Kroppshets

Precis sett Mia Skäringers nya serie på Svt "Kroppshets" och måste säga att det är bland det viktigaste hon har gjort.
Ett program som handlar om hur vi matas från alla håll, tusentals gånger varje dag, om att vi inte duger som vi är.
Att det finns ett annat ideal. Ett  ouppnåeligt ideal, men något vi ändå måste sträva efter för att duga.
Allt och alla retuscheras idag. Inte ens världens vackraste modeller duger som de är.
Vilket viktigt program!

Jag tror inte att jag har träffat en enda kvinna som på något sätt inte är eller har  varit ätstörd.
Alla svälter inte ner sej och blir anorektiker förstås. Inte alla kräks upp sina måltider heller. Men på något sätt...
Räknar kalorier. Käkar LCHF. Eller 5:2. Kompenserar den där glassen med en löptur. Tänker på mat som fienden.
Och det stannar inte där.
Kosmetika. 111 krämer. Fillers och botox. Ett litet ingrepp. Eller en stor operation. Rakar. Vaxar. Smörjer. Håller på!
För det ÄR omöjligt att se ut som 17 år för alltid. Eller om vi nu kommer till hårdelen... som en 7 åring mellan benen... helt av sej själv.
Det ÄR omöjligt att ha ett BMI kring 18, att slimma och träna bort vartenda litet magveck och ändå fylla en schysst D eller E kupa med fett som ju faktiskt bröst är.
Det ÄR inte heller möjligt att genomgå graviditeter, förlossningar, ammningar och liv, att blåsa ut sitt 44:e ljus på födelsedagstårtan och se ut som den där sjuttonåringen utan att lägga ner avsevärt mycket tid å pengar.
Och försaka liv. Liv som skulle kunna levas för något viktigare.

Ändå håller vi på.
Nästan varenda en av på olika sätt och olika nivåer för vi är så matade med vad som ska till för att vi ska duga. Men alltså, duga för vem?
Tänk! Tänk om alla kvinnor vaknade upp imorgon och kände att "Nu är det fan nog, jag duger som jag är!"
Förstå konsekvenserna! Mångmiljardsbranscher skulle klappa ihop.
För det ska vi ju ha jävligt klart för oss. Alla de här tusentals "intrycken" vi matas med varje dag är ingen slump. Det är inte något som bara blivit.
En väldig massa människor tjänar en väldig massa stålar på att låta oss veta att vi inte duger som vi är.
För som Mia sa, vi lever i genomsnitt 80 år, är det då rimligt att vi lägger så här mycket tid på vårt utseende och på att vara missnöjda med våra kroppar?
Nej! Det är ta me fan inte rimligt! Inte nån stans.

Jag tänker på alla unga tjejer som växer upp idag. Som inte bara har film, reklam, magasin och allt det där vi oxå hade när vi växte upp... tusentals bilder om dagen. De har oxå Instagram, Facebook, Snapchat och allt vad det heter.
Jag tycker det var befriande att Mia Skäringer som brinner för detta och har gjort detta program, som lagt massor av tid på analys och terapi ändå inte står helt fri. Det gör inte jag heller. Nästan femtio år gammal är inte heller jag helt fri.
Jag sminkar, jag har håll-in-trosor, jag vet i vilken pose mina selfies blir bäst.
Jag är inte fri. Jag tror inte någon är det, men jag har tillfrisknat rätt väl mot när jag var som värst i denna ständiga jakt på bekräftelse.

Vi måste fan prata om det här! Vi vuxna kvinnor har ett ansvar mot de flickor (och i allt högre grad pojkar) som växer upp.

Puss/ Asta

Tips å knåp hur du blir en lyckligare kvinna (och skiter lite mer i det där med knullbarhet.)

Här kommer då mina tips för att du ska må bättre med dej själv och för att du ska bry dej mindre om dina skavanker. Eller som jag brukar säga, tips för att bli en bättre bästa polare till dej själv. 

