Fredrik Backman å vita veckor

Fredrik Backman skriver en krönika i tidningen Café om alkohol som träffar mej mitt i magen. Läs den här.
Café är en "herrtidning", Fredrik Backman är man, krönikan är skriven utifrån hans iakttagelser av sej själv och sina manliga vänner i huvudsak. Enligt undersökningar som Backman hänvisar till är män under 30 år absolut största riskgruppen för alkoholism.
Trots det träffar den mej mitt i magen! Å då har jag ändå alltid funderat mycket kring alkohol, bruk och missbruk med tanke på min genetiska bakgrund.

En kvarts miljon svenskar är alkoholister. En dryg miljon svenskar har ett riskbruk.
Dricker för mycket eller för ofta eller av fel anledning.
Risken att utveckla ett missbruk är till ungefär 60 % ärftligt och 40 % livsstilsbetingat.
Ungefär som diabetes alltså.

Fredrik Backman har säkert rätt i att unga män ligger risigt till vad det gäller risken att utveckla alkoholism men även medelålders kvinnor är en starkt ökande riskgrupp.
Bag in boxens förbannelse. Allt för lätt att trycka på den där kranen. Ett litet glas (eller två) efter jobbet för att sova bättre. Ett litet glas medan man lagar mat.
Vardagsunna sej. Vara lite härligt kontinental. Ta hand om sej själv.

Själv har jag ordentligt med genetiska riskfaktorer med mej.
Många säger att de som har en el flera nära släktingar med missbruksproblem inte bör dricka alls.
Jag riskdricker även i perioder trots att jag så gott som aldrig blir berusad.
Men jag tar det där tisdagsglaset för att förgylla vardagen ibland, jag dämpar en begynnande ångest med en öl en annan dag. Jag har svårt att se helg utan rödvin.
Inte på ett värre sätt än att jag har svårt att fira fredag utan chips eller att jag kan tisdagsunna mej en chokladbit men ändå...

I lördags drack jag mitt livs första Dry Martini. Den var mycket god.
Jag drack ett glas rödvin till maten och ett par öl när vi tillsammans med goda vänner spelade kort och därefter serverades en underbar Cafe Karlsson.
Trevligt, men nu är det bra på ett tag.
Nu har jag inplanerat minst två vita veckor. Kanske kör jag på längre, jag vet av tidigare erfarenhet att de två första veckorna är tråkigast sen går det av sej själv.
Jag är inte alkoholist. Men jag kan bli. Jag har mina 60%.

Var rädd om dej du med.

Puss/ Asta

Går det att inte värdera någon i knullbarhetsskalan för att prata klarspråk

 
Dagens look. Snart i Landstingets tjänst. 

Som trogna läsare vet läser å inspireras jag i mina egna blogginlägg ofta av Lady Dahmer. Jag tror inte att hon i bloggvärlden behöver en närmare presentation.
Jag håller relativt sällan med henne, hon är en allt för radikal å för arg feminist för att jag riktigt skall kunna identifiera mej, ålder och plats i livet betyder säkert oxå en del.
Vi hör till olika generationer.
Men hon får mej ofta att fundera å tänka till.

Återkommande skriver hon om att utseende inte ska ha någon betydelse.
Hon kan bli rasande på män som säger/ skriver "snälla" saker som "kvinnor är vackra i alla former" för det är inte upp till män att bedöma.
Hon blir arg på att människor... och i synnerhet då män... ger komplimanger och hon uppfostrar sina barn likadant. Dvs hon säger inte till dem att de är söta, fina osv.

Alldeles nyss stod jag framför spegeln och la make up inför jobbet.
Jag sminkar mej alltid när jag skall till arbetet.
För att?
Ja, för att jag känner mej bekvämare när jag är till min fördel och för att jag anser att mitt yrke kräver att jag ser representativ ut. Det finns absolut de som gör det utan foundation och mascara men dit hör inte jag.
Och så började jag fundera...
Är det ens möjligt att inte värdera människor, i synnerhet nya bekantskaper, efter utseendet?
Inte är det väl bara jag som reptilsnabbt konstaterar man/ kvinna, ungefärlig ålder, snygg/ ful när jag träffar en ny människa?
Även djuren gör ju så!
Just kön, ålder, attraktionsgrad läser Gottfrid av blixtsnabbt vid varje hundkontakt.
Går det att låta bli?
Alltså jag tror inte det. Jag tror det är genetiskt. Biologiskt. Likt för alla djur. Grottmänniskan i oss som ännu inte flyttat ut.

Visst förstår och håller jag med om problemet.
Att flickor och kvinnor förminskas ner till sitt utseende.
Att kvinnor i mycket högre grad än män värderas efter ungdom å skönhet.
Men är det där med att uppskatta komplimanger verkligen inlärt?
Är det möjligt att i en familj skapa en ö där barnen inte bryr sej om hur de eller andra ser ut?
Själv ääälskar jag att få komplimanger varesej det handlar om utseende eller prestation. Kanske för att jag som osäkert å rätt fult barn faktiskt inte fick några när jag växte upp.

Jag är medveten om att jag börjar bli äldre. Att det syns även på mitt skal och inte bara i min samlade visdom :) Jag har på senare tid lagt märke till att ffa andra ser på mej som äldre, klumpar ihop mej med dom som JAG ser som äldre.
"Medelålders som medelålders" lixom.
Det känns en smula jobbigt.
Jag behöver inte alls vara fast å slät och nyutsprungen men känner mej inte riktigt redo för att betraktas som tant heller.

Vad tänker ni kring utseende, komplimanger, ålderdom och möjligheten att inte bry sej eller värdera sej själv eller andra?
Berätta!

Puss/ Asta