Det kom en komplimang...

 


Jag fick just en av de finaste komplimanger jag någonsin fått.
Och inte från vem som helst utan från självaste författaren Cecilia Sahlström....

"Du är verkligen en makalöst duktig skribent. Sätter liksom alltid pricken över i:et... mitt i prick! Förstår att människor avskyr det du skriver men också att fler älskar det!
Om du vill ska jag gärna lotsa dig om du vill skriva något mer, något sammanhållet!! Du skulle LÄTT kunna bli en kvinnlig Backman!!"

Hela hjärtat blev lyckligt måste jag säga. Det är ju en stor livsdröm jag har.
Att ge ut en roman. Åtminstone en gång i livet. Och Backman är en av de stora idolerna.
Jag gillar komplimanger!
Det är nästan fult att erkänna det idag, men jag gör det.
Jag kan till å med bli glad över "Vilket snyggt arsle du har" om det sägs i rätt sammanhang.
Härom dagen när jag gick ifrån jobbet sa en erfaren å av mej mkt respekterad kollega "Du skötte dej snyggt i natt. Jag måste säga att du är så duktig Asta, du tar dej mer å mer för varje pass" och det gjorde oxå min dag.
Komplimanger som ges där oron att duga är som störst är det allra skönaste balsamförbandet. Peppande, inkluderande å stärkande.
Och även om arslekomplimangen gör mej glad för stunden är det nästan alltid kvinnlig bekräftelse som betyder mest.
Systerskap. Girlpower. Att från en högre hierarkisk position lyfta och se så som både Cecilia och kollegan gjorde. Jag hoppas att jag gör likadant.

Se din omgivning! Säg vad du tänker. Varesej det är till främlingen på tåget som har en fantastisk hårfärg eller klänning eller kollegan som gör nåt bra.
Avsett om det är grannen som fått ordning på sin galna hund eller hon framför dej i kassan som hanterar eftermiddagströtta ungar på ett bra sätt.
Säg det.
I nio fall av tio så förgyller du den personens dag.

Nu ska jag sova. Imorgon ska vi ha kalas för en blivande treåring. Jag behöver styrkan.

Puss/ Asta

Hiss eller diss för komplimanger?

På bloggar jag läser, men även i den riktiga världen där jag bor, diskuteras med jämna mellanrum det här med komplimanger.
Inom många kretsar, inte minst när man talar om barnuppfostran, anses komplimanger eller positiv feedback över utseende, egenskaper och utfört uppdrag nästan som lite fult.
Ja, dåligt i alla fall.

Själv älskar jag att få komplimanger... och jag har lätt för att ge komplimanger.
Jag hittar inte på... att nån är snygg i håret eller har en fin tröja, tycker jag inte det så säger jag ingenting.
Å själv är jag inte så jävla nogräknad på vad man berömmer mej för.
En komplimang som känns ärligt menad är lika rolig att få varesej det handlar om utseende eller utförd prestation.
De allra, allra finaste komplimangerna sparar jag i hjärtat som dyrbara smycken höll jag på att skriva, skrev jag visst, klyschigt men faktiskt sant.

Jo, jag förstår det där när man kommer till barnen. Till viss del.
Att flickor ofta får komplimanger för sitt utseende och pojkar för att de utfört något, och att risk finnes att man som vuxen skapar både ett behov av att få höra det där igen och någon form av prestationskrav.
Att en utebliven komplimang... en dag när ingen säger att du är söt eller varit en duktig pojke... blir till komplimangens motsats, en slags tyst negativ feedback.
Numera skall ju medvetna föräldrar inte säga "vilken fin teckning" när barnet ritar utan mer "oj, visst är det en båt, vart ska den segla?" Inte säga "Vilket vackert halsband du har" utan "Har du sett vad halsbandet glittrar."
Jag förstår andemeningen men känner att det... ibland... kan gå till överdrift.
Jag tror att bekräftelse, andras gillande och erkännande är något djupt mänskligt.
Jag tror att det finns i oss från att vi är små att vi vill bli sedda och uppskattade, att veta att någon tycker vi är världens finaste.
Precis som jag tänker kring övrig barnuppfostran handlar det mer om att lyfta alla sidor hos båda könen på barnen. Att pojken oxå kan vara världens sötaste och flickan få cred för hur stark hon är.
Att utjämna och kompensera.
Och självklart ska man inte överdriva höll jag oxå på att skriva, skrev jag visst.
Noah får nog höra 3226 ggr per dag att han är världens finaste och 2896 ggr dur duktig han är.