1. Viktigaste av allt. Inse hur mycket SKIT du säger till dej själv dagligdags.
Den genomsnittliga kvinnan talar illa om och till sej själv flera hundra gånger om dagen.
Du kanske inte säger "Fy fan, jag är verkligen så äckligt ful och mycket sämre än alla andra" i parti å minut men du "hackar."
Det är nån tanke om att utväxten syns, att den där virveln i håret är crazy, att du nog gått upp i vikt, att tuttarna sackar, magen putar, häcken hänger, du skrattade för högt på lunchrasten, du var onödigt hård mot kollegan, är det där en finne? osv.
Registrera det. Bli medveten om vad du säger till dej själv.

2. När du väl registrerat det, ansträng dej för att säga emot dej själv.
Varje gång. Typ... Magen är svullen-> men tänk ändå, fyra barn har bott där inne. De mest fantastiska på jorden.
Gud vad benen är tjocka -> fy fan, tänk vad de kan, gå i en hel evighet. Osv.
Säg emot. Säg något positivt för varje negativ tanke.
Jobbigt för som sagt, du kommer märka att du snackar skit om dej själv rätt ofta i ditt huvud men ju mer du övar desto lättare går det.
Men! Det är en färskvara. Slutar du upp med att vara obstinat händer samma sak som om du slutar springa regelbundet. Du faller tillbaka.

3. Sluta följa människor på sociala medier som ger dej dålig självkänsla, får dej att tänka på dina tillkortakommanden, får dej att må skit och att känna dej lat, ful och oambitiös som i ett elakt Kinder egg.

4. Börja följa människor som tänker så som du vill tänka istället.
Se på deras bilder. Läs deras texter. Lär av deras erfarenheter.

5. Fundera över vad som verkligen är viktigt!
Säg att du har två veckor kvar att leva (det vet vi inte om du har, det kan vara mycket mer och det kan faktiskt vara mindre), är det då så jävla viktigt att se fit ut eller att det står en viss siffra på vågen? For real?

6. Ta kort på dej själv i snygga och mindre snygga vinklar.
Se på dem. Avdramatisera dem. Vänj dej. Dela till andra om du vågar.

7. Tänk på vilken relation som är viktigast i ditt liv. Det är den till dej själv!
Säg ingenting till dej själv... ingenting... som du inte skulle sagt till din bästa polare. Skulle du hånskrattat åt att hon bara orkade springa 3 av 5 planerade kilometer? Skulle du frågat hur fan hon tänkte när hon trodde hon var snygg i den där klänningen? Inte? Gör inte det till dej själv heller då. Bara sluta!

8. Eller om du vill, gör tvärt om. Säg precis allt det där till din dotter, din bästa väninna, din chef som du skulle säga till dej själv. Var precis så kritisk. Precis lika elak.
Utvärdera efter 2 månader och se hur många du har kvar.

9. Engagera dej i nåt viktigare än ditt eget utseende.
Jag lovar att det finns ungefär en miljard mer angelägna ämnen.
Flyktingkrisen. Klimathotet. Världsfreden. Ett bättre arbetsklimat. Feminismen.
Gos med ungarna. Ett bra ligg. Eller vad du nu tycker är viktigt.

10. Pröva att skita i allt. Gå osminkad. Låt håret bli flottigt. Släpp tuttarna fria.
Skit i att raka dej. Känn efter noga... gick världen under? Låstes du in?

Jag har själv använt mej av det här. Jag är trög som fan. Det har funkat ändå.
Jag önskar att någon hade sagt detta till mej när jag var typ tolv men det är tveksamt att jag lyssnat.
Dock är det jävligt tragiskt att jag hann bli nästan femtio innan polletten föll ner och jag lärde mej att leva livet mer till fullo och ägna mej åt viktigare saker.
Jag minns att jag var på en dammiddag när jag var typ tjugosex.
Jag pratade med en äldre väldigt vacker kvinna (hon var kanske fyrtio och hade ett långt äktenskap bakom sej.) Jag var ung men jag var ändå fyrabarnsmor och min kropp bar spår av det med hemorrojder, slappa tuttar och en inte helt platt mage.
Jag kände mej gammal och förbrukad. Rädd att min man skulle söka sej efter nåt vackrare, mer välbevarat.
Hon sa nåt i stil med att skönhet är förgängligt, att vi alla ständigt kommer möta kvinnor som är vackrare än oss själva och att vårt värde måste bestå i något annat, nåt större och mer beständigt.
Jag tyckte hon var sååå klok men kunde ändå inte applicera det på mej själv.
Men det ÄR så.
Ju förr man inser att det korta liv som tilldelats en består av viktigare saker desto bättre.

