Själen ropar

Så länge jag kan minnas har jag älskat vatten och att bada. Samtliga av mina barn har ärvt denna förkärlek.
När jag var liten var jag rädd för allt men en riktig fisk när det kom till vatten.
Som skolflicka var jag värdelös på idrott, hatade det glödhett. Livrädd för stenhårda bollar som killarna sulade iväg, rev ribban redan på uppvärmningen när vi skulle hoppa höjdhopp, fick ansträngningsutlöst astma efter 50 meter löpning och missade alltid bollen med breda slagträt när vi spelade brännboll.
Men jag dök snyggast och jag simmade snabbast.

Och kärleken till vatten har hållit i sej även om jag på senare år blivit allt mer badkruka vad det gäller temperaturer. Förr kunde jag bada bland isflak (nästan) numera behöver jag närmare 20 grader.
Men när det håller hyfsad temperatur är jag som ett barn och kan bada i evigheter.
I år har jag badat på riktigt en gång (och några klädbad med hunden.)
Medelhavet är det jag längtar allra allra mest efter.
Jag kan känna ett närmast fysiskt behov begär efter det. Som en törst. En hunger.
Och snart...

Imorgon klockan 18 lyfter förhoppningsvis vårt plan mot Grekland.
(Jag körde den något annorlunda uppladdningen i natt, att se flygplankatastofilmen Sully med Tom Hanks i huvudrollen. Filmen om den sanna olyckan (2009) när en pilot tvingades nödlanda på Hudson river i NY efter kollision med en flock gäss.
Jävlar vilken läskig scen, i synnerhet 1½ dygn innan man skall flyga. Ja, det var en parentes.)
Och på fredag förmiddag sätter jag fötterna i det där stora blå och väderprognoserna utlovar åtminstone 25 grader i vattnet. Det känns rimligt.
Det känns som något min själ ropar efter.

Puss/ Asta

Jag tog med mej svärtan på semestern

Jag har badat i Medelhavet många gånger men aldrig med denna packning som jag hade med mej i år.
Bortsett från sex klänningar, tre par skor, två bikinis, hårspray och mascaror hade jag visst packat med den senaste tiden av mänskliga tragedier som vi läser om dagligen gällande flyktingströmmarna till Fort Europa.
Jag försökte att ignorera den där packningen. Denna veckan. Denna veckan som bara skulle vara glädje å avkopplingen, en efterlängtad semester efter en lång sommar av arbete å inför en hård termin av studerande.
Och jag skall inte göra mej till någon martyr!
Jag åt gott, drack iskalla Gin & Tonics, badade femtio dopp om dagen, pussade Noas solvarma kropp.
Jag hade det bra. Men packningen lämnade mej aldrig.

Det är, eller det var i alla fall för mej, omöjligt att inte gång på gång tänka på dem som flyr i samma hetta, över samma vatten som jag förlustade mej på och i.
Det var omöjligt att doppa fötterna i detta tjugosjugradiga vatten och blicka ut mot horisonten utan att tänka på att människor kanske i detta nu färdades i sjöodugliga båtar långt där ute.
Omöjligt att inte få en hård klump i magen när Noah fick en liten kallsup å skrek av rädsla, att inte jämföra med alla dessa drunknade barn.
Omöjligt att bära en sovande liten på värkande armar utan att tänka på dem som burit så mycket längre.
Omöjligt att inför en barsk tulltjänsteman lämna fram sitt pass, bli granskad å få passera utan att tänka på alla dem som hindras.
Omöjligt att inte jämföra. Min situation och deras.

Detta året hade någonting i mej förändrats. Jag tittade mej omkring i vattnet på alla som lekte med sina barn, kramades med sina älskade, lustfyllt flöt omkring och jag undrade, tänker å känner ni som mej? Är det möjligt att låta bli eller är ni lika plågade och splittrade som jag?
Jag tittade på alla människor som satt i restaurangen med överfulla tallrikar och bräddfyllda vinglas och funderade, röstar du på Sverigedemokraterna? Är du här men tycker att dom skall stanna där?
Det gick inte att låta bli.

Det känns som att det finns en betydligt större medvetenhet och tyckande hos svenskarna kring flyktingar i Sverige nu, kanske gäller det hela Europa.
För eller emot. Ja eller nej. Hårdare tongångar och mer polariserat.
Själv känner jag att jag, kanske av egoistiska skäl för att mildra den där ångesten, att jag måste göra något i den tid vi ser de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget. Jag måste göra någonting MER än att skänka pengar till UNHCR och skriva brandtal på en  blogg som ändå har begränsat antal läsare.
Jag tror att vi alla måste det. Jag behöver inte citera Astrid Lindgren här om det där med att vara människa å ingen liten lort för ni fattar, ni känner det ni med. Tror och hoppas jag.

Puss/ Asta

Snart ska jag doppa fötterna i Medelhavets ljumna vatten

Snart.
Om mindre än tre veckor skall vi åka hit.
Mamma, Mini, Noah och jag.
Jag känner en viss oro att åka nu när mamma är så sjuk, när jag är mitt i en utbildning och när jag har en vildbatting med mej till allt detta vatten. Och det tar emot att åka och njuta av Medelhavets ljumna vatten, att blicka ut mad ett hav, mitt i lyx å lättja och veta att där ute finns det båtar... fullsmockade med flyktingar.
Kommer jag kunna simma i det vattnet utan att tänka på det? Kommer jag njuta av solen utan att tänka på hur den bränner på öppet hav?
Troligtvis inte.

