Sluta upp med att romantisera hemmafrusrollen

Som sjuk men på bättringsvägen och förvisad till mitt rum då jag ses som paria av min familj har jag hängt lite på twitter. Twitter som inte är min grej riktigt. Jag har typ 47 följare, får sällan något gehör som är vänligt sinnat utan mest arga svar från rasister. Dessutom har jag alltid haft svårt för skrift i kort format. Kan skriva romanlånga brev men har svårt för vykort.

Hur som helst, hamnade i en tråd bland "feminister", sätter det inom citationstecken eftersom jag ofta får kritik för att inte vara detta medan jag självklart tycker att jag är det. Även om jag ibland ifrågasätter uttryckssätten och intoleransen.
Nå väl, den här tråden handlade om "hemmafruar" och rätten att som kvinna välja sitt liv, välja att vara hemmafru och då är det lixom fine.
Jag har väldigt svårt att förstå. "Feministerna" påtalar ofta hur viktigt ditten å datten är.
Rätten att gå barbystad på badhus, rätten att klä pojkar i prinsessklänning när de ska på kalas, rätten att göra si eller så och att allt hänger samman. Att man inte kan påtala patriarkatets makt över kvinnor och inte samtidigt se till de små sakerna.
Men när det kommer till "hemmafruar" ja, då är det tydligen inte så jäkla noga längre. Inte när det är fritt valt.

Alltså, 50% lite drygt av alla äktenskap slutar med skilsmässa.
Fler samboförhållanden än så går åt skogen.
Flertalet av alla människor i Sverige som gifter sej eller slår ihop sina påsar, som väljer att skaffa barn tillsammans är förälskade och har som intention att detta ska vara livet ut.
Ändå blir det inte så för väldigt många.
Anledningen till att folk går isär är olika. Människor växer ifrån varann, utvecklas åt olika håll, vardagens alla krav gräver djupa hål i kärleken och respekten. Människor blir förälskade, vänstrar, träffar nya partners.
Självklart skall man gå in i en ny relation och framför allt in i ett föräldraskap med tron på att det ska vara för evigt, men det är naivt att inte förbereda sej för motsatsen.

En egen utbildning, ett eget yrke och en egen inkomst är den allra viktigaste jämställdhetsfrågan för människor som bildar bo.
Man kan inte tycka olika om det, det ÄR så.
Den som (oftast kvinnan) avstår eget yrke och egen lön blir automatiskt beroende av sin partner.
Beroende av hans pengar och hans välvilja. Beroende av att inte tröttna på förhållandet och att inte bli lämnad. Det kanske inte känns så medan förhållandet är bra men vänta till det börjar gnissla i maskineriet.
Den beroendeställning som uppstår är inte sund varken för individerna eller för kärleken.

Jag säger inte att jag tycker alla barn skall lämnas på förskola när de är ett år.
Jag tror det är bra för barn att få omges med människor som älskar dem på riktigt och få lulla runt i ett lugnare tempo när de är små.
Helst, för jämlikheten, barnen, föräldrarna, arbetsmarknaden, så borde föräldrarna dela på tiden hemma med små barn men om mamman nu väljer att avstå karriär några år... under småbarnstiden... så förstår jag det. Gjorde själv det valet.
Det valet och att välja att vara hemmafru är dock två olika ting.
När perspektivet flyttar från barnet till kvinnan. När det ses som ett livsval, ett förverkligande av sej själv, ett sätt att slippa springa i ekorrhjulet så blir det någonting annat.
Å aldrig hur fint det kan kännas att ta hand om hemmet, baka surdegsbröd, skriva viktiga blogginlägg medan cupcakesen står i ugnen så finns den där skeva maktfördelningen.
Någon annan som förfogar över pengarna och över hur din framtid skall levas.
Där det räcker att han förälskar sej i någon annan (efter att ni två bara orkat sura om vems tur det är att byta bajsblöja, handla mjölk och inte ha sex) så förflyttas snabbt hemmafrusidyllen till något helt annat.
Till att utan utbildning, utan arbetslivserfarenhet och med stora luckor i CV't försöka fixa ett jobb på en redan belastad arbetsmarknad, ta skeden i vacker hand och flytta till nån liten trång tvåa i ett oattraktivt bostadsområde.
Orättvist?! Ja, så in i helvete men så ser många kvinnors verklighet ut.

