Jag tog med mej svärtan på semestern

Jag har badat i Medelhavet många gånger men aldrig med denna packning som jag hade med mej i år.
Bortsett från sex klänningar, tre par skor, två bikinis, hårspray och mascaror hade jag visst packat med den senaste tiden av mänskliga tragedier som vi läser om dagligen gällande flyktingströmmarna till Fort Europa.
Jag försökte att ignorera den där packningen. Denna veckan. Denna veckan som bara skulle vara glädje å avkopplingen, en efterlängtad semester efter en lång sommar av arbete å inför en hård termin av studerande.
Och jag skall inte göra mej till någon martyr!
Jag åt gott, drack iskalla Gin & Tonics, badade femtio dopp om dagen, pussade Noas solvarma kropp.
Jag hade det bra. Men packningen lämnade mej aldrig.

Det är, eller det var i alla fall för mej, omöjligt att inte gång på gång tänka på dem som flyr i samma hetta, över samma vatten som jag förlustade mej på och i.
Det var omöjligt att doppa fötterna i detta tjugosjugradiga vatten och blicka ut mot horisonten utan att tänka på att människor kanske i detta nu färdades i sjöodugliga båtar långt där ute.
Omöjligt att inte få en hård klump i magen när Noah fick en liten kallsup å skrek av rädsla, att inte jämföra med alla dessa drunknade barn.
Omöjligt att bära en sovande liten på värkande armar utan att tänka på dem som burit så mycket längre.
Omöjligt att inför en barsk tulltjänsteman lämna fram sitt pass, bli granskad å få passera utan att tänka på alla dem som hindras.
Omöjligt att inte jämföra. Min situation och deras.

Detta året hade någonting i mej förändrats. Jag tittade mej omkring i vattnet på alla som lekte med sina barn, kramades med sina älskade, lustfyllt flöt omkring och jag undrade, tänker å känner ni som mej? Är det möjligt att låta bli eller är ni lika plågade och splittrade som jag?
Jag tittade på alla människor som satt i restaurangen med överfulla tallrikar och bräddfyllda vinglas och funderade, röstar du på Sverigedemokraterna? Är du här men tycker att dom skall stanna där?
Det gick inte att låta bli.

Det känns som att det finns en betydligt större medvetenhet och tyckande hos svenskarna kring flyktingar i Sverige nu, kanske gäller det hela Europa.
För eller emot. Ja eller nej. Hårdare tongångar och mer polariserat.
Själv känner jag att jag, kanske av egoistiska skäl för att mildra den där ångesten, att jag måste göra något i den tid vi ser de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget. Jag måste göra någonting MER än att skänka pengar till UNHCR och skriva brandtal på en  blogg som ändå har begränsat antal läsare.
Jag tror att vi alla måste det. Jag behöver inte citera Astrid Lindgren här om det där med att vara människa å ingen liten lort för ni fattar, ni känner det ni med. Tror och hoppas jag.

Puss/ Asta