Mariahs önskeinlägg, Om djur

 

Jag har alltid älskat hundar. För mej spelar de i en annan liga än andra djur.
De är kärleksfulla, lojala, goda lyssnare, intelligenta, blir till en kompis.
De är vackra, fascinerande, trygga.

Jag växte upp med hundar.
Som riktigt liten, innan mina föräldrar skilde sej, hade vi hund hela tiden.
Senare tjatade jag på mamma jämt, jämt, jämt om en hund utan resultat.
Jag läste hundböcker. Både romaner om hundar och instruktionsböcker.
Jag passade hundar. Gick promenader med dem.
Min mosters rottweiler bodde ofta hemma hos mej och jag gick lydnadskurser med henne. Hon var lite som min egen.
Cindy hette hon. Väldigt, väldigt lik Märta till själen.

När jag flyttade hemifrån, bodde i en liten trea i förorten, hade jag varken tid eller råd med en hund.
"Hundar ska bo på landet" tänkte jag då. Den inställningen har jag inte kvar längre.
Likväl var det tur att jag inte försökte skaffa hund i det livet, med en snabbt växande familj och tunn plånbok.

Vi hade katt istället.
Först en svart hankatt som hette "Gubben."
Han hade det mindre charmerande karaktärsdraget att aldrig bli rumsren.
Han kissade å boobade överallt.
Allra helst i svärfars säng. Svärfar var inneboende hos oss ett år lite drygt.
Gubben fick åka till hundhimlen och in i vårt liv kom istället "Gumman."
(Ja, jag vet... fantastisk fantasi där.)
Hon hade norsk skogskatt i sej å var en underbar katt på alla sätt.
Vacker, långhårig, pratsam och sällskaplig.
En smula tappad på huvudet... bokstavligen.
Tre gånger hoppade hon ut från balkongen... på tredje våningen!
Den gången det gick värst bröt hon en klo.
Gumman var så vansinnigt sällskapssjuk att jag fick krupp.
Så fort jag inte bar på nån unge sprang hon efter mej å jamade och ville bli buren.
Vi skaffade henne en "lillasyster."
Lillasyster "Snurran" som var svart som natten.
Å ilsk som... jag vet inte vad.
Ingen fick ta i henne. Inte ens hennes familj. Den enda lilla tillgivenhet hon kunde kosta på sej var att stryka sej mot benen på en när man hällde upp mat till henne.
Hon gjorde illa ungarna några gånger och vi tog bort henne.

När vi flyttade till vår nuvarande stad och "ut på landet" så trodde jag av nån anledning att man inte kunde ha katt i villaområde. Att det skulle ställa till problem!
Så jag gav bort Gumman. Till min (galna) moster!
(Egentligen till min kusin som bodde där, men jag har ångrat mej en miljon gånger.)
Alla hade ju dessutom katt här.
Det dräller av katter.
Här har vi haft ett par omplaceringskatter. Bland annat en svart vacker övergiven hankatt som jag döpte till Lakrits. Han fick flytta till Göteborg.
Sen kom Dotter nr II hem med en övergiven kattunge full av mask å öronskabb, van vid hushållsljud men rädd för människor. Sommarkatt förmodligen.
Henne skulle vi oxå placera om men hon blev kvar.
Det är mer än 10 år sen.
Vår Vilda.
Jag gillar katter, jag tycker om att det finns en katt i familjen.
Men jag är ingen kattmänniska. Jag älskar henne inte alls som hundarna.
Inte i närheten.
Hon finns här. Hon är go och fin. Mjuk och vacker. Hon är mitt ansvar, hon sprider trivsel och jag  vill att hon ska ha det bra men det är lixom allt.

