Går det att inte värdera någon i knullbarhetsskalan för att prata klarspråk

 
Dagens look. Snart i Landstingets tjänst. 

Som trogna läsare vet läser å inspireras jag i mina egna blogginlägg ofta av Lady Dahmer. Jag tror inte att hon i bloggvärlden behöver en närmare presentation.
Jag håller relativt sällan med henne, hon är en allt för radikal å för arg feminist för att jag riktigt skall kunna identifiera mej, ålder och plats i livet betyder säkert oxå en del.
Vi hör till olika generationer.
Men hon får mej ofta att fundera å tänka till.

Återkommande skriver hon om att utseende inte ska ha någon betydelse.
Hon kan bli rasande på män som säger/ skriver "snälla" saker som "kvinnor är vackra i alla former" för det är inte upp till män att bedöma.
Hon blir arg på att människor... och i synnerhet då män... ger komplimanger och hon uppfostrar sina barn likadant. Dvs hon säger inte till dem att de är söta, fina osv.

Alldeles nyss stod jag framför spegeln och la make up inför jobbet.
Jag sminkar mej alltid när jag skall till arbetet.
För att?
Ja, för att jag känner mej bekvämare när jag är till min fördel och för att jag anser att mitt yrke kräver att jag ser representativ ut. Det finns absolut de som gör det utan foundation och mascara men dit hör inte jag.
Och så började jag fundera...
Är det ens möjligt att inte värdera människor, i synnerhet nya bekantskaper, efter utseendet?
Inte är det väl bara jag som reptilsnabbt konstaterar man/ kvinna, ungefärlig ålder, snygg/ ful när jag träffar en ny människa?
Även djuren gör ju så!
Just kön, ålder, attraktionsgrad läser Gottfrid av blixtsnabbt vid varje hundkontakt.
Går det att låta bli?
Alltså jag tror inte det. Jag tror det är genetiskt. Biologiskt. Likt för alla djur. Grottmänniskan i oss som ännu inte flyttat ut.

Visst förstår och håller jag med om problemet.
Att flickor och kvinnor förminskas ner till sitt utseende.
Att kvinnor i mycket högre grad än män värderas efter ungdom å skönhet.
Men är det där med att uppskatta komplimanger verkligen inlärt?
Är det möjligt att i en familj skapa en ö där barnen inte bryr sej om hur de eller andra ser ut?
Själv ääälskar jag att få komplimanger varesej det handlar om utseende eller prestation. Kanske för att jag som osäkert å rätt fult barn faktiskt inte fick några när jag växte upp.

Jag är medveten om att jag börjar bli äldre. Att det syns även på mitt skal och inte bara i min samlade visdom :) Jag har på senare tid lagt märke till att ffa andra ser på mej som äldre, klumpar ihop mej med dom som JAG ser som äldre.
"Medelålders som medelålders" lixom.
Det känns en smula jobbigt.
Jag behöver inte alls vara fast å slät och nyutsprungen men känner mej inte riktigt redo för att betraktas som tant heller.

Vad tänker ni kring utseende, komplimanger, ålderdom och möjligheten att inte bry sej eller värdera sej själv eller andra?
Berätta!

Puss/ Asta