Puss/ Asta

Se snygg ut för sin egen skull? Bullshit eller underanalyserat säger jag.

 

"Jag gör det för min egen skull, för att JAG mår bra av att se snygg ut."
Hur ofta har man inte hört varianter av den meningen? Hur ofta har man inte sagt den själv?
Det kan handla om smink, ansning av hår, tillsättning av hår som jag gjort idag, träning, plastikoperationer å allt vad det är som har med vårt utseende att göra.
Men hur sanningsenligt är det? Eller hur mycket har man funderat över varför man mår bra av att se snygg ut?

Det är inte så att jag tänker när jag står med sminkväskan framme på morgonen och väljer bland borstar och mascaror att "nu ska jag skapa lite kvinnlig fägring så männen på jobbet/ i affären/ på stan tycker att jag är en liten läckerbit."  Inte alls faktiskt.
Ändå ÄR det så att jag som fixad och i mitt bästa jag känner mej tryggare, gladare, möter människors blick med större säkerhet.
DET kan man fundera lite över. Varesej det handlar om att sätta på sej hela krigsmålningen eller borsta håret och vara "hel å ren."

Jag känner att jag ta hand om mitt utseende för min egen skull men ska vi vara sanningsenliga så skulle jag ju inte betalat en massa pengar för fransförlängning eller brytt mej om ifall valkarna hängde över byxlinningen eller håret tofsade sej under armarna om jag levde ensam i en stuga där det inte fanns en kotte som kunde se mej.
Om det bara var me, my self and I.
Men varför är det så pinsamt eller varför är det så fult (patetiskt/ löjligt/ svagt/ fånigt) att man vill att andra ska tycka man är fin? Det är så tabu att man knappt kan erkänna det för sej själv.

För ett tag sedan nämnde jag i ett inlägg att en man kommenterat min rumpa i sammanhanget att det syntes att jag gått ner i vikt. Jag skrev nog något om att jag blev förvånad över att han spanat in min häck, hade koll på att den ändrats och /eller kanske framför allt SA det.
Jag fick en kommentar av en läsare som gick ut på att det var imponerande att jag inte gav honom en käftsmäll som svar.
Mmmm.
Jag funderade lite på det där. Rannsakade mej och kom fram till att jag inte känt någon helig vrede över att en kroppsdel blivit bedömd utan tvärtom blev lite glad.
Å över det kunde jag känna en lätt skam.
Fy så ytligt. Bli glad över en komplimang.
En komplimang som inte handlade om kompetens, personlig färdighet eller begåvning att göra.
Att vara skicklig är ju en sak.
Att vara snygg en annan.
Med det menar jag inte att jag är särskilt snygg men ni förstår kanske vad jag fiskar efter.
Det ytliga är inte okej.
Å ändå vidhåller jag att vi alla... med väldigt få undantag... bryr oss om vad andra tänker om oss, även om något så fåfängt som vårt yttre.

Jag älskar uppriktiga komplimanger.
Varesej det handlar om min yrkesskicklighet, hur jag är som vän, att jag har en snygg hund, vackra ögon, schyssta tuttar eller en fin klänning.
Det gör mej glad!
Å jag tror att de flesta, i hemlighet, håller med.

Puss/ Asta

Går det att inte värdera någon i knullbarhetsskalan för att prata klarspråk

 
Dagens look. Snart i Landstingets tjänst. 

Som trogna läsare vet läser å inspireras jag i mina egna blogginlägg ofta av Lady Dahmer. Jag tror inte att hon i bloggvärlden behöver en närmare presentation.
Jag håller relativt sällan med henne, hon är en allt för radikal å för arg feminist för att jag riktigt skall kunna identifiera mej, ålder och plats i livet betyder säkert oxå en del.
Vi hör till olika generationer.
Men hon får mej ofta att fundera å tänka till.

Återkommande skriver hon om att utseende inte ska ha någon betydelse.
Hon kan bli rasande på män som säger/ skriver "snälla" saker som "kvinnor är vackra i alla former" för det är inte upp till män att bedöma.
Hon blir arg på att människor... och i synnerhet då män... ger komplimanger och hon uppfostrar sina barn likadant. Dvs hon säger inte till dem att de är söta, fina osv.