 

Men. Jag vet inte hur jag ska förklara...
Jag skänker pengar, jag stångas med Sd folk, jag skriver på för säkra vägar in i Europa och jag skulle gärna göra mer men jag måste samtidigt kunna få försöka... ja, försöka... njuta av semester och lycka.
Det borde ju vara normaltillståndet.
Det är inte jag som har det för bra. Det är flyktingarna som har det för dåligt.
Men visst, som förr kommer det inte att vara.



Jag behöver semester efter att ha jobbat hela året och inför en intensiv termin i skolan.
Jag behöver få sova ut, få ta middagslurar, sätta mej vid dukat bord, läsa böcker, sippa på en GT, känna hur solen mjukar upp spända muskler.
Detta året reser vi för första gången med en liten och jag inser att även det kommer göra att det inte blir som tidigare.
Det gäller att vara alert alla hans vakna timmar och det kommer bli betydligt mindre fokus på att vara i solen å bli brun.

 

Förmodligen är det sista resan med mamma. Det är första med Noah.
Jag vill försöka ta till vara på det och ha det så mysigt som det bara går.
Äta å dricka gott, umgås och ha äkta kvalitetstid tillsammans.

 

Jag har ordnat hundvakt. Jag skriver packlista. Jag försöker bestämma mej för vilka klänningar som ska få följa med. Jag kikar på taxfree men inte heller det lär bli som förr, som student får jag försöka hålla i stålarna.
Innan jag åker skall jag ha två examinationsuppgifter, jag ska åka till Helsingborg-Helsingör med älskade vänner, jag ska jobba NATT på BB.
Sen åker jag. Med själen full av dåligt samvete men med intentionen att njuta för att jag är värd det.

Puss/ Asta

Nu

Rätten att söka asyl slås fast av de mänskliga rättigheterna enligt såväl FN som EU stadgar.
Det är en självklarhet egentligen men jag vill ändå att ni läser den meningen en gång till.
Alltså... Rätten att söka asyl slås fast av de mänskliga rättigheterna enligt så väl FN som EU stadgar.

Vi har alla en gång bestått av den där härdsmältan från två könsceller som slås samman och sedan i rasande fart börjar sin utveckling mot att bli människa.
Några av oss hade turen att födas i fria demokratiska länder där det råder fred.
Andra hade inte riktigt samma tur.
Ingen människa har förtjänat sitt öde, varken de lyckosamma eller de andra.
Livets tombola avgjorde.

Ingen människa är illegal.
Att söka trygghet för sej och sin familj, att fly undan krig, bomber, tortyr och fängslanden är varje människas rättighet.
2015 är ännu ett mörkt år för mänskligheten med oändligt många krig och oroshärdar.
Inte sedan Andra världskriget har så många människor varit på flykt.
De allra flesta flyr till sitt närområde. De är flyktingar inom sitt land eller i grannländerna.
Redan fattiga länder får ta emot enorma mängder med flyktingar.
Flyktingar som får bo i läger där svält, kyla, smittor och sjukdomar härjar.
Inte för en kort tid utan år in och år ut.

Så människor ger sej ut på havet med sjöodugliga båtar. De har sålt allt de äger och har för att köpa sej dyra biljetter av flyktingsmugglare som tjänar pengar på andra människors skräck och desperation.
De flyr trots att de vet att risken att dö är stor. De flyr för att de är ännu räddare för att stanna.
För att den rangliga båten åtminstone utlovar någon form av hopp. Det sista de kan uppbringa.
14000 människor dog på detta vis förra året.
Här om veckan var siffran över drunknande på Medelhavet 1600 personer hittills i år.
Men sedan kom den här veckan. En vecka där det rapporteras om mellan 800-1000 döda.
Det är fler än offren efter Estoniakatastrofen. En katastrof vi talar om än idag.

En del är bara rasister/ egoister/ dumma i huvudet/ allmänt onda och vill därför inte ha någonting som helst att göra med alla dessa flyktingar som dör på havet.
Andra framför relevanta farhågor kring att fler och regelbundna räddningsinsatser skulle locka fler flyktingar ut på sjöodugliga båtar. Den risken finns.
Å andra sidan har man inte kunnat se någon minskning av flykingbåtarna sedan Mare nostrum (Italienska räddningsinsatsen) avslutades.
Frågan är vad vi har för val?
Skall vi fortsätta strunta i att människor drunknar?
Jag är stolt över att Stefan Löfven idag meddelar att Sverige skickar fartyg och flyg för att hjälpa till.

Rätten att söka asyl slås fast av FN och EU. Men Fort Europa är dödligt farligt att söka sej till.
Detta måste förändras och det måste förändras nu.
EU måste enas å det kvickaste och se till att unionens länder tar sitt ansvar, ett ansvar som inte enbart kan ligga på Sverige och Tyskland.
Möjligheten av söka asyl och få sin sak prövad måste inrättas på plats. I flyktingläger och på ambassader. Desperata människor vänder sej till giriga flyktingsmugglare för att de inte har något val.
Det måste förändras.

Nu!

Puss/ Asta