I samband med flytten hit, dagen efter inflyttningen, hämtade jag min första hund.
Baron.
Ja, sen har vi haft hamstrar oxå. I hundratals höll jag på att säga men riktigt så många är det inte. Men säkert ett drygt tiotal.
Alla med olika personligheter.
En del skygga, en del framåt, en del väldigt sällskapliga, nån som struntat i allt utom sitt djävla hjul.
Mest minns jag en hamster Dotter nr II fick men misskötte så att jag tillslut tog ner honom i köket.
Han var stor, vit å långhårig. Och ilsken av bara helskotta. "Pussen" hette han.
Men han fick bo här i köket. Jag talade med honom, matade honom och han blev med tiden tam som en liten (dum) hund. Kom när man ropade på honom.
Pussen dog på mitt bröst på min 30 årsdag och jag sörjde honom svårt.
Hela vår trädgård är som en begravningsplats för hamstrar.

Jag har i hela mitt liv varit väldigt allergisk mot hästar.
Innan jag var 6 år kunde jag ändå klappa på dem eller vara med på ponnyridning någongång och betala med allergi efteråt. När jag var 6 år utvecklade jag svår astma och sen gick det ju bara inte.
Därmed har jag aldrig lärt känna hästar eller förstå mej på dem.
Lite synd, jag tror att jag blivit en "hästtjej" annars.
Jag har egentligen aldrig sörjt det för det har varit så nästan hela mitt liv men på senaste åren så har jag känt en ny... konstig... längtan efter hästar.

Utan hund skulle jag inte kunna leva. Inget fullgott liv i alla fall.
Att få vara hundägare är för mej så basalt att jag skulle offra allt annat, ink make om han blev allergisk eller ställde ett sånt ultimatum.
Det FINNS liksom inte på kartan!

Oj, så långt detta blev.

Puss/ Asta

Tänk om...

... Slänger ett öga på dressyrhästarna på tv.
Så ofantligt duktiga å stiliga de är.

Jag har i hela mitt liv varit allergisk mot hästar.
Som riktigt liten brukade jag åka med mina morföräldrar till något som hette (å heter ännu) Nääs slott.
Där fikade man i gedigen stugmiljö med timmerväggar och öppen spis.
Fick varm choklad och kanelbulle.
Efteråt brukade vi gå och titta på hästarna i stallet som tillhörde.
Någon gång fick jag pröva att sitta upp.
Jag fick betala med snuva och kliande ögon men det var det ändå värt.

När jag var 6 år var jag med samma morföräldrar på en cirkus i Portugal.
Å där bland allt damm, sågspån och djur rann den lilla droppen över och jag fick mitt livs första astmaanfall.
Efter det var det omöjligt med någon som helst kontakt med hästar.
Det räcker faktiskt att jag besöker ett hem där det finns en jacka el ett par skor som varit i ett stall för att astman skall bryta ut. Fortfarande. Den har inte vuxit bort alls.

Jag sörjde det där lite grann när jag var liten.
Pappa har nästan alltid levt med kvinnor som har haft hästar och i och med det har det varit svårt för mej att hälsa på honom oxå.
En gång när jag var kanske 7-8 år och var hemma hos pappa smög jag ut tidigt på morgonen till hästarna.
En av hästarna var grå... Greygirl... och de andra hästarna var lite dumma mot henne.
Jag tyckte hon var så fin.
Så jag tänkte att "om jag bara håller för näsan när jag klappar henne så känner jag ju ingen hästlust."
Hmmm. Så sjuk har jag nog aldrig varit varesej förr eller senare.

Ja ja, det var som det var med hästar.
Jag har aldrig kunnat lära känna hästar, aldrig haft någon relation till dem.
Å för mej har det varit naturligt, för så har det ju alltid varit.
Men plötsligt på äldre dar... ja, rätt nyligen så började jag känna en ny "sorg" (för starkt ord men jag finner inget bättre) över det. Jag har börjat sakna det. Sakna den möjligheten.
Tänk om...
Tänk om det varit annorlunda. Jag älskar ju djur å natur. Älskar stora, maffiga djur.
Jag har egentligen alla förutsättningar att vara en "hästtjej" om det nu inte vore för den där förbaskade sjukdomen.
De är så vackra, verkar vara så fascinerande.
Ja det är verkligen synd.

Över 10 000 läsare redan. Jag är stolt, tacksam, hedrad.
Fina ni, ni är bäst!

Puss/ Asta