Jag glömmer aldrig när en pensionsrådgivare var och pratade med oss på jobbet.
Jag hade fram till dess struntat rätt kraftigt i pensionen. Kört huvudet i sanden och slängt de där orangea kuverten oöppnade.
Han berättade just om detta. Alla kvinnor som ringer honom efter att ha varit hemma under många år och möjliggjort mannens karriär och som sedan mitt i makens femtioårskris blivit lämnade eller blivit änkor och som nu satt där med noll och nada.
Det förstärkte känslan hos mej.
Känslan jag fick den där dagen som småbarnsmamma utan utbildning, jobb, körkort, barnomsorg när jag blev hånad till fulgråt på Arbetsförmedlingen och sedan sökte Komvux nästa dag.
Jag må vara less på ekorrhjulet, jag må vara sönderstressad emellanåt och jag kan kraftigt ifrågasätta systemet som gör att arbete är så jävla värdefullt och som på så många sätt värderar en människa men det är som det är och jag vill alltid veta att jag kan försörja mej själv!
Mina barn är fostrade med att mamma har en egen inkomst, en egen självständighet och klarar sej på egna ben.Det är fan så mycket viktigare än att jag får sprätta runt på badhuset utan överdel.

Sluta att romantisera hemmafrusrollen. Det är inte ett skit romantiskt att inte ha makten över sitt egna liv.
Å det är framför allt inte ett dugg feministiskt!

Puss/ Asta

Provocerad

 

Jag blir så fruktansvärt provocerad av det här inlägget och kanske än mer på en kommentar till inlägget skrivet av "Mad."
Jag blir överlag irriterad på det som på allra minsta sätt romantiserar "hemmafrus idealet" och menar att det inte har med feminism att göra.
"Att man kan välja att vara hemma med sina barn och bli försörjd av sin man om det är ett fritt val. För det 'passar inte alla kvinnor' att arbeta."
Väljer man att leva ett liv där kvinnan står för hushållsarbete och barnuppfostran och mannen för att dra in cashen och ett liv där man som kvinna alltid är beroende av att bli tilldelad pengar av någon annan så gör man. Väljer alltså.
Men det kan aldrig kallas feminism!
Å i de strukturerna så kommer vi kvinnor aldrig tilldelas halva makten å skaka av oss manliga strukturer som formar vårt samhälle.

När jag uppfostrades på -70 talet så talade ingen jag kände med mej om feminism.
Inte heller funderade jag särskilt mycket över begrepp som feminism och genus när mina barn var små.
Däremot formades jag uppvuxen i en matriarkalisk värld.
Mina föräldrar skilde sej när jag var 6 år och även om jag har vissa minnen från tiden när pappa bodde hemma så är den större delen av min uppväxt formad av ett liv med en ensamstående mamma.
En ensamstående mamma och mina morföräldrar.
Mormor som var den stora matriarken i min familj. Den som styrde hela släkten med hjälp av järnhand, skuldbeläggande och oändlig kärlek.
Den som alla samlades kring och som ingen på allvar vågade opponera sej emot.
Morfar fanns visserligen. Men dels var han en för den tiden jämställd man som städade, lagade mat å bakade och dels var han en toffelhjälte som minst av oss allihopa våga väcka mormors missnöje genom att ha någon som helst egen åsikt.
På gott och ont kvinnor.
Kvinnor som på många sätt utmålade sej själva som svaga och offer men som i handling stod för styrka. Som arbetade, betalade räkningar, såg till att barnen var klädda och rena, tog strider och konflikter.

Nu är både mormor och morfar borta och min mamma inte särskilt frisk el stark.
Nu har jag på nåt sätt axlat mormors roll som den samlande och lite dominanta martriarken.
Förhoppningsvis styr jag min familj med något mer kärlek och förnuft och något mindre skuld än mormor, men likheterna finns där lika fullt.
Precis som jag utan medveten kunskap fostrat starka döttrar.

Samhället och makten kan aldrig erövras i beroendeställning.
En kvinna beroende av sin makes pengar kommer alltid att vara i underläge och få anpassa sej efter det.
Rätten till arbete och till ett arbetsliv vi faktiskt orkar med heltid och hela livet är basalt. Likväl som att föräldradagar och kvoteringar behöver påskyndas av politiska beslut.

Mjuka världen, traditionellt kvinnliga, så som omsorg om barnen och familjen behöver erövras av männen.
Det är inte vi kvinnor som ska anpassa oss till ett arbetsliv och till en karriär som kräver 12-14 timmars arbetsdag, det är männen och arbetslivet som behöver anpassa sej efter oss.
För allas vår skull.

Puss/ Asta