Vilka är vi att peka finger mot Trump?

USA har gjort bort sej.
Skillnaden på att göra bort sej nu mot 1939 är att nu kablas nyheter med text, bild och film ut i samma stund det sker. Ingen kan säga att de inte visste, att de inte begrep, nu när barn slits från sina föräldrar och barn förvaras på ett sätt som strider mot alla mänskliga rättigheter och anständighet.
Reaktionerna låter inte vänta på sej. Världen har protesterat. Äcklats. Vrålat.
Så till den milda grad att självaste Donald Trump försöker pudla.

Men vilka är vi, vilka är Europa att peka finger?
Land efter land efter land på vår kontinent skärper tonen, stänger hjärtan, tävlar i att sätta upp så hårda asylregler som möjligt.
Ungern och Polen självklart som skräckexempel. Den nya hårdföra regeringen i Italien. Våra nordiska grannländer och nu även vi.
I ett land som precis antagit Barnkonventionen till svensk lag separerar vi barn ifrån sina mödrar och skyller i från oss på andra. De andra som måste ta sin del.
Effektivt bygger vi "Fort Europa", använder Turkiet att utföra vårt "dirty work" och förbjuder länder utanför Europa att släppa dem vidare.
I flyktingläger i ex Grekland attackeras flyktingar... människor som flytt krig å terror... de misshandlas, hotas, våldtas och mördas.
Ett Italien som inte låter nödställda båtar fulla med medtagna människor gå i hamn.
Hjälporganisationerna kan bara bristfälligt skydda dem från hatet.
EU värnar mer om att hålla ihop och att alla ska hålla sams, ingen ytterligare ska vilja lämna än att ställa krav på det som faktiskt ÄR EU, att dela på resurser och kostnader.

Människor dör varje dag på Medelhavet. Barn dör på Medelhavet.
Man behöver inte känna till mycket om mänsklig psykologi för att förstå att ingen förälder sätter sitt barn i den där rangliga plastbåten om inte den framstår som säkrare än det man lämnar.
Jag hörde på radion att Algeriet på EU's förmaningar vägrar släppa flyktingar mot Europa. Istället dumpas de i öknen. Barn, gravida, gamlingar.
De får gå ungefär dubbla sträckan som färden över havet är och beräkningarna är att för varje flykting som dör på havet dör två i öknen.
Av värme och vattenbrist.
Hur fan är det värdigt planeten Tellus år 2018?
Så, med vilken rätt pekar vi finger åt och fördömer USA och Trump?
Hur mycket mer humana är vi själva?

Jag tycker det är helt fruktansvärt!
Jag förstår inte tanken bakom att bara för att vi hade tur i livets tombola och råkade födas här, i ett av världens tryggaste länder, så har vi all rätt och de ingen. Vår befolkning är värd allt, andra människor ingenting.
2015 tog Sverige emot den största flyktingströmmen någonsin. Hur har ditt liv försämrats sedan dess? Eftersom det är "nog nu", eftersom "vi inte mäktar med mer"... vad... exakt vad... har du fått försaka sedan 2015?
Skriv gärna å berätta om dessa uppoffringar. Berätta så kan vi ju jämföra med de som flyr och som förlorat både hem och familjemedlemmar.

Sverigedemokraterna växer för varje opinionsmätning som genomförs.
De är nu rätt stadiga som Sveriges näst största parti. Jag delar Jimmie Åkessons analys om att det inte är osannolikt att de efter valet är Sveriges största parti.
Sååå många svenskar som delar deras syn på invandringspolitiken, till å med fler än de som faktiskt är beredda att rösta på Sd. Trots allt annat.
Trots att de säljer ut vår välfärd. Trots enorma skattesänkningar. Trots deras syn på kvinnor. Deras syn på homosexuella. Deras syn på fackföreningsrörelsen.
Moderaterna och Socialdemokraterna försöker trumfa varandra i hårdast politik kring asylpolitiken och jag står häpet här och undrar vad fan som hände med det svenskaste av det svenska, jämställt med inlagd sill, allemansrätten och Kalles kaviar... den svenska solidariteten! Invandringspolitiken som byggt vårt land starkare och rikare än andra Europeiska länder, politiken som stått modell för  andra.
Det är så jävla sorgligt. Så ofantligt sorgligt.
Fort Europa.

Fy fan.
En dag. En dag kommer ni att skämmas. En dag kommer ni få stå till svars.
Och i den mediala tid som råder kommer ni aldrig... ALDRIG... kunna säga att ni inte förstod.

/ Asta

Jag skäms för Europa.

Malena Ernman skrev ett utmärkt inlägg om Europas strategi att hantera flyktingkrisen och satte precis ord på mina känslor. Ni kan läsa det HÄR. 

Det är en bedrövelsens tid och jag kan aldrig riktigt släppa tankarna på omvärlden. Det ligger som ett ok på axlarna ständigt, som en mörk skugga inom mej.
Situationen i många av världens länder, inte minst Syrien, Libyen och Afghanistan, är förskräcklig och vi har de största flyktingströmmarna någonsin. Människor flyr för sina och sina barns liv och de utsätter sej för förfärliga faror för drömmen om ett tryggare liv, för att få överleva.

