Jag förlåter aldrig mitt parti för det här. Aldrig.

Idag, den 20:e juni, är Internationella flyktingdagen och imorgon, den 21:e juni, kommer svensk riksdag att klubba igenom ett en ny lag som försvårar livet ytterligare för människor som redan upplevt så mycket elände, död, tortyr och skräck. Tillfälliga uppehållstillstånd som de flesta partier enstämmigt dömde ut för bara några år sedan och som kommer försvåra så väl integrationen som människors sinnesfrid och möjlighet att läka i lugn och ro.
Och nästan än värre, en lag som gör det betydligt svårare och i många fall direkt omöjligt för familjer att återförenas vilket kommer bygga på stressen hos de människor som kommit hit och än mer stressen för deras anhöriga som fortfarande befinner sej i miserabla och farliga situationer.
Det är en lag som är både inhuman och kontraproduktiv.

Detta är en skam Sverige. Sverige som alltid varit ett föregångsland i humanitet.
Det är en skam att en bred uppslutning i Sveriges riksdag från Miljöpartiet till Sverigedemokraterna går med på detta. Att de på allvar tycker att flyktingsituationen i första hand är en kris för oss?!
HUR kan miljöpartister och sossar ställa upp på detta?!
HUR är det möjligt?!
För mej veterligen är det bara Centern och Vänsterpartiet som säger nej.
Heder till dem. Och alldeles oavsett hur lite jag håller med Vänstern om allt de säger och om deras syn på samhället så kan jag omöjligt rösta på något annat nästa val.

Amnesty protesterar. Barnläkare protesterar. WHO. Rädda barnen. UNHCF. Kyrkan.
Alla som står för någon form av anständighet protesterar.
Protesterar och vädjar till varje enskild riksdagsledamot att rösta nej. 
Tänk om det var dina barn? Din familj som efter krig, våldtäkter, svält och kyla befann sej i fara 400 mil ifrån dej och ni inte kunde återförenas.
Tänk på barnen. Tänk på vad det gör med människors förmåga att lära sej ett nytt språk, finna arbete, anpassa sej till ett nytt land, läka sina sår att befinna sej i en sådan situation!
Det KUNDE faktiskt vara du. Du har en jävla tur att det är någon annan.
Tur. Du har på inget sätt förtjänat att födas i ett av världens tryggaste länder.
Du bara gjorde det. För att livet är så jävla orättvist.

Rasisterna gnällde över att det bara var männen som kom.
Utan insikt i att männen var de som förmodades klara den farliga strapatsen bäst. Nu är det i huvudsak kvinnor och barn som nekas att komma och återförenas på något så när trygg mark med sina män, söner och fäder och Svensk riksdag skall neka dem detta.

Fler kommer att begå desperata handlingar. Ännu fler kommer att dö på Medelhavet. Och vi, vi kommer för alltid få skämmas för det här.

/ Asta

Jag tog med mej svärtan på semestern

Jag har badat i Medelhavet många gånger men aldrig med denna packning som jag hade med mej i år.
Bortsett från sex klänningar, tre par skor, två bikinis, hårspray och mascaror hade jag visst packat med den senaste tiden av mänskliga tragedier som vi läser om dagligen gällande flyktingströmmarna till Fort Europa.
Jag försökte att ignorera den där packningen. Denna veckan. Denna veckan som bara skulle vara glädje å avkopplingen, en efterlängtad semester efter en lång sommar av arbete å inför en hård termin av studerande.
Och jag skall inte göra mej till någon martyr!
Jag åt gott, drack iskalla Gin & Tonics, badade femtio dopp om dagen, pussade Noas solvarma kropp.
Jag hade det bra. Men packningen lämnade mej aldrig.

Det är, eller det var i alla fall för mej, omöjligt att inte gång på gång tänka på dem som flyr i samma hetta, över samma vatten som jag förlustade mej på och i.
Det var omöjligt att doppa fötterna i detta tjugosjugradiga vatten och blicka ut mot horisonten utan att tänka på att människor kanske i detta nu färdades i sjöodugliga båtar långt där ute.
Omöjligt att inte få en hård klump i magen när Noah fick en liten kallsup å skrek av rädsla, att inte jämföra med alla dessa drunknade barn.
Omöjligt att bära en sovande liten på värkande armar utan att tänka på dem som burit så mycket längre.
Omöjligt att inför en barsk tulltjänsteman lämna fram sitt pass, bli granskad å få passera utan att tänka på alla dem som hindras.
Omöjligt att inte jämföra. Min situation och deras.

Detta året hade någonting i mej förändrats. Jag tittade mej omkring i vattnet på alla som lekte med sina barn, kramades med sina älskade, lustfyllt flöt omkring och jag undrade, tänker å känner ni som mej? Är det möjligt att låta bli eller är ni lika plågade och splittrade som jag?
Jag tittade på alla människor som satt i restaurangen med överfulla tallrikar och bräddfyllda vinglas och funderade, röstar du på Sverigedemokraterna? Är du här men tycker att dom skall stanna där?
Det gick inte att låta bli.

Det känns som att det finns en betydligt större medvetenhet och tyckande hos svenskarna kring flyktingar i Sverige nu, kanske gäller det hela Europa.
För eller emot. Ja eller nej. Hårdare tongångar och mer polariserat.
Själv känner jag att jag, kanske av egoistiska skäl för att mildra den där ångesten, att jag måste göra något i den tid vi ser de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget. Jag måste göra någonting MER än att skänka pengar till UNHCR och skriva brandtal på en  blogg som ändå har begränsat antal läsare.
Jag tror att vi alla måste det. Jag behöver inte citera Astrid Lindgren här om det där med att vara människa å ingen liten lort för ni fattar, ni känner det ni med. Tror och hoppas jag.

Puss/ Asta