Alldeles nyss stod jag framför spegeln och la make up inför jobbet.
Jag sminkar mej alltid när jag skall till arbetet.
För att?
Ja, för att jag känner mej bekvämare när jag är till min fördel och för att jag anser att mitt yrke kräver att jag ser representativ ut. Det finns absolut de som gör det utan foundation och mascara men dit hör inte jag.
Och så började jag fundera...
Är det ens möjligt att inte värdera människor, i synnerhet nya bekantskaper, efter utseendet?
Inte är det väl bara jag som reptilsnabbt konstaterar man/ kvinna, ungefärlig ålder, snygg/ ful när jag träffar en ny människa?
Även djuren gör ju så!
Just kön, ålder, attraktionsgrad läser Gottfrid av blixtsnabbt vid varje hundkontakt.
Går det att låta bli?
Alltså jag tror inte det. Jag tror det är genetiskt. Biologiskt. Likt för alla djur. Grottmänniskan i oss som ännu inte flyttat ut.

Visst förstår och håller jag med om problemet.
Att flickor och kvinnor förminskas ner till sitt utseende.
Att kvinnor i mycket högre grad än män värderas efter ungdom å skönhet.
Men är det där med att uppskatta komplimanger verkligen inlärt?
Är det möjligt att i en familj skapa en ö där barnen inte bryr sej om hur de eller andra ser ut?
Själv ääälskar jag att få komplimanger varesej det handlar om utseende eller prestation. Kanske för att jag som osäkert å rätt fult barn faktiskt inte fick några när jag växte upp.

Jag är medveten om att jag börjar bli äldre. Att det syns även på mitt skal och inte bara i min samlade visdom :) Jag har på senare tid lagt märke till att ffa andra ser på mej som äldre, klumpar ihop mej med dom som JAG ser som äldre.
"Medelålders som medelålders" lixom.
Det känns en smula jobbigt.
Jag behöver inte alls vara fast å slät och nyutsprungen men känner mej inte riktigt redo för att betraktas som tant heller.

Vad tänker ni kring utseende, komplimanger, ålderdom och möjligheten att inte bry sej eller värdera sej själv eller andra?
Berätta!

Puss/ Asta

God uppfostran

 

Sociala koder. Kulturellt betingade oskrivna lagar. Uppfostran. Social kompetens.
Jag fick en kommentar som jag funderar kring. Läs den och känn efter hur den landar...

Det är precis som om man stöter sig med folk om man råkar gissa fel på åldern (uppåt). Vad är det egentligen för fult med att se äldre ut än vad man är?
Det är samma sak med vikten. Det är helt okej att säga till någon som gått ner i vikt att den blivit så smal. Men nåde den som säger om man gått upp i vikt. Det är inte ofta någon säger att man blivit tjock.
Jag tror inte 49 åringen menade något illa. Varför skulle hon då rädda upp situationen som du skrev?? Jag tror bara hon var ärlig och tycker så.
Om jag nu ska spekulera i varför du ser ut att ha fyllt 50 år så kanske det beror på att du solar mycket och det sliter som bekant på huden, ger fler rynkor och slapp hud.
Hur det nu är och vad folk än tycker blir vi alla äldre. Det kan vi inte göra så mycket åt, som tur är.
Ha en fin fredag!

Det finns en del intressant i vad hon skriver även om jag är rätt övertygad om att det inte var främsta syftet i hennes ord. Fröken "Anonym" har nämligen  kommenterat förr i helt andra ämnen men i samma ton.

I olika kulturer finns olika tabun. Olika saker som är fint å fult. Olika grad av öppenhet.
I vår kultur råder en kultur där det som är ungt och smalt också är det som är vackert och eftersträvansvärt.
Å det är lite galet emellanåt. Detta att när du inte längre ser ut som 25 är du inte mycket värd inom många branscher. Erfarenhet är trevligt men inte på bekostnad av ungdom.
Skönhetsidealet är smalt. Eller åtminstone "formerna på rätt ställe."