Som sagt, själv älskar jag komplimanger och jag tar inte fysiska komplimanger av män som sexistiska. Berättade i ett inlägg för länge sedan om en manlig kollega som noterat att jag gått ner i vikt för det syntes över häcken.
Läsares reaktioner blev att de skulle "klappat till honom" eller åtminstone fräst nåt ilsket men jag... jag, blev nog mest glad faktiskt.
Herre gud, allt måste väl inte vara så allvarligt?!
Om vi kallar detta för sexuella trakasserier så vad ska vi ta fram för artilleri när det verkligen är det?!
Idag sa en okänd kvinna till mej "Åh, vilken vacker klänning du har" och jag kände hur hela jag sken upp. Jag tycker om den, vad roligt att hon oxå gjorde det.
Lite tidigare hade jag fått en ännu roligare komplimang.
En annan av sommarvikarierna på BB frågade mej om jag jobbat där även förra sommaren för jag "verkade så lugn och hade sån koll."
Ja, men ni VET (ni, om några vet) hur jag våndats över att vara ny, känna mej tafatt, inte kunna, kanske inte fixa det så jag blev så himla glad!

Jag hade kunnat ge henne en puss rakt på mun.

Hur tänker du kring komplimanger?

Puss/ Asta

Se snygg ut för sin egen skull? Bullshit eller underanalyserat säger jag.

 

"Jag gör det för min egen skull, för att JAG mår bra av att se snygg ut."
Hur ofta har man inte hört varianter av den meningen? Hur ofta har man inte sagt den själv?
Det kan handla om smink, ansning av hår, tillsättning av hår som jag gjort idag, träning, plastikoperationer å allt vad det är som har med vårt utseende att göra.
Men hur sanningsenligt är det? Eller hur mycket har man funderat över varför man mår bra av att se snygg ut?

Det är inte så att jag tänker när jag står med sminkväskan framme på morgonen och väljer bland borstar och mascaror att "nu ska jag skapa lite kvinnlig fägring så männen på jobbet/ i affären/ på stan tycker att jag är en liten läckerbit."  Inte alls faktiskt.
Ändå ÄR det så att jag som fixad och i mitt bästa jag känner mej tryggare, gladare, möter människors blick med större säkerhet.
DET kan man fundera lite över. Varesej det handlar om att sätta på sej hela krigsmålningen eller borsta håret och vara "hel å ren."

Jag känner att jag ta hand om mitt utseende för min egen skull men ska vi vara sanningsenliga så skulle jag ju inte betalat en massa pengar för fransförlängning eller brytt mej om ifall valkarna hängde över byxlinningen eller håret tofsade sej under armarna om jag levde ensam i en stuga där det inte fanns en kotte som kunde se mej.
Om det bara var me, my self and I.
Men varför är det så pinsamt eller varför är det så fult (patetiskt/ löjligt/ svagt/ fånigt) att man vill att andra ska tycka man är fin? Det är så tabu att man knappt kan erkänna det för sej själv.

För ett tag sedan nämnde jag i ett inlägg att en man kommenterat min rumpa i sammanhanget att det syntes att jag gått ner i vikt. Jag skrev nog något om att jag blev förvånad över att han spanat in min häck, hade koll på att den ändrats och /eller kanske framför allt SA det.
Jag fick en kommentar av en läsare som gick ut på att det var imponerande att jag inte gav honom en käftsmäll som svar.
Mmmm.
Jag funderade lite på det där. Rannsakade mej och kom fram till att jag inte känt någon helig vrede över att en kroppsdel blivit bedömd utan tvärtom blev lite glad.
Å över det kunde jag känna en lätt skam.
Fy så ytligt. Bli glad över en komplimang.
En komplimang som inte handlade om kompetens, personlig färdighet eller begåvning att göra.
Att vara skicklig är ju en sak.
Att vara snygg en annan.
Med det menar jag inte att jag är särskilt snygg men ni förstår kanske vad jag fiskar efter.
Det ytliga är inte okej.
Å ändå vidhåller jag att vi alla... med väldigt få undantag... bryr oss om vad andra tänker om oss, även om något så fåfängt som vårt yttre.

Jag älskar uppriktiga komplimanger.
Varesej det handlar om min yrkesskicklighet, hur jag är som vän, att jag har en snygg hund, vackra ögon, schyssta tuttar eller en fin klänning.
Det gör mej glad!
Å jag tror att de flesta, i hemlighet, håller med.