Samtidigt växer rasismen och nationalismen i Europa och i veckan byggdes nya stängsel kring Fort Europa i och med överenskommelsen med Turkiet. Turkiet, ett land som inte precis är känt för mänskliga rättigheter eller att värna demokratin.
I Sverige talas det allt oftare om systemkollaps trots att Sverige på alla sätt går bättre än någonsin, svensken har mer pengar, lånar mer, konsumerar mer än någonsin.
Jag är inte och kommer aldrig att bli Moderat men Fredrik Reinfeldt höll ånyo ett nytt fantastiskt tal om just denna systemkollaps här i veckan. Dessvärre representerar inte Reinfeldt längre moderaterna, varken som partiledare eller i värdering.
Paret Adolfsson/ Liljeroth fick igår utrymme och plats i P1 att uttrycka åsikter som inte ens Jimmie Åkesson skulle vågat vädra offentligt. De menar att nyhetsmedia medvetet mörkar nackdelarna med invandringen och underlåter att skriva om brott utförda av de med annan etnisk härkomst.
Som "bevis" framförde de vad borgliga åsiktsjournalister skrivit i sina krönikor, Avpixlat och andra rasistiska nyhetsmedia och en allmän känsla.
De fick motstånd av utmärkta Jan Hellin fd chefredaktör för Aftonbladet som till skillnad från "känslor" gick till motangrepp med fakta, antal artiklar skrivna under viss tid osv.
Min uppfattning är att media i stort sätt bara rapporterar om det negativa med invandringen och alldeles för lite om de 95% som sköter sej, betalar skatt, bidrar till samhället.

Systemkollaps och den största flyktingströmmen i modern tid. Kanske början på ett Tredje Världskrig.
Sverige har gjort sitt. Tagit sitt ansvar. Gjort allt vi mäktar med.
Hmm. Så låter det.
Men har vi det?
Kan vi medan vi fortsätter leva som vanligt, fortsätter köpa dyra hus, resa mer än någonsin, handlar vatten på flaska och kaffe i mugg säga att vi gjort ALLT vad vi förmår medan barn dör på Medelhavet?
Allt vi kan... i tidernas största flyktingkatastrof... är det inte när det berör varenda svensk invånare?
När vi alla på något sätt hjälper till. Avstår av pengar, tid, boendeyta.
Om Moder jord och mänskligheten överlever detta så tror jag att det kommer att komma en tid när vi alla... alla vi "hyggliga människor" får stå med krökta nackar och skämmas över vad vi, fullt medvetna, lät ske. 

När det begav sej, och Sverige röstade om medborgarskap i EU röstade jag nej.
Jag har ändrat uppfattning sedan dess.
Jag tror att vi som medlemmar i en union bättre kan påverka de stora besluten som fred, ekonomi, säkerhet.
Men nu börjar jag ändra mej igen.
Det överhängande målet och tanken med EU är fred och samarbete. Men om vi använder EU till att stänga gränser, samarbeta med diktaturer och förhindra skydd åt människor vad ska vi då med en union till?
Jag skäms för Europa. Jag skäms för Sverige. Jag skäms för Socialdemokratin. Jag skäms för mej själv.

Puss/ Asta

Jag tog med mej svärtan på semestern

Jag har badat i Medelhavet många gånger men aldrig med denna packning som jag hade med mej i år.
Bortsett från sex klänningar, tre par skor, två bikinis, hårspray och mascaror hade jag visst packat med den senaste tiden av mänskliga tragedier som vi läser om dagligen gällande flyktingströmmarna till Fort Europa.
Jag försökte att ignorera den där packningen. Denna veckan. Denna veckan som bara skulle vara glädje å avkopplingen, en efterlängtad semester efter en lång sommar av arbete å inför en hård termin av studerande.
Och jag skall inte göra mej till någon martyr!
Jag åt gott, drack iskalla Gin & Tonics, badade femtio dopp om dagen, pussade Noas solvarma kropp.
Jag hade det bra. Men packningen lämnade mej aldrig.

Det är, eller det var i alla fall för mej, omöjligt att inte gång på gång tänka på dem som flyr i samma hetta, över samma vatten som jag förlustade mej på och i.
Det var omöjligt att doppa fötterna i detta tjugosjugradiga vatten och blicka ut mot horisonten utan att tänka på att människor kanske i detta nu färdades i sjöodugliga båtar långt där ute.
Omöjligt att inte få en hård klump i magen när Noah fick en liten kallsup å skrek av rädsla, att inte jämföra med alla dessa drunknade barn.
Omöjligt att bära en sovande liten på värkande armar utan att tänka på dem som burit så mycket längre.
Omöjligt att inför en barsk tulltjänsteman lämna fram sitt pass, bli granskad å få passera utan att tänka på alla dem som hindras.
Omöjligt att inte jämföra. Min situation och deras.

Detta året hade någonting i mej förändrats. Jag tittade mej omkring i vattnet på alla som lekte med sina barn, kramades med sina älskade, lustfyllt flöt omkring och jag undrade, tänker å känner ni som mej? Är det möjligt att låta bli eller är ni lika plågade och splittrade som jag?
Jag tittade på alla människor som satt i restaurangen med överfulla tallrikar och bräddfyllda vinglas och funderade, röstar du på Sverigedemokraterna? Är du här men tycker att dom skall stanna där?
Det gick inte att låta bli.

Det känns som att det finns en betydligt större medvetenhet och tyckande hos svenskarna kring flyktingar i Sverige nu, kanske gäller det hela Europa.
För eller emot. Ja eller nej. Hårdare tongångar och mer polariserat.
Själv känner jag att jag, kanske av egoistiska skäl för att mildra den där ångesten, att jag måste göra något i den tid vi ser de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget. Jag måste göra någonting MER än att skänka pengar till UNHCR och skriva brandtal på en  blogg som ändå har begränsat antal läsare.
Jag tror att vi alla måste det. Jag behöver inte citera Astrid Lindgren här om det där med att vara människa å ingen liten lort för ni fattar, ni känner det ni med. Tror och hoppas jag.

Puss/ Asta