Vi må tycka vad vi vill om det där. Det finns fler saker vi i norden bejakar och som anses fint. Att arbeta hårt tex. Att ha gott om vänner. Att motionera.
Vad vi än tycker så är det så och därmed uppstår sociala koder där det anses oartigt eller ouppfostrat att säga till en icke gravid kvinna "Men oj, vad tjock du ser ut, du har verkligen lagt på dej" eller "Det skulle man verkligen inte kunna tro att du var 40 så rynkig och gammal som du ser ut" eller "Så du är arbetsskygg... trevligt."
Det bara ÄR så att man inte säger så... man påtalar inte heller med artigheten och vänligt uppsåt i behåll att folk verkar ha lägre IQ än genomsnittet.
Vill man arbeta mot skönhetsnormer och åldersfixeringen så gör man det på andra vis.
Andra sociala koder i det här landet är ex att komma i tid, att ställa sej sist i kön, att sätta sej på eget säte i bussen, att inte tända en cigarett medan andra i sällskapet fortfarande äter osv osv.
I andra kulturer är det inte alls viktigt och där kanske det till och med är en komplimang att säga "Vad tjock du blivit."

Anonym spekulerar i "varför jag ser äldre ut."
Det känns inte helt... väluppfostrat... och var säkert inte menat så heller "ha en fin fredag" till trots.
Nej, min kollega menade absolut inget illa och situationen blev bara dråplig och lite pinsam, Anonyms kommentar å påpekande kring mitt utseende är nåt helt annat.

Jag har i många av mina inlägg skrivit om glädjen i att få åldras... helt enkelt därför att motsatsen är värre. När man varit med och begravt en av sina bästa vänner innan hon fyllde 35 och när hon hade så mycket kvar att uppleva, så mycket livsglädje ja, då inser man att det är ett privilegium att få göra just det... vara med och åldras.

Puss/ Asta

Att vara snygg för sin egen skull

... Ja detta ämne twittras det en del om.
Det är ju något, framför allt vi tjejer, ofta säger.
"Nej, men jag skiter i karlar... jag är ju förövrigt gift (som om DET skulle göra någon kvinna obrydd om hur män såg på henne i sin snabba värdering om en kvinna är snygg/ ful/ intressant/ fullständigt ointressant)... jag vill känna mej frääääääsch för min egen skull."
Really?!
Så dagar du som säger så BARA ska vistas innanför hemmets fyra väggar och ägna dej åt att dammsuga, putsa listor, tvätta veckans tvätt, bädda rent i sängarna och laga korvgryta så plattar du håret, lägger fullmakeup, klämmer i dej i ett par supertajta jeans, en topp som visar lite klyfta, har lackade naglar och kanske högklackat?!
Handen upp alla ni som ärligt kan säga att "ja, det gör jag för det är fan så mycket roligare att skura golv i 10 cm klackar och jeans som visserligen för min häck att se läcker ut men som får mina höfter att sitta i ett skruvstäd."

Jag tror inte på det!
Jag tror vi är olika medvetna om  hur beroende "vi som gillar att hålla oss fräscha för vår egen skull" är av omgivningens påverkan.
När jag lägger en makup och drar på mej kläder som känns snygga innan jag drar ner på stan så gör jag inte det i hopp om att någon karl ska vilja ligga med mej. Blotta frågan skulle faktiskt göra mej förskräckt.
Men jag känner mej säkrare där jag trippar fram. Smartare. Mer sedd.
Det är att jag ler större mot främlingar, småpratar med dem i kassan, vågar vara en besvärlig kund emellanåt.
Jag inbillar mej att jag bemöts med en helt annan attityd av människor jag möter på gatan eller som expedierar mej i affären.
Jag har inget hopp (eller dröm) om att folk ska vända sej om och avundsjukt sucka "såååå snygg hon var", men när jag kommer till stan i mjukisbyxor, okammat hår, sminket fr gårdagen så känner jag mej negativt iakttagen och bemött.
Jag står inte ut med att de tänker att "gud vad hon var ful."
Eller ja, står ut och står ut... det gör jag väl, men det sänker min dag lite grann.

Vad vi än säger är vi i samspel med andra.
Vad vi än tror påverkas vi av andras bild av oss. Eller av bilden vi gissar att de har.
Vi vill behaga. Visa upp oss. Vara till vår fördel. Spela spelet.
Så är det... rätt el fel, men gör det inte till nåt det inte är.

Puss/ Asta