Puss/ Asta

Går det att inte värdera någon i knullbarhetsskalan för att prata klarspråk

 
Dagens look. Snart i Landstingets tjänst. 

Som trogna läsare vet läser å inspireras jag i mina egna blogginlägg ofta av Lady Dahmer. Jag tror inte att hon i bloggvärlden behöver en närmare presentation.
Jag håller relativt sällan med henne, hon är en allt för radikal å för arg feminist för att jag riktigt skall kunna identifiera mej, ålder och plats i livet betyder säkert oxå en del.
Vi hör till olika generationer.
Men hon får mej ofta att fundera å tänka till.

Återkommande skriver hon om att utseende inte ska ha någon betydelse.
Hon kan bli rasande på män som säger/ skriver "snälla" saker som "kvinnor är vackra i alla former" för det är inte upp till män att bedöma.
Hon blir arg på att människor... och i synnerhet då män... ger komplimanger och hon uppfostrar sina barn likadant. Dvs hon säger inte till dem att de är söta, fina osv.

Alldeles nyss stod jag framför spegeln och la make up inför jobbet.
Jag sminkar mej alltid när jag skall till arbetet.
För att?
Ja, för att jag känner mej bekvämare när jag är till min fördel och för att jag anser att mitt yrke kräver att jag ser representativ ut. Det finns absolut de som gör det utan foundation och mascara men dit hör inte jag.
Och så började jag fundera...
Är det ens möjligt att inte värdera människor, i synnerhet nya bekantskaper, efter utseendet?
Inte är det väl bara jag som reptilsnabbt konstaterar man/ kvinna, ungefärlig ålder, snygg/ ful när jag träffar en ny människa?
Även djuren gör ju så!
Just kön, ålder, attraktionsgrad läser Gottfrid av blixtsnabbt vid varje hundkontakt.
Går det att låta bli?
Alltså jag tror inte det. Jag tror det är genetiskt. Biologiskt. Likt för alla djur. Grottmänniskan i oss som ännu inte flyttat ut.

Visst förstår och håller jag med om problemet.
Att flickor och kvinnor förminskas ner till sitt utseende.
Att kvinnor i mycket högre grad än män värderas efter ungdom å skönhet.
Men är det där med att uppskatta komplimanger verkligen inlärt?
Är det möjligt att i en familj skapa en ö där barnen inte bryr sej om hur de eller andra ser ut?
Själv ääälskar jag att få komplimanger varesej det handlar om utseende eller prestation. Kanske för att jag som osäkert å rätt fult barn faktiskt inte fick några när jag växte upp.

Jag är medveten om att jag börjar bli äldre. Att det syns även på mitt skal och inte bara i min samlade visdom :) Jag har på senare tid lagt märke till att ffa andra ser på mej som äldre, klumpar ihop mej med dom som JAG ser som äldre.
"Medelålders som medelålders" lixom.
Det känns en smula jobbigt.
Jag behöver inte alls vara fast å slät och nyutsprungen men känner mej inte riktigt redo för att betraktas som tant heller.

Vad tänker ni kring utseende, komplimanger, ålderdom och möjligheten att inte bry sej eller värdera sej själv eller andra?
Berätta!

Puss/ Asta

Jag är en ond människa

 

Idag bekände jag en synd på facebook.
Nämligen den att en bloggare jag läser lite då å då har så fula barn.
Jag vill inte tänka så om barn men jag kan ändå inte låta bli varenda gång jag ser en bild på dem.
Jag är inte superduper barnkär, har aldrig varit, kanske blivit mer på senare år.
Jag är inte typen som far ner med nyllet i varenda barnvagn och jollrar eller som tycker att alla människor under 18 år är bedårande.
Det är som med övriga människor. Vissa gillar man, andra inte.

Precis som en facebookvän skrev är det där med tycke å smak delat och hon har rätt i att det finns säkert många som tycker att jag är en riktig fuling när de ser bilder på mej eller som tycker att Gottfrid är allt utom fager.
Så klart.
Själv hittar jag aldrig på komplimanger som jag inte står för.
Jag säger aldrig att nån unge är söt eller att en vän blev snygg i håret om jag inte tycker det. Jag skulle aldrig få för mej att säga att jag tycker om nån om jag inte menar det.
Å andra sidan så behöver jag inte berätta "sanningar" heller.
Jag behöver inte säga "oj vilken ful hund" eller "de där byxorna var riktigt oklädsamma på dej." Jag kan bara vara tyst, eller berömma nåt som jag faktiskt tycker, att hunden är lydig eller att nagellacket var riktigt läckert. 

