag vet inte. Men jag vet att man måste våga prata om sådant här även om det är läskigt. För läskigt som fan är det.

Kanske så läskigt att man helt enkelt blir värd ett par rostbruna boots för 1599 svenska kronor? Vad vet jag.

Puss/ Asta