Men det är märkligt det där. Att det är så tabu att inte gilla alla ungar eller att inte tycka alla barn är söta. Till å med inför sej själv är det tabu.
Usch, jag känner mej som ett riktigt freak när jag tänker att ett barn inte är sött.
Eller ännu värre, att ett barn är riktigt olidligt.
Nej, jag tar tillbaka... att tänka att ett barn är fult är nog det värsta.
Olidliga kan faktiskt alla barn vara emellanåt. Inte mina så klart, men alla andras :)
Vem är jag att tänka så om ett oskyldigt litet barn lixom?
Men vi tänker ju alla knäppa tankar. Långt knäppare än det där faktiskt.

Jag kan tänka allt från att jag ska skälla ut grannar å använda riktigt fula ord som slyna å slampa. Jag kan tänka att jag vill förstöra saker å ting för människor jag känner, att jag ska köra in i långtradare, sätta dit folk för saker jag inte har med att göra å så där å annat tokigt som jag så klart inte GÖR.
Min vanligaste sådan tvångstanke är att jag vill ropa KUK när det är som mest opassande. På jobbmöten å annat.
Men just det här med fula barn... det är tydligen det allra värsta.

Hur har ni det med sånt här?

Puss/ Asta

Komplimanger... hiss el diss på det?

 

Lady Dahmer och Cissi Wallin utmanar via LD's blogg och Cissis's radioprogram läsare och lyssnare med en utmaning. Att under en veckas tid vägra ge eller ta emot komplimanger. Att inte ge kan vara enklare... där får man bita sej i tungan.
Att inte acceptera att få svårare... där föreslås man svara typ "jaha" eller "tycker du?"
Är ni på? Med på utmaningen?

Det är verkligen inte jag!
Jag förstår poängen... I do... jag förstår och det är beklagligt att vi flickor/ kvinnor/ tanter i så hög mån lever efter andras människors åsikter och bekräftelse av vårt yttre men jag känner mej lixom redan körd i det här.
Jag tycker om att få komplimanger.
Komplimanger av alla sorter.
Det är roligt att höra att "jag blivit smal" nu när jag ändå varit rätt ihärdig i att gå ner i vikt. Jag blir glad av att höra att jag är söt/ fin/ har en vacker blus.
Precis som jag blir glad över att någon säger "Åhh ska du jobba ikväll, va kul!" eller "Asta, du som kan allt...hur gör man det här."
Förr hade jag ett sämre självförtroende och kunde inte riktigt hantera komplimanger. Det är förvånansvärt många som har problem med det.
Som rodnar, som argumenterar emot, som säger "äsch, den här gamla trasan" osv.
Själv säger jag oftast "Tack" och ler stort för att visa att jag blir glad.
För det blir jag ju.

Jag tycker det är roligt att ge komplimanger. Jag tycker att man ska säga det högt när man ändå tänker nåt snällt. Jag gör det ibland till främlingar. Anhöriga kan få höra att de har vackra örhängen. Nån i kassakön att hon har en fantastisk hårfärg.
Å generellt sätt blir folk glada.

Glädje och snällhet. Positiva tankar. Dela med sej. Det är väl bra.
Även om jag som sagt FÖRSTÅR problematiken med att finnas för att behaga.
Bli bedömd för det yttre och negligerad för sina färdigheter.

Jag kan verkligen, med fyra vuxna barn... varav tre döttrar... och med facit i hand känna att ett av de största fel jag gjort i min föräldraroll är att föra över mina komplex och min viktnoja på barnen.
Genom att själv eller med väninnor inför ungarna prata och sucka över min kropp.
Över valkar och över häng. Över kläder som sitter för tajt och över sånt jag inte kan bära för att jag är för tjock.
De har sett mej skaka dietshaker och leva på morötter å vatten.
Jag förstår inte riktigt själv hur jag kunde låta det hända?!
Jag har ju på andra plan, som tex att stå självständig, att skaffa sej en utbildning, att inte ta skit av någon karl, att ifrågasätta sina egna tankar osv osv försökt vara ett föredöme för att hjälpa dem att bli starka kvinnor.
Men just detta med vikten och denna överföring av matnoja har jag... tyvärr... matat dem med ganska ogenomtänkt.

Vad känner ni kring komplimanger... att ge å ta.
Skulle ni vilja hoppa på Cissis och Natashas utmaning eller är komplimanger nåt positivt för er?
Skriv gärna och berätta.

Puss/ Asta